På bättringsväg med tankar om framtid

Det som är bra med vinterkräksjuka och magsjuka, är att det oftast går ganska snabbt över.
Jag började kräkas i måndags, sen kom det ur båda håll under tisdag och på onsdagen hade gravitationen fört allt till den nedre delen.
På onsdagkväll provade jag att äta lite, magen brummade ilsket dock. Igår fick jag i mig både lunch och middag och även om tarmarna verkar jobba för högtryck, så kan jag inte klassa mig som magsjuk längre.
Men fy vad kroppen tar stryk. Jag är så otroligt trött och sliten, känner mig som tusen år gammal och vill bara sova hela tiden.

I år blir jag 32 år. Min kropp är gammal, men jag känner mig både ung och stundtals naiv i sinnet. "Barnslig" tycker säkert många. Helt okej för mig. Jag är ganska barnslig. Faktum är att jag är ganska glad över att vara över 30 år och barnslig.
Tänk vad många som blir vuxna så fort de nått en viss ålder eller skaffat barn. Helt plötsligt ska allt vara inrutat, svart eller vitt och man måste bete sig på ett speciellt sätt.

Jag förstår inte det där alls ärligt talat.
Det är en sak att växa upp och inse att man inte beter sig hur som helst, vad som är rätt och fel och att man tar hänsyn till andra.
Men man kan väl fortfarande busa(utan att göra någon illa eller något olagligt), skoja, ha kul, skämta, skratta högt som en häst och fjolla sig lite då och då?
Nej, för då är man endera barnslig eller så har man någon eller flera bokstavskombinationer och bör hållas undan från andra.

Jag känner väldigt många som är så här. "Vuxna".
Det känns som att allt de säger och allt de gör går efter en speciell mall.
Kanske det blir så för en del när man får barn, man vill ha det där inrutade för att få fason på vardagen, det ska vara rutiner och man ska hålla samtalet på en vuxen nivå.
Jag hoppas att jag själv inte blir "vuxen" om jag får barn. Då om någonsin kommer jag att få nytta av mitt barnsliga jag och jag kommer att njuta hejdlöst av det.

Under tiden jag har varit sjuk har jag tänkt väldigt mycket.
Jag är 31,5 år med 2,5 kroniska sjukdomar.
Jag är en barnslig människa som lever tillsammans med en annan nästan lika barnslig människa i ett samboförhållande sedan flera år och vi är förlovade.
Vår ekonomi är inte direkt stabil, men vi hankar oss fram. Vi fattar beslut varje månad för hur vi kan leva nästa månad.
Det är kanske inte en stabil grund med två så barnsliga och fattiga människor i rodret för ett barn.
Men jag blir inte yngre. Jag har ännu inte blivit friskare. Vi har inte fått mer pengar de senaste 3 åren, men egentligen inte så mycket mindre heller.

Jag har fått veta av flera läkare att mina sjukdomar faktiskt kan bli mycket bättre om jag blir gravid. Men jag kan också bli sämre. Dock finns det starkare mediciner att sätta in efter man har fått barn. De sätter inte in dem nu, för de är så starka att man blir steril.
Vi vill båda ha barn, men vi tänker praktiskt.
Har vi råd? Kan jag ta hand om ett barn själv när sambon jobbar? Vad finns det för hjälp att få? Ska vi vänta och se om jag blir bättre? Tänk om jag blir sämre efteråt istället?

Jag vet också förutom alla andra tankar att man kanske inte blir gravid i ett svep. Jag äter dessutom mediciner nu som måste tas bort 12 mån innan man kan försöka. Dessutom dras jag med en stor övervikt som också hämmar fertiliteten.
Samtidigt ringer det i bakhuvudet att man bör få barn innan 35 års ålder.
Från 35 år och framåt blir det svårare att bli gravid, man får lättare barn med kromosomavvikelser, man får lättare missfall och löper större risk för utomkvedshavandeskap.

Om jag börjar känna panik?
Inte panik, men jag börjar känna att om vi ska försöka, så måste vi nog börja tänka på hur vi ska göra.
Det värsta är att allt kan falla på ekonomi. Och på mina sjukdomar.