Man kan skratta sig lättare

Så mycket ledsamt på en gång.
Dödsfall, om inte nära inpå, så ändå så påtagligt och med så mycket eftertanke.
Jag tänker på dig S, varje dag och varje kväll.
All värme, all god energi och all kärlek till dig.

Jag vet inte om ni hittat in på bloggen om Anna och hennes kamp emot den aggressiva cancern som drabbade henne som nybliven mor.
Jag hittade in på den av en slump för längesedan, därför känns det extra jobbigt att läsa hennes sambos rader om hur Annas låga flämtat till och slocknat.
Jag grät floder för varje mening, varje ord. Jag gråter ännu bara jag tänker på det.
Hur mycket smärta ska en människa behöva genomlida och hur mycket smärta ska de anhöriga behöva genomlida?

Döden drabbar oss alla mer eller mindre genom livet, den är oåterkallelig.
Sorgen är alltid svår att bära, men med åren så tonas den ned lite. Och man minns ändå allt det goda, det bra och det roliga, hellre än det hemska, mörka och smärtsamma.

Häromdagen gick jag och sambon in i nyöppnade ICA och där var det folk vill jag lova. Nyhetens behag har minsann inte lagt sig och vi armbågade oss fram som apor i bur genom hela affären och den långa tiden i kön.
Väl där i affären så började jag tänka på min pappa. Vi åkte alltid och handlade varje månad till han och mamma, bara han och jag.

Min pappa var inte rädd för att göra bort sig på något sätt.
Tänkte han på något så sa han det gärna, högt och klart så att alla runt omkring onekligen kunde missa vad han sa.
Att han gärna klämde kommentarer som handlade om tjocka fruntimmer som handlade upp hela affären, om illaluktande farbröder med otäck hosta eller skelögda barn, det bekom honom inte ett endaste dugg.
Han kunde stå och fisa högljutt i den värsta familjeruschen och gjorde grimaser till barnet i kundvagnen bredvid.
Ibland skrattade barnet förtjust, ibland började det gråta... Pappa skrattade dock alltid roat, oavsett slutresultat.
Han älskade att gå runt och sjunga och tralla och kunde sjunga samma låt om och om igen i timmar.
Ibland kunde jag be honom sjunga någon annan bit och då brukade han fråga vad han skulle sjunga istället.

"Vad som helst, bara något annat än den där", sa jag.

Varpå han funderade noggrant och länge innan han tog ton - för samma låt som han sjöng fem minuter tidigare.

I början, de där första åren av våra månadsturer, då var jag fortfarande så ung att jag tyckte att det var fruktansvärt pinsamt. Jag ville helst bara sjunka ned genom jorden eller dö.
Precis som alla andra ungdomar som skäms ögonen ur sig över sina föräldrar.
Men de senare av åren, då jag blivit vuxen nog att skratta(eller vuxen nog att inse det roliga i allt dumt), så gick jag och kunde nästan inte sluta skratta bredvid pappa.
Han var den härligaste av glädjespridare utan att veta om det. Och att bjuda så på sig själv att han nästan gjorde sig själv till åtlöje, det var så strongt.
Han var så modig min pappa.

Så när vi gick där i den överfulla affären, då tänkte jag på hur det hade varit att gå där med honom. Och jag har inte kunnat sluta skratta sedan dess.
Så mycket tokiga minnen som jag bara älskar att ha med mig.

Allra helst önskar jag ju att jag fortfarande kunde ha pappa i livet, men livet vill ju som vi alla vet, inte alltid som en själv.
Men minnena har man alltid kvar och bilderna.
Och när jag sitter här och skriver så kan jag fortfarande höra pappas röst när han sjunger där i affären.

"Oh, oobee doo! Jag vill ju va som du-u-u
Jag vill se ut som du, gå som du, du-u-u
Det vill jag nu-u-u
Ett djur som ja-a-ag
det lär sig bra, bli en människa-a-a!"