Jag gillar att äta med händerna.
Det har inget att göra med att jag ofta har svårt att äta med bestick längre, jag har alltid gillat att äta med händerna.
Jag älskar att bara plocka upp med fingrarna av det jag vill ha, stoppa in det i munnen, känna lite frihet och en massa glädje. Och sedan slicka av de kladdiga fingrarna som om det vore det mest självklara i världen.
Jag kan ibland fortfarande höra mammas ord ringa i öronen.
"Men du är väl ingen bebis längre, ät med besticken!"
Upproriskt gjorde jag förstås tvärtemot hennes önskan så ofta hon kunde se det.
Lyckan var fullkomlig när jag som 17-åring satt på golvet i min alldeles egna lägenhet på 19 kvm och slevade köttbullar med händerna och in i munnen.
Jag var fri på alla sätt.
Samma vecka slutade jag även att bita på naglarna för första gången i mitt liv. DET hade dock inget att göra med att äta utan bestick!
Men känslan av ensamhet och frihet gav mig det lugn jag behövde för att känna harmoni i själen.
Det fanns inte längre något behov av att tugga sönder fingrarna.
Dessertostar, hjärtformad salami, gröna oliver. Bara kladdigt gott och mina tjocka fingrar.
Ett tänt värmeljus som skiner upp lite på bordet. TV:n visar Comedy Store på TV4 Komedi. Hörnen i rummet är mörka, men lugna.
Jag stoppar en stark ostbit i munnen som smälter. Blåmögel i sitt esse.
Så ser min kväll ut idag. Och jag njuter hejdlöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar