lördag 17 juli 2010

Lucy, kom hem!


Lucy, vår käraste lilla rara katt har gett sig ut på turné igen. En lång sådan denna gång.
Sista gången vi såg henne var när svågern och svägerskan var här.
6 Juli.
Ingen tid för en bekymmerslös katt, men lång tid för oss som söker henne.
Hon brukar dessutom inte lämna hemmet någon längre stund.

Vi ska flytta i Augusti. Egentligen inte förrän 1 September, men troligtvis får vi börja flytta in tidigare enligt hyresvärden.
Gissa vår oro! Lucy borta och vi kanske kan börja flytta om en månad. Tänk om vi inte hittar henne till dess!

Vi har ropat och skränat, "kissekissat" och lockat med mat och lovord om varma bäddar, egen säng och lyxig burkmat.
De andra katterna kommer som spjut och ser oerhört besvikna ut över att de inte får ut något av lovorden.

Det gör mig nervös att hon inte kommer när jag ropar.
Hon kommer alltid när man i falsett skriker "Luuuuuccccyyyyyyy" så högt tills rösten spricker. Alltid kommer hon. Men inte nu.
Ingen har sett henne, ingen vet något. Jag har skickat mail till grannar som jag inte känner via Facebook, är det någon som vet?

Skulle bli så glad om hon kurade i en varm filt i ett hemtrevligt vardagsrum i något grannhus. Att någon pysslar om henne lite extra och ger henne smaskig burkmat och grädde varje dag.
Men vi måste bara få veta!
Vi
måste få veta var hon är och att hon har det bra.
Om någon bara matar henne för att hon är liten och tunn(som hon alltid har varit och alltid kommer att vara), så vill vi gärna att den slutar göra det.
Då kan hon vandra hem igen, sova i vår säng igen, ligga på sambons bröstkorg när han spelar spel på datorn och få äta sin egen lyxiga burkmat här hemma. Precis som hon brukar.

Och om någon råkat köra över henne på vägen och lämnat henne krossad i ett dike, så vill vi ändå veta. Vi måste få veta vad som hänt, varför hon försvunnit.
Att inte veta är värst. Om man bara får veta, så känns det bättre. Då behöver vi inte leta natt och dag längre, inte skrika oss hesa dygnet runt.
Att bara få veta är gott nog, oavsett utgång.

Lucy, kom hem! Vi saknar dig så!

1 kommentar:

  1. Jag hoppas verkligen att hon dyker upp oskadd! Håller mina tummar. Jag hade en honkatt som alltid gav sig iväg varje sommar, vad hon gjorde vet jag inte, men hem kom hon efter veckor och ibland månader :o) det var likadant, varje år :o)

    SvaraRadera