RIP Kennedy 1998-2016

Under Påskaftons eftermiddag hände det som inte får hända.
Fina flickan Kennedy blev påkörd av en bil och blev så illa tilltygad att jag var tvungen att låta henne somna in.

Jag är tacksam att hon trots skadorna orkat och lyckats släpa sig hem till dörren och att jag såg henne direkt. Jag är också otroligt tacksam för veterinären som - på väg till påskfest - mötte upp så snabbt för att förkorta Kennedys lidande.

Tack älskade vackra katt för alla åren som du värmt mina fötter och för att du tog sonen till ditt hjärta när han föddes. Du är så saknad och du lämnar ett stort tomrum för oss alla här hemma.
Vi älskar dig Kennedy.<3 p="">

Grattis Kennedy 17 år!

Igår firade vi en nioåring, idag har vi firat husets "Old lady".
Finaste kattdamen Kennedy fyller idag 17 år! 

(Vi glömmer förstås inte bort att minnas hennes fina kullsyster Mysan, som tyvärr fick somna in för två år sedan.)

Familjen von Tratt

Återbesök hos veterinären med djuren igår.
Katten Kennedy fick högsta betyg och väl godkänt och får sluta med både tratt och medicin redan imorgon.
Hundarna var bättre, men kräver längre behandling. Och de som inga trattar hade, de fick med sig denna gång.

Då Cheyenne är grov i omfång, var hennes tratt en storlek större än Tequilas. Och så lilla Kennedys katt-tratt.
Vi kan kalla oss Familjen von Tratt numer!
Nästan som Sound of Music (Family von Trapp), men här hemma hörs sällan ljuv musik i samband med örondroppsbehandlingarna.
Min mage har dessutom flera vackra klösmärken som jag kan springa och visa upp på stranden om jag vill. Men det vill jag inte.

Jag som alltid älskat sol och värme, börjar bli lite fundersam om jag inte ska ta och boka en tid hos farbror doktorn för att kolla upp hyperpigmenteringen som jag erhöll i ansiktet förra sommaren.
Den bleknade under vintern och jag har varit överdrivet noggrann ända ifrån början i år och smörjt in mig med solskyddsfaktor 50+. Men det har inte hjälpt.
Pigmenteringen är tillbaka, den är stor och har lagt sig som skuggor under och runt båda ögonen.
Det ser inte allvarligt ut, men jag är ingen person som haft detta tidigare. Jag har inte många leverfläckar heller.

Kanske bäst att slå en signal iaf, bättre en koll för mycket. Med tanke på hur vanligt det har blivit med hudcancer, så ska man kanske inte bara strunta i det.
Eller vad tycker ni?

Grattis Kennedy!

 

Grattis Kennedy

på 

16-årsdagen!

Hon är hemma! :D

Förlåt för dålig uppdatering, men Lucy är äntligen hemma!
Plötsligt så satt hon bara där på trappen för några dagar sedan och såg förnärmad ut. Dessa katter. :)

En veckas semester, eller vad hon nu har gjort, blev det.
Trött och hungrig äntrade hon så hemmet och slängde i sig en stor burk Pussi helt på egen hand. Sen skulle hon sova lite i en fåtölj, men efter bara en kort stund började hon visa tendenser som jag tyvärr kände igen...
Så nu ska Lucy få vara innekatt ett tag. Gärna tills det blir så där lagom krispigt och kallt, ett sådant där väder som gör att småfrusna katter helst vill stanna inne framför brasan.

Men hon är hemma och det är ett lyckorus! :D

Imorgon ska jag ha en så kallad PartyLite-visning här hemma.
Första gången jag är värdinna, tidigare har jag bara varit gäst. 
Tyvärr verkar det bli väldigt dålig uppslutning. Av över 100(!) inbjudna, har fyra tackat ja. Och tre stycken "kanske". :/
Ganska dåliga odds, men så är det ibland. Tycker mest synd om konsulten som åker en timmes resa, enkel väg, för att kanske inte få sälja så mycket.
Jag hoppas att jag är ett undantag...

Kära rara lilla katt, kom hem!

Tre år sedan sist och nu upprepar sig mardrömmen.
Lucy är försvunnen igen! :(

Släppte ut henne med de andra katterna som vanligt i torsdags morse och sedan dess är hon borta.
Låter kanske inte så farligt för en katt som är van att vara ute, men i normala fall är hon aldrig borta längre än två dygn.

Förutom för tre år sen då. Då var hon försvunnen i nästan 1,5 månad.
Det var ren tur att vi hittade henne och framför allt fick tag i henne då, för hon hade blivit förvildad.
Hon fick vara innekatt i 8 månader efter det, för vi vågade verkligen inte släppa ut henne.

Nu har hon varit ute i nästan 2,5 år och har som sagt hållit sig hemma.
Hon aktar sig för vägen, så jag känner mig väldigt säker på att hon inte har blivit överkörd.
Hon har halsband med ID-tub, så skulle hon vara hemma hos någon så borde det inte vara så svårt att titta och lyfta luren.
Hon har aldrig gått långt hemifrån, vi hittade henne mindre än en kilometer hemifrån sist!
Då hon är en van utekatt och dessutom har klarat sig bra på egen hand under lång tid tidigare, så har jag mycket svårt att tro att hon har fallit offer för något djur såsom räv eller dylikt.
Hon kan ha blivit instängd någonstans hos någon av grannarna kanske. Men hon brukar göra sig väl hörd de få gånger hon hamnat i garderoben tex, så jag tror att det skulle märkas om hon befann sig i ett garage eller så.

Men jag vet inte och det värsta är att inte veta!

Måtte hon komma hem snart, för det här känns helt fruktansvärt. :(

Sov så gott älskade underbara

~ MYSAN ~

1998-2013

På begäran

Jo då, flickorna finns kvar, lever och frodas och gör mig gott!

Tequila

Tequila

Mys i soffan! Cheyenne, Mysan & Tequila 

Sfinxvarning i trädgården i våras. Cheyenne & Tequila

Mysan, Tequila & Cheyenne

Tequila & Cheyenne

Kattfan!

Från ett I-landsproblem till ett annat. Problematiken växer.
Mysan (Kattfan) vill verkligen inte äta det nya fodret! *slitermitthår*

Jag som inte vill truga med djuren, körde in på "honbordeblihungrigsnart-metoden", troligen helt enligt Anna Wahlgrens erkända barnböcker(?).
Men efter två dygn, där kattfan bara försöker slinka in till de andra katternas mat, och jag tålmodigt flyttar henne till mirakelmaten, fick så kattfan nog och pinkade in hela vardagsrumsmattan under natten. Något som jag inte märkte direkt, så trägolvet därunder sög till sig bra vill jag lova.
Ungefär där gick jag ifrån bekymrad husmor till något med aningen mer vilt i blicken.

Jag börjar helt allvarligt fundera på om inte odjuret är självmordsbenäget?
Katter protesterar ofta för väldigt lite saker, men det känns ovanligt för just Mysan (som äter allt och ingenting dygnet runt i vanliga fall) när det kommer till att inte äta.
De andra katterna vill ju hemskt gärna käka upp hennes mirakelmat, så då kan den väl inte smaka så illa kan man tycka.

Är det kanske för sent? Eller känner hon av min stress i att jag så gärna vill få det att fungera?
Hoppas på det sista.
Inte för att jag vet hur det ska avhjälpas, för nu behöver jag fråga plånboken om en ny vardagsrumsmatta också, och det blir ingen rolig historia.

Det lät så enkelt...

...bara ge katten det här fodret enbart.
Jag tänkte nog aldrig på att alla mina katter äter samma mat, på samma ställe, med fri tillgång dygnet runt, och har så gjort sedan urminnes tider.

I början kändes det så enkelt att bara separera Mysan från de andra, men hon springer ju självklart till det stället hon är van att få mat. Och de andra katterna är superintresserade av Mysans nya dunderfoder och försöker äta upp det så fort jag lämnar rummet.

Precis som med en del annat här i livet, krävs ändrade rutiner och kontinuitet.
Som det ser ut nu, så får vi helt enkelt försöka utfodra katterna på regelbundna tider i fortsättningen, de tre andra för sig och Mysan i ett annat rum. Men då oroar jag mig för Kennedy, för hon vill bara äta när hon är ensam, för Rufus är lite tuff emot henne vid maten. :/

Det lät så enkelt, så simpelt...
Jag oroade mig för kostnaden, men nu vet jag vart det största problemet kommer att äga rum. *suck*

Frist

Jag skulle ha blivit med tre katter idag, istället för fyra.
Men någon eller något ville annorlunda!

När jag pratade med veterinären på förmiddagen och vi bestämde tid till eftermiddagen, så frågade hon varför jag skulle ta bort min katt.
Och jag svarade sorgset att det var för att jag inte hade råd med vare sig operation eller livstidsmedicinering och att det var det sista jag kunde göra för att hon inte skulle lida.
Hon frågade då om jag inte visste att det fanns ett helt nytt foder, specifikt just för min katts sjukdom(?).

Och där tog dagen sin vändning ifrån sorg och tårar och väldigt tungt, till något som kanske kunde bli bra.
Det nya fodret är dyrt och om det går bra, så behöver hon äta det resten av livet.
Men tänk om det funkar?
Vad är de där extra kronorna varje månad, emot 24 timmar oklanderlig kärlek?

Mysan är bara 14,5 år och det är ingen ålder på en katt.
Tänk om det här nya fodret fungerar och hon får 5 år till? Om jag får fem år till?
Det var ingen tvekan, vi gör ett försök och håller tummarna!

På fredag...

...stannar klockorna.
Och mina känslor för den stunden gå omöjligt att beskriva i ord för tillfället.

Nu är tyvärr tiden inne

Det är dags. Jag bara insåg det idag. Jag har skjutit upp det hela hösten, för jag har hellre velat blunda. Men nu kan jag inte blunda längre. Jag måste få det gjort.
Imorgon måste jag ringa veterinären ang. lilla Mysan.

Jag fick veta redan för snart ett år sedan att hon har fel på sin sköldkörtel.
Jag har dessvärre inte råd att bekosta en operation eller behandla med livslång medicin. Veterinären sa då att det inte var någon panik, hon led inte. Men så fort pälsen började se ful ut och om hon bara fortsatte att tappa vikt, då var det dags.

Hon tar inte upp någon näring alls längre, är konstant hungrig och är snart bara skinn och ben. Nu har pälsen börjat pälsen tappa sin fina blankhet, så nu är det inte längre läge att skjuta upp den vägen vi alla ska vandra.

Det är dags för min älskade katt att få somna in.

Födelsedag #2

 

Mina älskade bebisar som jag har haft sedan de var 9 veckor gamla, blir idag hela  

14 år(!).

Vart tar tiden vägen??

Grattis på födelsedagen Mysan & Kennedy!

Hipp Hurra!

Två flugor i en smäll och lite magi

Förkylningen från helvetet fick nyss sällskap av mensvärken från helvetet.
Ja, men hellre allt på en gång, än lite då och då. Vad kommer härnäst tro?
Bring it on!, säger jag bara.

Förr lät man åderlåta folk som var sjuka, för att få "det sjuka" att komma ur kroppen och på så vis kurera personen.
Så kanske jag har något att se fram emot om några dagar?
Massor med vitlök, C-vitamin, Echinagard, Esberitox och diverse fantastiska örtteer har haft noll effekt så här långt, så förhoppningsvis gör lite blodförlust susen.

Något säger mig att vinterns instabila väder har en orsak till att så många är sjuka och aldrig verkar bli friska.
En dagen varmt, andra dagen kallt, tredje dagen fuktigt, fjärde dagen storm, femte dagen regn, sjätte dagen snö, sjunde dagen sommarbölja...
Det känns som att jag har fått en typisk vårförkylning som aldrig vill ta slut, med skillnaden att det inte är vår än, utan fortfarande vinter.

* * *

I natt låg jag i sängen och tittade på månen och grät en liten tår och kände mig så ensam och besviken på livet.
Då kom en av katterna och satte sig nära mitt ansikte vid kudden, och där satt han sedan i över en timme. Ibland slickade han mig på handen och i ansiktet, ibland tittade han bara på mig, mest vakade han ut i mörkret.

Så drog som en varm vind genom sovrummet och det kändes som om någon lade sig och höll om mig bakifrån i sängen. Inget obehagligt alls, bara jättetryggt och skönt.
Snälla missen lade sin panna emot min under en stund, sedan gick han i sakta mak ifrån sin "vaktplats" och hoppade ner från sängen och knatade ut ur rummet.

Besviken på livet kan man vara och har all rätt att vara ibland.
Men ensam, det är jag inte. <3

För att förtydliga (än en gång)

Mitt liv vore inget utan mina djur.
Jag lägger så gott som inga pengar alls på nöjen, på hobbies, smink, kläder eller resor.
Utan mina djur skulle livet se väldigt tomt och ångestfyllt ut.

Det är tack vare hundarna som jag varje dag ger mig fasen på att komma ur sängen och orkar jag ut, så är det de som drar med mig.

Kärleken jag känner när en katt plötsligt hoppar upp i knät, gosar i ansiktet på mig, innan den försiktigt bäddar ned sig på mina ömmar ben och värmer dem så länge jag vill.

Jag somnar aldrig ensam på kvällen och jag vaknar aldrig ensam på morgonen.

Hundarna varnar alltid om besök, både planerat och ickeplanerat.

Och när vemodet kommer, när ögonen vattnas och till slut svämmar över, ja då kommer de alla och sätter sig eller lägger sig nära, nära. De tittar på mig och jag vet att mer kärlek än så här, det får man aldrig av en människa.

Jag får ofta kommentarer att jag borde "göra mig av med djuren och sätta mig i en billig etta med kokvrå i stan". Att det finns "möjligheter till ett bättre liv".
Möjligheter till ett bättre liv genom att sitta ensam på en yta man knappt kan vända sig på och titta ut på betong?
Känna den härliga doften av avgaser när man öppnar fönstren?
Inte kunna somna för att grannen har fest och vakna av att den samme spelar musik eller borrar i väggarna?

Skojar ni eller?!

I keep dancing on my own

Igår gick flyttlasset för exet.
Jag satsade på att tömma skallen och försöka greja så mycket jag orkade hemma. Det gick inget vidare.
Ensamheten är inte jobbigt, men ändå så är den det.
Fördelen med att bo själv är att jag får saker jag velat/tänkt göra länge gjorda. Ja, i den mån jag kan och orkar i allafall. Men visst är det konstigt, det borde ju vara tvärtom!
Sista året med exet låg verkligen i allmänt stiltje. Jag märker och förstår det nu.

Det jobbigaste med att han har åkt är att djuren sörjer. Hundarna är jättedeppiga och katterna är irriterade över saknade möbler och förändringarna.
Jag tog med mig jyckarna på en kort promenad under dagen, för det brukar pigga upp dem, men de släpade benen efter sig och verkade bara tycka att det var jobbigt.
Tequila började dessutom dagen med att matvägra, något hon inte gjort på länge.

Jag hoppas att jag kan hålla ihop trådarna, få iordning på hushållet och samtidigt ge dem alla extra mycket kärlek nu när de har det jobbigt.
Bara inte min egen kropp faller på kuppen, för då blir jag också irriterad och vill bara ligga och sova...och kommer att göra det också.

Katt-mys

Jag skämmer allt bort mina små sötnosar.
Idag fick Lucy en kudde att ligga och mysa på framför brasan - hennes favoritplats.

Mysan slocknade på soffbordet igår kväll och jag hade inte hjärta att flytta henne <3
Man blir så trött av alla mediciner, det vet ju jag om någon.

11.11.11

Årets datum?

Jag ska sjunga med kören på ett bröllop idag och jag hoppas att allt går väl. Så fort jag intagit frukost, så ska jag börja sjunga upp så jag har en bra stomme att luta mig emot i eftermiddag. Precis som på den gamla goda tiden. :)

Igår kom vi hem säkert, både Mysan och jag.
Hon har fått två sorters mediciner emot trolig urinvägsinfektion, men hennes blodprov visade förhöjda levervärden och det var ju inte så bra. Veterinären pratade om flera scenarion, men problem med sköldkörteln låg närmast till hands.
Blir hon inte bättre på medicinerna, så måste jag alltså fatta ett beslut därefter. Ett tråkigt beslut.

Hela kalaset gick på nästan 2000:- med mediciner och allt.
"Inte så farligt ändå", kanske ni tänker, och visst kom jag kanske billigt undan trots allt.
Men de där 2000:- hade jag behövt till nya sängmadrasser, för jag blir av med sängen när exet flyttar.
"Sov på soffan!"
Jo, men den försvinner den med...

Djuren och jag får väl helt enkelt bygga oss ett fint tält under köksbordet på kreativt barnmanér och campa därunder resten av året.
Allt går ju om man vill. :S

Jag ber inte om hjälp så ofta

Har fått en tid idag kl. 13.00 med lilla Mysan.
Jag förklarade så gott jag kunde i telefonen och de var så gulliga i luren och sa att de skulle göra så gott de kunde för min lilla kissekatt, men också för min plånbok.

Kändes skönt när jag avslutat samtalet, men så var det ju det här med att vi behöver skjuts på något sätt.
Färdtjänsten erbjuder inte sina tjänster så ofta längre och jag vill inte att min lilla sjuka katt ska behöva åka samresor i flera timmar över hela stan innan vi kommer hem.
Så jag frågade combon/exet om han kunde göra ett undantag för oss. Om inte för mig, så iallafall för lilla kissen, som ju varit lika mycket hans de senaste 4,5 åren.
Han ska dessutom in till stan, för han ska ju jobba senare idag. Veterinärbesöket är ett par timmar före.

Han sa ju inte nej, men han hade fasen lika gärna kunnat göra det.
Jag har förvisso inte fått något svar alls egentligen, så får väl se om jag behöver panikragga skjuts i sista sekund.

Tillägg:
Usch, nu låter jag sådär otacksam och bitter... Som en riktig surkärring.
Han behöver ju inte alls hjälpa till om inte han vill det, vi är ju inte ihop och han flyttar snart ut. Jag måste faktiskt klara mig på egen hand och kan inte ta för givet att han kanske kan hjälpa till med skjuts ibland, oavsett det gäller en katt eller mig eller något annat.
Är bara så van att han funnits till hands under så många år, att det är en lite jobbig omställning. Speciellt nu, när katten är dålig och jag verkligen känner att hon behöver komma iväg.
Men det är ju inte exets fel, något utav det.