Bakslag på bakslag

Vad jobbigt det är när man bara behöver få ur sig saker, men allt är för privat för att skriva. Eller ens för att ta upp med en nära vän...

Känns som att det bara är bakslag hela tiden.
Är det inte ekonomi, så är lederna sämre. Är inte lederna sämre, så får man tråkig post och om tråkig post uteblir, då ringer det någon jäkel och gör livet sådär surt att man bara sitter och gråter resten av dagen.

Lite privat får det nog bli nu.
Jag fick veta ganska nyligen att även om mina cystor håller sig något sånär i schack efter förra årets hormonbehandling, så är det andra saker som uppstått. Eller uteblir snarare.
Jag är ingen expert på den kvinnliga anatomin, men jag har väl hela tiden tänkt att så länge "allt funkar", så hänger väl resten med också..?

Jag hade fel. (nu blir det jobbigt, läs inte vidare om du inte vill veta privata kvinnosaker!)




Tydligen kan man ha mens utan att ha ägglossning, likaväl som att man kan ha ägglossning utan att ha mens.
Jag hör till den första kategorin.
Under mitt år hos specialist på gyn, så har de inte sett en enda ägglossning. Eller före, inte efter heller för den delen. De har vetat hela tiden, men väljer att berätta först efter nära på ett år.
Är det schyst?

Inte heller har de gjort några forskningar i varför, bara konstaterat. De har, så som läkaren sa, "behandlat cystor och tillståndet runt det".
I och med att jag tagit hormoner, så har jag ofta med jämna mellanrum lämnat blodprover och visat upp mitt ärriga innandöme i den "roliga stolen". Och ingen gång på någon kontroll eller något prov har jag visat tendens till ägglossning under det gångna året.

Så om jag uppvisat ett skumt beteende under våren...så vet ni varför.
Psykbryt deluxe gånger 4000.
Och detta är ändå bara som en liten fis i rymden om man ska se över det stora hela.

Motgång är definitivt mitt andra namn.
Och hur var det med den där jäkla meningen med det däringa jäkla livet?!