Lite dött har det varit i några dagar.
Var iväg och sjöng med kören i torsdags för första gången i år!
Tanken är att jag ska slippa snor och snörvel ett tag och ska vara med och sjunga med dem på Valborg och även på ett bröllop i slutet på Maj.
Roligt var det! Jag har saknat dem väldigt och jag har saknat att sjunga.
Dock blev jag helt slut efteråt och med skitvädret som varit senaste dagarna, så har jag legat i konstant soffläge och proppat morfin.
Att det dessutom kom oroväckande post i torsdags som blev en smärre storm med efterföljande chock under fredag...ja, det har ju inte gjort saker och ting bättre.
Stress och oro är livsfarligt när man har en ledsjukdom. I de lägena spelar det ingen roll vilket väder det är, men det underlättar ju inte när allt slår till på en och samma gång.
Det är för många uppförsbackar hela tiden.
Jag låg och tänkte emellan smärtvågor och tårar inatt. Det var faktiskt ganska längesen som det kändes riktigt, riktigt bra.
Varför är det så? Brukar det inte vara lite raksträcka emellan krokarna?
Eller så är det bara att inse. "Motgång" är nog mitt andra namn. :(
Nog är det väl konstigt att börjar det gå åt helsike så går det åt helsike med det mesta. Inte kan jag säga annat än att vi kan ta varandra i hand vi olycksbarn av livet. Det känns som om så fort det kommer en bra dag så får man tillbaka det med 10 dåliga. men.....någon gång ska det väl vända eller????
SvaraRadera*varna styrkekramar*
SvaraRadera