Det är bara galler som saknas för fönstren

Vi bor i världens finaste lägenhet.
Vi har mycket bra och trevliga hyresvärdar.
Vi bor så nära landet man kan komma, trots att vi bor i en hyreslägenhet och hyran är okej.

Så vad är det då som är så jäkla fel egentligen?

Vi har fyra katter som träget längtar UT.
Jamen släpp ut dem då, tänker ni.
Jag skulle gärna göra det - OM det inte vore för att här redan springer katter i mängder.
Nästan alla grannar har två eller fler katter per lägenhet, och bondgårdarna runt omkring bistår med okastrerade vildkatter som bara blir fler och fler.
Nu har jag dessutom sett två av dessa med ganska omfattande skabb, och även om jag lider med dem inombords så kan jag inte göra något åt det.
Och så bor vi ju på andra våningen, men det går ju lätt att lösa med en ramp förstås.
Men så har vi då vår älskade monsterkatt - Kennedy. Hon dödar för sitt revir. Jag har redan varit i tillräckligt med bråk med grannar, vars katter hon nästan haft ihjäl.
Och så har vi lite försiktiga och rädda Mysan - en skrämselhicka och hon drar härifrån på stubben. Jag har haft turen att finna henne tidigare, men denna gång kanske jag inte gör det.
Det finns med andra ord alldeles för många katter att både slåss med och som kan skrämmas här, det räcker liksom inte med att de smittar med skabb...

Det skär i hjärtat av att höra våra katter jama.
De vill verkligen ut, och katter ska vara ute. De är vana att vara ute. De är rovdjur och behöver bekräfta sitt revir. Och jag håller dem inspärrade emot både deras och min egen vilja.

Så har vi den jäkla förbannade trappen.
Herreguuuud vad jag saknar att bara öppna dörren och låta den stå öppen!!
Låta katterna och hunden välja fritt om de vill vara ute eller inne. Och det vädras ut inomhus och det är så fritt och skönt och härligt.
Här är allt igenbommat dygnet runt.
Inte ens fönstren kan vi öppna, då hoppar katterna ut. En liten, liten springa vid altandörren är allt som vi törs ha öppet.

Och vår underbara härliga altan på 25 kvm. Oj, vad vi har använt den...
Varje gång jag går ut dit, måste jag raskt slå igen dörren i de älskade katternas besvikna ansikten.
Och hur lätt är det att med gott samvete sitta och njuta på soldäck när katterna låter som brandlarm innanför, eller sitter i köksfönstret - blint stirrande på en med sorgsna ögon - och jamar stilla.
Bara tanken och synen får mina ögon att tåras och hela jag lider med att inte känna mig fri och glad. Hur ska jag kunna vara det när inte djuren är det?

Vi var på husvisning igår igen, men det är ju fasen ingen idé. Allt som vi har råd med är endera för litet eller obeboeligt
Det bästa skulle väl vara om vi hittade ett hus att hyra, men det vet jag är nästan än mer omöjligt. Har ju försökt tidigare, innan jag hamnade här...
Allt som tiden bara går, så mår jag bara sämre och sämre.
Det enda som saknas är galler för fönstren och fängelset är komplett.