Foto i glömska?

Onsdag och livet är piss?
Jodå, nog är det så alltid. Bara att vänja sig vid tanken för resten av livet...

Jag tycker mycket om de saker jag ärvt efter min far och hans familj, och alla foton på farmor och farfar och mamma och pappa som unga står framme på den stora ärvda skänken.
Jag har alltid varit mån om att ta vara på de saker jag fått och foton är ju helt ovärderliga, men utav någon konstig anledning är jag nu ytterst oroad över att jag har glömt ett fotografi i vår gamla stuga.
Detta trots att vi var alldeles sjukt noggranna med att få med just alla våra egna saker.
Sedan var det mycket saker som fanns i stugan när jag själv flyttade in för åtta år sedan, och det fick ju naturligtvis bli kvar.

Gissa då om jag fick kalla kårar nu när jag tittade på bilderna på nätet, och ser ett fotografi som jag är helt säker på är på min pappa och hans syskon som små, stående på köksbänken!
Vår gamla stuga som vi hyrde är nämligen ute på försäljning, och nu ligger det bilder och beskrivning ute på nätet. Den ser så söt ut lilla stugan, det är nästan så att det gör ont i hjärtat att veta att den ska säljas.

Nu till problem två, för det ska ju inte räcka med onda aningar.
Problem nr. två råkar vara det att jag inte alls tror att jag har det där fotot på min far och två av hans systrar i min ägo! För i så fall skulle jag ju haft det stående framme, och det har det alltså inte gjort någon gång hemma hos oss.
Samtidigt så ser fotot så obehagligt likt ut det nämnda på den där bilden utav köket, att jag nu ivrigt håller på att försöka få tag på mina gamla hyresvärdar bara för att försäkra mig om att jag inte har lämnat det kvar i glömska!

Och om det nu är så att det är fotot på pappa och två av mina fastrar, ja, då kommer jag nog aldrig att förlåta mig för att ha lämnat det vind för våg i lilla stugan.
Det är nästan så att jag hoppas att det inte är det, bara för att inte få de jobbiga skuldkänslorna som väntar bakom hörnet, lagom att hoppa på mig om.
Vi snackar Ågren.