Ibland undrar man ju

Solen skiner, gräset är brunt, pengar existerar inte och allt känns så jäkla hopplöst.

Ibland undrar jag vad fasen allt ska vara bra för?
Kan det inte bara finns en blå himmel med små orosmoln som glider förbi lite svagt emellanåt?
Nej, istället så ska det vara tjocka, fläskiga svartgrå vidunder som riktigt "hänger" på himlen. Och man riktigt känner att det ju är en själv som de siktar in sig på.
De bara hänger där hela tiden, och ibland - men bara typ när man sover - så låter de en solstråle släntra in emellan kärlekshandtagen.

Jag är så trött på att aldrig kunna bidra med något här hemma.
Jag skäms verkligen över att ha den här sjukdomen och att inte kunna ta del av vårt vardagliga liv längre.
Det äter inte bara upp mig själv längre, det äter upp min stackars sambo med.
Och tänk att aldrig kunna ha pengar tillräckligt för att bidra i den vardagliga kassan...

Visst, visst, jag betalar halva hyran och elen och vi delar på telefon/internet. Men när kunde jag vara med och betala på maten senast?
Inte på säkert ett år!
Det är så otroligt knäckande att veta att man är den bidragande orsaken till sin andra hälfts ekonomiska nederlag varje månad.
Och det blir verkligen ingen skillnad, oavsett hur jag gör!

Ibland önskar jag att jag aldrig hade blivit född. För jag förstår verkligen inte vad jag skulle till denna sketna värld och göra egentligen...