Kanske, kanske inte...

Ska snart åka in och titta hur det ser ut på min arbetsplats.

Lite skäms jag över att jag inte varit där sedan de fick nya lokaler i mars. Samtidigt så har det hela tiden funnits en anledning till varför jag inte har gjort det.
Men nu kändes det som att jag kanske måste försöka häva den där spärren och komma ut lite. Och dessa människor har jag ju faktiskt jobbat nära inpå i över sex år innan jag blev sjukskriven.
Det är en saknad i sig att inte ha haft dem nära under den här tiden, samtidigt som det också är något jag har valt själv.
Jag har bara inte orkat bry mig, och de få gånger jag varit där har jag bara känt mig i vägen för deras jobb och stressen som alltid råder på bygget.

Och alla dessa frågor...
Jag förstår ju varför de ställs, jag skulle säkert göra det själv i omvänd situation, men alla ställer ju alltid samma.
Snälla, säg något annat!
Prata inte om den här jäkla helvetes sjukdomen, prata om väder, hundar, vad som stod i tidningen - vad som helst.
Låt mig bara slippa att för en gångs skull behöva tänka och prata om all den här smärtan. Bara för att den finns och jag har den, så kan jag faktiskt diskutera annat emellanåt.

Största orosmomentet för hela trippen är dock om det kommer någon taxi.
Kanske, kanske inte...
Jag beställde den i god tid i fredags, och fick en väl tilltagen hämtningstid med tanke på den inte speciellt långa resan.
Passade även på att beställa hemresa samtidigt, vilket var mer luddigt att tidsbestämma. Men ungefär en timme borde vara lagom så här att börja med, jag är ju inte direkt fit nu för tiden.
Sen får vi väl se om jag kommer hem eller inte.
Kanske, kanske inte...

Men jag måste ju förstås komma dit först, så jag får väl invänta en taxi i taget. Hoppas nu bara att de inte tjabblar bort mig idag igen.