Aldrig en enda chans

Bara för att man är sjukskriven så ska man tydligen bara ha det så jäkligt som möjligt - på alla plan.
Man ska lära sig att inte ha några pengar, att må dåligt, att känna sig både psykiskt och fysiskt överkörd och framförallt att ha den där känslan av att vara en total nolla som inte är värdig livet.

Just det här med pengar och att veta vad man kan vänta sig är nog den värsta pärsen.
Ska man inte, bara för att man är sjuk, kunna leva ett något så när normalt liv? Måste jag pga min sjukdom leva under standard bara för att jag inte kan tjäna egna pengar?
Tydligen.

Vi har länge känt och önskat att vi hade något eget. Sambon och jag har varit på otaliga husvisningar och drömt oss bort i husköparens värld, en värld som vi knappt ens kunnat känna doften av.
Varför?
Jo, jag är ju sjukskriven och kan ju få min sjukpeng indragen vilken sekund som helst. Och så länge det fortfarande inte varit någon medicin som fungerat så sitter jag ganska knapert emot Försäkringskassa och myndigheter.

Jag har varit sjukskriven i över 365 dagar, och mina "dagar" håller på att ta slut.
Låter ju helt sanslöst egentligen, att man bara kan vara sjuk en viss tid. Ska man plötsligt bli frisk sen då eller vad??
Jag förstår inte riktigt hur jag kan påverka längre, för hur jag än gör och hur än läkarna gör, så blir jag ju inte bättre. Är det bara socialen som gäller sen, när de drar in min sjukpeng? Och är jag ens berättigad någon hjälp därifrån med tanke på att jag lever i ett samboförhållande? Några kronor kanske, men inget som skulle hjälpa till att betala något huslån.

Ändå känner jag vad skönt det skulle vara att ha något eget, och jag tror att det på många sätt skulle hjälpa mig i min sjukdom. Men sambon törs inte chansa, och jag kan ju bara förstå honom.
Känns bara så jäkla nedvärderande att man inte kan leva bara för den här förbannade sjukdomen. Jag känner mig så värdelös och oviktig, det är en känsla som inte påverkar vare sig min sjukdom eller min självkänsla åt det positivare hållet.

Nu var vi och tittade på ett hus idag igen. Hur jag än gjorde och hur jag än gick, kom jag på mig själv att glädjefullt gå runt med ett leende på läpparna. Det var så rogivande och härligt.
Jag såg direkt för blotta ögat hur vi skulle kunna möblera och vilka blommor som skulle göra sig i de orörda rabatterna. Jag såg katterna klättra i äppleträden och hunden härjandes över hela trädgården.
Det var en så härlig känsla, och jag tror att sambon kände detsamma. I bilen därifrån kändes det som att detta var en väldigt bra grej.

Men väl hemma kröp ångesten på sambon och lika snabbt överförde han den på mig.
Vi kan inte chansa på att jag får pengar, och vi kan heller inte chansa på att den nya medicinen ska hjälpa mig till jobb inom kort. Det har varit alldeles för många bakslag på den fronten.
Han har rätt. Förstås. Som vanligt.
Och jag känner mig bara som en jävla loser. Förstås. Som vanligt.