Restskatt

Behöver jag säga mer? :(

För er som har svårt att hålla isär restskatt och kvarskatt, så kan jag berätta att restskatt är den dåliga varianten. Den som säger att man har skattat för lite och måste skatta mer. Den som gör att man [borde] skämmas lite över sig själv.
I det här fallet är det inte mitt fel, men jag får suga på den sura karamellen i slutändan i allafall.

Fåglarna kvittrar och solen skiner klar.
I sommar får Sundinska gå med rumpan bar.

Skitmorgon

Riktig dålig start på denna dag.
Att dagen dessutom är årets längsta och tydligen ska samsas med en fullmåne i natt, ja... Det kan bli tröttsamt eller väldigt intressant!

Musten gick dock ur mig någon timme in på morgonen, för när allt bara går åt fanders redan efter man vaknat, då tappar man både lust och ork.
Det kan väl bara bli bättre...väl?

Hur som haver, jag vill önska er alla en riktigt fin och trevlig och solig Midsommar! 

Lev, älska och njut av livet!

 

Nu lugnar vi ner oss lite va?

Tänk att när jag skriver något, då ska det bli rabalder...jag får nog sluta skriva snart.

Tycker inte om det där när folk blir ilskna och arga, det gör mig ledsen och jag vill helst krypa ner i något svart hål och dra en skyddsmur runt mig.

Jag är nog en sådan där överkänslig människa. På gott och ont.
Mitt hjärta blöder för så mycket, men tyvärr skadas det väldigt lätt. Och minnena som aldrig går bort gör inte saken lättare.

För länge, längesen såg jag ett program om hur seriemördare ofta är som barn eller hur de börjar sin "karriär".
Det gick bra att se tills de visade en rekonstruerad scen där en 14-årig pojke sköt prick med ett luftgevär på en liten hundvalp som satt fastbunden på en trädgård. Det hela slutade med att han hällde bensin på den och tände eld.
Usch, nu rinner tårarna, det var så himla fruktansvärt! Jag blev så chockad, jag kom mig inte för att byta kanal innan det var för sent.
Det är säkert 20 år sedan, men jag kan se det framför fortfarande och jag mår så dåligt, det gör så ont i hjärtat! :(

Likadant när barn far illa.
Jag minns grannbarnen där jag bodde när jag var yngre. De gick runt, runt i skogen i knappt några kläder, men de ville hellre gå där bland gran och tall än att gå hem.
Det gjorde så ont att se dem.
Ibland stannade jag med bilen eller cykeln eller hästen, vilket fordon jag då var ute med för stunden, men då sprang de alltid.
Kanske de var rädda att jag ville ta med dem hem?
Egentligen ville jag bara fråga hur de mådde, om de ville ha hjälp, om de var hungriga om de ville ha lite kläder... Men så nära kom jag aldrig.
Men det skar alltid så i själen och i hjärtat när jag såg dem.

Jag har alltid mått dåligt när folk blir arga eller skriker.
Jag lägger mig direkt i ett bråk, jag vill INTE bråka. Men jag försöker gärna prata om jag orkar, är nog en liten diplomat som alltid vill ställa saker och ting till rätta.

Jag vet att jag emellanåt skriver saker som irriterar andra.
Men det måste få vara okej att jag skriver ner min åsikt, mina känslor och mitt liv på min blogg?
Jag respekterar att andra tycker och tänker olika, jag accepterar att andra har olika uppfattningar, åsikter, tro, politisk inriktning osv.
Jag måste få skriva ned, och av mig det som irriterar och skapar obehag hos mig, det är mitt enda sätt att få ur det för tillfället.

Om ni inte gillar det ni läser, så snälla rara, läs då inte mer. 
Om jag faller i dålig jord pga det jag skriver, så är det helt okej. Jag vet att man inte kan gilla alla.
Men om ni vill ta upp en diskussionen om något jag skriver, ta den då direkt med mig än att sitta och skriva anonyma kommentarer.
Jag diskuterar mer än gärna lugnt och sansat över en kopp kaffe i godan ro.

Och eftersom jag inte är långsint, så har jag redan - som Kungen sa - vänt blad.

Jag har valt att ta bort alla kommentarer ifrån nedanstående inlägg. 
Detta för att visa att jag bara ville skriva ned vad som tyngde mig utav händelsen, utan att på något sätt kräva uppmärksamhet eller något annat löjligt. Det är bara mina tankar och känslor som måste få flöda lite fritt.
Jag tackar dock ödmjukast för all positiv feedback.

Där fick jag för att jag för en gångs skull var glad!

I söndags var det dag för min ridgrupps eget lilla "KM" - klubbmästerskap!

Mina bästa fyra ben vid namn Sissi och mina säkraste två ben vid namn Matilda, var som vanligt mig behjälplig vid denna stora dag.
Jag och de andra sju rörelsehindrade som kämpat hela hösten och våren med att bli starkare, modigare, stabilare, tålmodigare, gladare och mer harmoniska som både ryttare och personer, skulle som avslutning rida ett dressyrprogram för domare. En domare som enligt alla konstens tävlingsregler skulle bedöma, poängsätta och kora en etta, en två, en trea och fem fyror.

Programmet vi skulle rida gick enbart i skritt och alla fick ha sina ledare, men ledaren fick inte hjälpa till med vägar eller säga något.
Matilda peppade mig innan och det behövdes, för jag var sjukt nervös. Jag började till och med känna av tecken på syrebrist strax innan det var min tur och visste inte riktigt hur detta skulle gå.
"Min" häst Sissi gjorde det hon gjorde bäst, hon tog helt enkelt över och visade hur saker och ting ska gå till, och det var nog det som gjorde att vi slutligen fick stå där som segrare och hämta den blågula rosetten.

Vi vann!
Definitivt årets prestation! Jag är så glad och jättenöjd över hela året som jag kämpat de där söndagarna. Att jag ibland åkt dit, fastän det kanske inte varit den bästa av dagar och fastän jag nästan aldrig tagit mig ur sängen dagen efter.
Nu känns det att det var värt det!
Det hade det i och för sig gjort oavsett vinst eller inte, oavsett färg på rosett, men jag är faktiskt en tävlingsmänniska.

Men åter ett MEN...
Ja, jag har tävlat i dressyr förut för längesen när jag var frisk och hade egen häst.
Jag har flera rosetter av olika valörer här hemma som ett minne av alla tävlingar, alla helger, alla långa dagar på tävlingsplatserna.
Så frågan som en del verkar ha ställt sig efter min vinst i söndags: Var det verkligen så konstigt att du vann när du har tävlat och ridit så mycket förut?

Och i mitt känsliga huvud blir frågan till: Är du verkligen en värdig segrare med din ryttarbakgrund?

Ja, det kan man ju fråga sig...
Men om jag får dra lite kort info för er som känner er missunnsamma:

1. Jag har inte en suttit på en häst mellan januari 2007-september 2012.
2. Det behövdes en ramp, en väldigt snäll häst och fyra personer för att jag skulle kunna sitta upp första gången i september förra året. Jag orkade bara skritta i 10 minuter med ledare och jag grät nästan hela tiden. Det var sanslöst mycket känslor som vällde upp.
3. Det behövdes en ramp, en väldigt snäll häst och fem personer för att jag skulle komma ur sadeln efter de där 10 min.
4. Jag sitter alltid upp och av med ramp och minst två personer fortfarande.
5. Jag rider alltid med ledare.
6. Jag skrittade enbart i mellan 10-25 min mellan september-december.
7. De sista två gångerna i december provade jag att trava några meter, med två ledare och hjälprem. Jag har varken ork eller styrka för att rida lätt och sitter enbart ned i trav.
8. Under vårterminen har jag travat lite mer och lite längre, men jag har fortfarande ledare och hjälprem. Jag har fortfarande inte klarat av att rida lätt.

Mitt mål till/under nästa år är att rida lätt i trav och ha nog med balans och styrka för att hålla i tyglarna samtidigt. Men jag kommer inte att försöka göra det utan ledare!


Så nej, det är klart. Jag borde ju utan tvekan ha slagit varenda stackars jäkel hur lätt som helst för att jag tävlade för 13 år sedan... Ni har sååå rätt i det.

Surt sa grisen

Men fy vad irriterande!
Här satt jag hela natten till gårdagen (eller ja, halva då...) och planerade turkosa inköp.
Igår förmiddag tittade jag in på IKEA:s hemsida för att säkerställa att allt fanns, och det gjorde det minsann.

85% av det jag var ute efter var slut, fanns inte i färgen eller fanns inte alls i butiken!
Jag var tvungen att kolla igen när jag kom hem, kollade extra noggrant att jag var inne på rätt butik och jo, nog fanns det i butik enligt hemsidan.
S U R T.

ICA hade dagen till ära specialerbjudande på bordstabletterna, så de fick följa med hem åtminstone.

Rustas personal hittade min alldeles egna sommarpresent till mig själv inne på lagret. Gissa om det nästan kom tårar när jag inte hittade den butiken, efter att ha kämpat igenom IKEA:s mastodontbyggnad och besvikelse efter besvikelse?
Men tack gode någon, den fanns!

Så nu finns en turkos baden baden (min, bara MIN!) och en ensamt turkost ljus på bordet därute.
Och tabletterna förstås, men jag hade ju tänkt lite mer än så.
Jakten fortsätter.

Bakslag på bakslag

Vad jobbigt det är när man bara behöver få ur sig saker, men allt är för privat för att skriva. Eller ens för att ta upp med en nära vän...

Känns som att det bara är bakslag hela tiden.
Är det inte ekonomi, så är lederna sämre. Är inte lederna sämre, så får man tråkig post och om tråkig post uteblir, då ringer det någon jäkel och gör livet sådär surt att man bara sitter och gråter resten av dagen.

Lite privat får det nog bli nu.
Jag fick veta ganska nyligen att även om mina cystor håller sig något sånär i schack efter förra årets hormonbehandling, så är det andra saker som uppstått. Eller uteblir snarare.
Jag är ingen expert på den kvinnliga anatomin, men jag har väl hela tiden tänkt att så länge "allt funkar", så hänger väl resten med också..?

Jag hade fel. (nu blir det jobbigt, läs inte vidare om du inte vill veta privata kvinnosaker!)




Tydligen kan man ha mens utan att ha ägglossning, likaväl som att man kan ha ägglossning utan att ha mens.
Jag hör till den första kategorin.
Under mitt år hos specialist på gyn, så har de inte sett en enda ägglossning. Eller före, inte efter heller för den delen. De har vetat hela tiden, men väljer att berätta först efter nära på ett år.
Är det schyst?

Inte heller har de gjort några forskningar i varför, bara konstaterat. De har, så som läkaren sa, "behandlat cystor och tillståndet runt det".
I och med att jag tagit hormoner, så har jag ofta med jämna mellanrum lämnat blodprover och visat upp mitt ärriga innandöme i den "roliga stolen". Och ingen gång på någon kontroll eller något prov har jag visat tendens till ägglossning under det gångna året.

Så om jag uppvisat ett skumt beteende under våren...så vet ni varför.
Psykbryt deluxe gånger 4000.
Och detta är ändå bara som en liten fis i rymden om man ska se över det stora hela.

Motgång är definitivt mitt andra namn.
Och hur var det med den där jäkla meningen med det däringa jäkla livet?!

Tiden läkar alla sår?

Med tiden läker såren och med tiden uppstår nya.
Finns det verkligen tid i livet då man är utan sår?
Jag har inte upplevt det än.

Förhållandet har fått sina törnar. Vi har haft ett tufft första år.
Saker har i omgångar kommit fram i ljuset som har skingrat de rosa molnen ständigt. De är nu nästan helt borta och den bittra verkligheten börjar bita sig fast i röven igen.
Kvar finns orubblig kärlek, o ja, men också besvikelse.

Mest har vi kanske svårt att kommunicera.
Eller snarare berätta för den andre vad vi verkligen känner innerst inne, de där allra känsligaste tankarna som ibland smyger inpå.
Saker och känslor som man behöver få ur sig emellanåt, men som gör så ont eller gräver så djupt att man inte kan sätta ord på dem.
Jag vet att vi båda har de där känslorna. Men vi har svårt att prata om dem.
Intuitionen säger dock att det är där vi måste jobba. Vi måste båda lägga skyddsmurarna och släppa in den andre helt och hållet.

Vi har roligt ihop! Vi börjar ofta dagen med skratt och avslutar den oftast med det samma.
Vi gör saker tillsammans, men kanske inte så ofta som vi vill. Ibland för att jag inte orkar, ibland för att han är trött efter jobb, ibland för att det kostar för mycket pengar. Men vi gör så gott vi kan.
Framför allt så har vi båda två en gemensam dröm om hur vi vill att framtiden ska se ut.
Vi vill båda ha barn. Snart.
Men min hälsa sätter käppar i hjulen. Och käppar påverkar oss båda, så även förhållandet.

Visst känns det skit ändå.
När man väl träffar Han, då är det en annan sårskorpa som inte vill läka.

Det blev inget

Kl. 18.10 fick jag ett mail ifrån en i föreningen om att personen som håller i aktiviteten ville se hur många som kom igår innan hon plockade in någon mer. Hon skulle sedan återkomma till mig under nästa vecka (igen).
Jaha..?
Hade man inte kunnat meddela det lite tidigare?
Varför har jag fått olika bud i olika omgångar om det var så här det skulle bli?

Nu vart det inget igår.
Tråkigt, ledsamt och allmänt irriterande.
Resten av kvällen var bara en enda lång depression framför TV:n.

Ja, de kanske hör av sig under veckan (igen) och det kanske blir av nästa söndag istället?
Men det är ju lite svårt att förlita sig till, med tanke på historiken.
Just nu känns det nästan som att det kan kvitta faktiskt.

Jag är besviken

Jag har anmält mig till en aktivitet för funktionshindrade som börjar imorgon.
Jag pratade med vederbörande förening i slutet på juni, i början på juli, har mailat dem flera gånger och talat in på deras telesvar så sent som idag.
De skulle först höra av sig i början på augusti. Sedan skulle personen som höll i aktiviteten höra av sig senast den här veckan om vilken tid det skulle bli.
Jag fick ett mailsvar i onsdags om att hon skulle ringa innan söndag (imorgon), men jag vet fortfarande inget.
Idag lämnade jag som sagt ytterligare ett meddelande på deras telesvar och sitter nu och funderar på om detta kommer att bli av.

Jag är besviken.
Det har tagit mig flera år att ta det här steget till den här grejen och när jag väl tog kontakten i somras och bestämde mig, så har jag verkligen längtat och sett fram så emot det.
Så kan de inte ens höra av sig.

Jag vet att de har hela dagen på sig imorgon med, men aktiviteten är imorgon i olika grupper mellan 17-19.30, och jag behöver framförhållning så jag kan planera in färdtjänst och så.
Finns inte en chans att komma iväg med en timmes varsel eller två, det är omöjligt och det har jag talat om för dem.

Jag vet att jag gnäller nu, men jag är så himla ledsen över det här. :(

Grattis på dig Sverige

Jag har inte glömt bort bloggen. Jag har bara varit så trött.
Jag laddade och förberedde så länge inför stallfesten i lördags, att det tog musten ur mig. Jag tycker inte att jag har gjort något annat än sovit senaste dagarna.

Det kom 13 tappra festglada i lördags och de satt obönhörligt tappert och frös i flera timmar i isvindarna som hägrade på min altan. Jag tror att termometern visade 9 grader när vi stod och grillade...
Så vädret var ingen höjdare, Juni till trots, men jag tror att det var rätt okej ändå.
Kl. 03.00 åkte sista festgästen hem och sedan dess har jag städat och sovit och knaprat piller.

Helt plötsligt är det onsdag och Nationaldag. Dagarna går fort.
Igår var jag med dejten på bio och såg "Prometheus".
Jag hade ganska så stora förväntningar och det helt i onödan. Sämre filmer har jag sett, det ska erkännas. Men fy vad dålig den var! Det hände ju ingenting!
Jag höll på att somna flera gånger under den första halvtimmen och jag somnar inte på bio!
Nu blev det många utropstecken, men när man betalar 135 spänn för en biofilm och sitter i två timmar och allvarligt funderar på att gå innan den tagit slut...inte roligt!
Dejten var lika besviken som jag och vi åkte hem och kände oss snuvade på både tid, pengar och konfekten.

Se INTE Prometheus!
Eller spara biopengarna i allafall och gör en olaglig handling...(usch på mig!)

Sist, men inte minst, även om lilla Sverige inte gör något jätteavtryck på världskartan.
Har den äran på dagen!

Ja men såklart..!

"Åderlåtning" funkar ganska bra.
Jag är fortfarande lite smått förkyld, men kämpar på.

Jag var så glad över denna dagen, för jag ska på födelsedagskalas och lederna har verkat mått så bra på sistone, förkylning och sömnlöshet till trots.
Kände dock lite stickningar under gårdagen som brukar betyda att det kommer att hända något, men de var inte värre i morse.

För en timme sen bara small det till, mina leder fullkomligen skriker och jag sitter och försöker tänka positivt, ta det kallt och inte gråta, inte gråta...det är "bara" smärta, inget farligt...
Den här kognitiva skiten funkar ibland, men inte nu.
Jag inser också att jag aldrig kommer iväg på fest om jag inte trycker morfin pronto.
Och med morfin i kroppen - ingen alkohol. Med den här värken - ingen långdragen fest.

Fasen också!
Jag skulle ju sova över, vi skulle fnissandes pimpla vin i pyjamas när de andra gästerna åkt hem och vi skulle ha roligt och ta igen en massa tid som gått förlorad de senaste åren.
Nu grinar jag bara för att inget blir som det var tänkt och för att jag såg fram så mycket emot den här kvällen.

Visst, jag kommer väl iväg, och jag får säkert roligt ändå, men jäkla skitoväder.
Jäkla, jäkla skitsnö!
Inte gråta, inte gråta, det är "bara" smärta, inget farligt...

Två flugor i en smäll och lite magi

Förkylningen från helvetet fick nyss sällskap av mensvärken från helvetet.
Ja, men hellre allt på en gång, än lite då och då. Vad kommer härnäst tro?
Bring it on!, säger jag bara.

Förr lät man åderlåta folk som var sjuka, för att få "det sjuka" att komma ur kroppen och på så vis kurera personen.
Så kanske jag har något att se fram emot om några dagar?
Massor med vitlök, C-vitamin, Echinagard, Esberitox och diverse fantastiska örtteer har haft noll effekt så här långt, så förhoppningsvis gör lite blodförlust susen.

Något säger mig att vinterns instabila väder har en orsak till att så många är sjuka och aldrig verkar bli friska.
En dagen varmt, andra dagen kallt, tredje dagen fuktigt, fjärde dagen storm, femte dagen regn, sjätte dagen snö, sjunde dagen sommarbölja...
Det känns som att jag har fått en typisk vårförkylning som aldrig vill ta slut, med skillnaden att det inte är vår än, utan fortfarande vinter.

* * *

I natt låg jag i sängen och tittade på månen och grät en liten tår och kände mig så ensam och besviken på livet.
Då kom en av katterna och satte sig nära mitt ansikte vid kudden, och där satt han sedan i över en timme. Ibland slickade han mig på handen och i ansiktet, ibland tittade han bara på mig, mest vakade han ut i mörkret.

Så drog som en varm vind genom sovrummet och det kändes som om någon lade sig och höll om mig bakifrån i sängen. Inget obehagligt alls, bara jättetryggt och skönt.
Snälla missen lade sin panna emot min under en stund, sedan gick han i sakta mak ifrån sin "vaktplats" och hoppade ner från sängen och knatade ut ur rummet.

Besviken på livet kan man vara och har all rätt att vara ibland.
Men ensam, det är jag inte. <3

Mycket bilder

"Vad mycket bilder du lägger ut på bloggen hela tiden. Varför skriver du inget istället? Ja menar, du kan ju skriva!"

Ja, det kan man fråga sig.
Har väldigt mycket tankar (ganska precis som vanligt), men känner mig inte i något stort behov av att skriva ned eller delge dem.
Har mer och mer känt ett behov av att prata med människor på sistone och det tycker jag är väldigt sunt. I allafall när man, som jag, gärna stänger sig inne eller ute beroende på hur man mår.
Jag mår nog ganska pissigt med facit i hand, men försöker prata och socialisera ändå.
Lite tafatt emellanåt, men det kan nog bero på att en och annan inte är någon jag brukar prata med.
Nya kontakter helt enkelt. Sundinskan är på frammarsch igen!

Men lite tankar får jag väl försöka plita ned då, eftersom jag blivit tillfrågad...

Alla frågar hur jag mår efter uppbrottet ifrån exet. Som om att allt bottnar i enbart det.
I början gjorde det nog det med, men jag tror nog att jag har hämtat mig ganska bra.
Det som känns mest jobbigt nu är inte själva avslutandet av vårt förhållande, utan allt runt omkring.
Jag kommer att tycka att det blir jättejobbigt på många sätt och vis när han flyttar, men på lika många sätt kommer det att bli skönt också.
Det har varit jobbigt att bo ihop under den här tiden, men den har också hjälpt till mycket i läkeprocessen.
Jag kommer inte längre att sörja att min stora kärlek flyttar ut, men jag kommer att sörja och sakna att min bästa kompis flyttar.

Det som gör mest ont nu är besvikelsen över att känna mig så misslyckad, att behöva "starta om" 33 år gammal. Att fortfarande inte ha lyckats nå det där målet om kärlek, barn och gemensamt hem. Om en gemensam framtid och ett gemensamt liv med en man jag älskar.

Det som gör näst ont är förlorandet av en familj.
Med exet följde underbara svärföräldrar, svåger, mormor och morfar. Alla så vänliga, hjälpsamma och gulliga. Åh, vad jag kommer att sakna dem! :(

Den tredje spiken i min personliga kista är besvikelsen från min mamma.
Istället för att ringa och delge graviditetsbesked, giftermålsbesked eller något annat roligt "familjebesked" som hon väntat på med spänning sedan dagen jag föddes, så ringde jag och berättade att jag är singel.
Min mor är en rak och ärlig människa och är därför duktig på att tala om vad hon tycker om just det.

Förlåt mamma, för att jag fortsätter att aldrig lyckas leva upp till dina förväntningar.
Det kanske inte räddar situationen, men jag är precis lika besviken på mig själv som du är.

Vad är lycka egentligen?

Så många tårar. De vill inte ta slut.
Jag brukar gråta tyst i vanliga fall, sådär när bara tårarna rinner omärkligt och blöter ned kinderna.
Inte nu.
Hela jag skälver, skakar och tjuter, ansiktet förvridet i en smärta som jag inte trodde var möjlig.

Vad är lycka egentligen?

Ska man vara glad över att hjärtat har gått itu och bara ena halvan sitter kvar?
Eller ska man gråta ihjäl sig över att det gått itu och sörja resten av livet för den saknade delen?
Ska man kasta sig efter, hitta den förlorade delen, sätta ihop hjärtat som kommer att fortsätta bulta, men inse att man förlorade hälften ändå?
Ska man leta efter den saknade halvan bara för att inse att den andra halvan försvann på vägen?

Tårarna rinner och jag hör ljudet av mig själv, hulkandes inne i det mörka rummet där jag sitter.
Så ensam.

Om vi ändå vore två om smärtan, då kunde vi åtminstone gråta tillsammans och trösta varann.
Nu får jag gråta ensam, för han delar inte min sorg.
Min sorg är hans lycka.
Hur sjukt är inte det egentligen?
Ska man inte dela glädje och sorg när man lever ihop eller är det bara något man säger för att det ska låta bra? En kliché?

Jag känner mig överkörd. Sutten på.
Ensam och tårdränkt och det gör så ont i hjärtat, i bröstet, i magen.
Och han förstår inte.
Det gör nästan mer ont.

Så vad fasen är lycka egentligen?
Att leva med den man älskar mer än livet, men alltid och evigt sakna halva hjärtat?
Eller låta livet leva i frihet, med förhoppning om att finna det saknade sammanhanget, det som gör så ont i hjärtat, i bröstet, i magen?
Kan nån jäkel svara på det, för jag vet varken ut eller in längre.

Tisdag

Bakslag bigtime.
Måndagen var bara för bra, jag borde ha insett vad som komma skulle.
Men jag lär mig visst aldrig.
Större delen av tisdagen slumrade jag fullproppad med smärtstillande i ett vackert växthus. Det var så skön värme där inne för mina onda, stela leder.

Imorgon är det onsdag och inte bara det. Det är också en annan dag, förhoppningsvis en bra dag.

Aldrig en enda chans

Bara för att man är sjukskriven så ska man tydligen bara ha det så jäkligt som möjligt - på alla plan.
Man ska lära sig att inte ha några pengar, att må dåligt, att känna sig både psykiskt och fysiskt överkörd och framförallt att ha den där känslan av att vara en total nolla som inte är värdig livet.

Just det här med pengar och att veta vad man kan vänta sig är nog den värsta pärsen.
Ska man inte, bara för att man är sjuk, kunna leva ett något så när normalt liv? Måste jag pga min sjukdom leva under standard bara för att jag inte kan tjäna egna pengar?
Tydligen.

Vi har länge känt och önskat att vi hade något eget. Sambon och jag har varit på otaliga husvisningar och drömt oss bort i husköparens värld, en värld som vi knappt ens kunnat känna doften av.
Varför?
Jo, jag är ju sjukskriven och kan ju få min sjukpeng indragen vilken sekund som helst. Och så länge det fortfarande inte varit någon medicin som fungerat så sitter jag ganska knapert emot Försäkringskassa och myndigheter.

Jag har varit sjukskriven i över 365 dagar, och mina "dagar" håller på att ta slut.
Låter ju helt sanslöst egentligen, att man bara kan vara sjuk en viss tid. Ska man plötsligt bli frisk sen då eller vad??
Jag förstår inte riktigt hur jag kan påverka längre, för hur jag än gör och hur än läkarna gör, så blir jag ju inte bättre. Är det bara socialen som gäller sen, när de drar in min sjukpeng? Och är jag ens berättigad någon hjälp därifrån med tanke på att jag lever i ett samboförhållande? Några kronor kanske, men inget som skulle hjälpa till att betala något huslån.

Ändå känner jag vad skönt det skulle vara att ha något eget, och jag tror att det på många sätt skulle hjälpa mig i min sjukdom. Men sambon törs inte chansa, och jag kan ju bara förstå honom.
Känns bara så jäkla nedvärderande att man inte kan leva bara för den här förbannade sjukdomen. Jag känner mig så värdelös och oviktig, det är en känsla som inte påverkar vare sig min sjukdom eller min självkänsla åt det positivare hållet.

Nu var vi och tittade på ett hus idag igen. Hur jag än gjorde och hur jag än gick, kom jag på mig själv att glädjefullt gå runt med ett leende på läpparna. Det var så rogivande och härligt.
Jag såg direkt för blotta ögat hur vi skulle kunna möblera och vilka blommor som skulle göra sig i de orörda rabatterna. Jag såg katterna klättra i äppleträden och hunden härjandes över hela trädgården.
Det var en så härlig känsla, och jag tror att sambon kände detsamma. I bilen därifrån kändes det som att detta var en väldigt bra grej.

Men väl hemma kröp ångesten på sambon och lika snabbt överförde han den på mig.
Vi kan inte chansa på att jag får pengar, och vi kan heller inte chansa på att den nya medicinen ska hjälpa mig till jobb inom kort. Det har varit alldeles för många bakslag på den fronten.
Han har rätt. Förstås. Som vanligt.
Och jag känner mig bara som en jävla loser. Förstås. Som vanligt.