Sjukhusvistelse

Jag har legat på sjukhus ett par dagar.
Mellan måndag och torsdag för att vara exakt.
Min tjocka mage tyckte att det fick vara nog med alla mediciner och efter att ha fått infusion med nya reumatism-medicinen förra veckan, så sa nu tarmar och mage tack och good bye.
Det blev taxi till akuten på måndagmorgon efter att under natten ha blivit idiotförklarad av Sjukvårdsupplysningen.

Bara så ni vet, det är inte normalt när det rinner blod ur övre pinnhålet.
Vänta inte på att din närmaste Vårdcentral ska öppna, även om syster Berit i telefonen säger så till dig mitt i natten. Hon pratar antagligen i nattmössan helt enkelt.
Dä ä bare å åk. Till akuten alltså.

Nu slapp jag och göra några större generande och pinsamma ingrepp med en harklande läkare bakom ryggen, det gick bra ändå den här gången. Det räckte med några små ingrepp bara, och det var bara ett som var liksom sådär pinsamt...

Hemma igen, kan både sitta och gå, så det var väl inte fy skam.
Men tyvärr gick ännu en medicin emot reumatismen om intet, och nu är det bara för min reumatologläkare att börja gnugga energiknölarna och ta järntabletter igen efter sin semester.
Allt medans jag jagas vidare i Försäkringskassans värld. Eller i World of War som jag brukar säga.

Vad min handläggare heter?
- Hitler förstås.