Veckan staplad och sorterad

Måndag: Klockan 07.30 satt jag då på den fullsmockade Jumbolansen på väg till Uppsala. Beställde in en leverpastejsmörgås för att fylla den värkande magen vid 10.45.
Dryga timmen senare var vi framme i Uppsala, och jag började den förvirrade vandringen till reumatologavdelningen. En halvtimme senare travade jag in genom glasdörrarna, blev itryckt en smaklös lunch och hänvisad till ett tvåmannarum. I sängen bredvid låg Ingegerd, 87.
14.00 vaknar jag av att en ST-läkare står och drar av mig strumporna. Det var dags för första undersökningen.
Timmen senare blir jag tömd på åtskilliga matskedar blod, och kvällen fortlöper av att jag sover, sover och åter sover.

Tisdag: 05.30 är förbannat tidigt. Men det är då nattpersonalen kommer för att ta temp, blodtryck och puls. Somnade om till 07.00, då kom morgonpersonalen med medicin.
09.00 blir jag utschasad ur matsalen med vetskapen om att ronden står och väntar vid min säng. Lunkar stressad och något förnärmad in till min nybäddade säng som omringas av en överläkare, två ST-läkare, en sjuksköterska och en undersköterska.
Dagen fortföljer av ytterligare blodprover, ultraljud av lederna i fötter, knän, händer, armbågar och axlar.
På kvällen tar jag helt över TV:n i dagrummet, då min rumskamrat Ingegerd, 87, har tagit över TV:n i vårt gemensamma rum. Samtidigt har hon besök av två döttrar, två barnbarn med respektive och tre barnbarnsbarn.
Därmed förvandlades vårt rum till Aphuset på Skansen.

Onsdag: Nattpersonalen har börjat i andra änden av avdelningen och kommer inte förrän 06.15.
Medicinen är dock sen, och jag har svårt att ta mig ur sängen. Beror det på vädret eller för att överläkaren dragit ned drastiskt på min dagliga dos kortison?
Kaffeautomaten i matrummet serverar kallt kaffe, och kön till micron ringlar lång i över halvtimmen. Samtidigt skriker tanten med extrem klåda på rum 10 för tusende gången den morgonen. Det riktigt skär i hjärtat av att höra hennes plågor, så jag söker lugn på den svinkalla balkongen.
Hinner inte sitta länge innan en undersköterska kommer och säger att jag ska till arbetsterapin klockan 11.00, och de har beställt en truck som kommer och hämtar mig.
Vänta nu här, en truck?! Nog för att jag är fet, men alltså jaha?

Trucken var dock sketafräck, det såg ut som ett pariserhjulbås med två säten som satt på en truckgaffel! Föraren öppnade dörrarna, sen var det bara att kliva på och hålla i sig! Det gick som fasen i korridorerna, håret stod på ända och jag klamrade mig fast för glatta livet.
Besöket hos arbetsterapeuten tog en timme, sen blev det åter till avdelningen med en annan truck som gick precis lika fort.
På avdelningen intog jag en sen och smaklös lunch, och tänker precis gå och lägga mig ett tag då en ny undersköterska kommer och säger att jag ska vara hos sjukgymnasten klockan 14.00. Ny truck beställd.
Tittar på klockan, 13.25. Ingen idé att ens närma sig sängen...
Sover istället bort resten av kvällen och hoppas att jag får åka hem imorgon.

Torsdag: Denna dagen var helsnurrig från start. Vaknar av att jag får både mediciner och temp-, puls-, blodtryckskontroll samtidigt. Klockan är redan 07.30, och denna morgon vet jag att det är bristen på kortison som gör mig kvarliggande i sängen.
Till slut orkar inte sköterskan vänta på att jag ska komma till matrummet, utan bär sonika in en riktig brakfrukost till mig på sängen!
Hela dagordningen är efter, och stora läkarronden är hela 2 timmar sen.
En timme innan Jumbolansen lämnar Uppsala, blir jag meddelad att jag får åka hem. Men jag kommer att få en ny kallelse om några veckor, för vidare undersökningar och prover.
Det blir lite stressigt, men trucken hämtar upp förseningen och fixar mig med en skräckfärd i tid till Jumbolansens avgång.

18.15 stapplar jag av bussen utanför sjukhuset i Karlstad. Det blåser och är förjäkla kallt.
En anslutningstaxi kör mig hela vägen hem, och när jag klättrar ur bilen hemma på gårdsplan får jag veta att jag lever.
Att bo så nära sjön är inte enbart en njutning, taxichauffören slänger hastigt ut min resväska och kastar sig in i bilen, räddar sig ifrån de stormande isvindarna som går rakt igenom varenda klädesplagg.
Jag fullkomligt rullar in genom dörren hemma, och möts av en sjukligt lycklig hund.
Gud så skönt att vara hemma igen!