Vilken sketen vår

Här har det varit tyst länge. Inte för att det inte finns något att skriva om, för det gör det. Men när orken tryter, då måste jag prioritera och då fick bloggen stå åt sidan.

Det har varit en riktigt dålig vår. Förra året slutade ledsamt, men sedan kändes det som om vi var på banan igen.
Jag kunde skratta igen. Älskade barnet började på dagis i mitten på Januari och plötsligt fick jag sova lite!
Och i mitten på Februari ljusnade det rejält.
Sedan kom den där söndagen. Söndagen som rämnade idyllen.

Den 28 Februari kommer jag sent att glömma och veckorna efter det sitter som djupa spår i ryggmärgen.
Sambon blev hastigt akut sjuk i bakteriell hjärnhinneinflammation och hamnade på intensiven.

Jag satt med sonen i famnen i väntrummet på IVA på sjukhuset i stora staden och fick veta att det var mycket allvarligt. Kritiskt. Måste varsko närmaste familj som måste komma dit bums.
Klockan var ett på natten.
Tre timmar senare är sambon på väg till ett annat sjukhus i en större stad.
Ytterligare fyra timmar senare sitter jag med sonen i bilen på väg till den större staden.
Det var kallt och halt och jag grät hela vägen.

I nästan två veckor pendlade vi, jag och älskade barnet. Den första veckan var vidrig. Ingen lovade något. Sambon låg djupt nedsövd och opererades flera gånger.
Sedan skulle han överleva. Men han ville inte vakna när de släppte upp honom ur koman. Plötsligt skulle han kanske inte vakna. Men han skulle ju överleva?!
Till slut fick vi liv i honom. Nej, inte vi. Det var sonen som väckte sin pappa.
Det sa personalen, det sa läkarna och jag är helt säker på att det var så det gick till.

Men med vakenheten kom andra saker fram. Det talades om hjärnskador.

Men jag var stark. Jag stod pall. Jag var en bra mamma. Jag var förhoppningsvis en bra sambo. Jag var nog en bra svärdotter också faktiskt.

Sedan ryckte några av sambons släktingar undan en bit golvmatta under fötterna.
Allt kommer ju alltid fram i ljuset, så även denna gång.
Vuxna människor som hittar på, snackar skit och samtidigt smeker medhårs borde fanimej nackas.
När jag behövde som mest stöd, så fick jag knivar i ryggen istället. Av "familjen".
Blod är verkligen inte tjockare än vatten.
Där och då tog orken slut.
Men jag slutade inte vara mamma. Jag bara slutade med allt annat.
Och då blev det mer skitsnack...

Det har snart gått fyra månader. Jag börjar bli mig själv igen.
Sambon lever, står, går och talar, men han är inte riktigt sig själv. Jag hoppas att han blir det igen med mer tid och träning.

Älskade barnet har utretts för sin obefintliga sömn och visade sig ha astma. Nu får han andas in mediciner via en mask varje dag och slog rekord förra veckan.
Han sov för första gången 3 timmar och 15 minuter i ett sträck efter nattning!
Det har aldrig hänt förut.
Han vaknar fortfarande ofta, men när han sover så verkar han få den viktiga vilan iallafall.
Jag kan börja släppa lite av den oron jag känt.
Och kanske blir det längre med tiden?
Jag hoppas verkligen det.

Det är så mycket som jag alltid hoppas på och önskar, men egentligen så finns det bara en sak som är viktig.
Att vi får må bra och vara glada.
Att barnet skrattar och frodas, att jag orkar skratta med honom och att jag hör att sambon gör det med.

Antibiotikakur och ryggläge

Så var påsken över för denna gång.
Och jo men visst, några av grannarna har fortfarande uppe sin julbelysning..!
Då jag inte är helt kry i kroppen, så har jag inte varit där med sekatören, men den dagen kommer snart hoppas jag.

Under påsken har vi grävt upp och slängt tre otäcka rosbuskar som regerade i trädgården. Ganska tätt stod de, med blommor fula som stryk och taggar made in hell.
Som jag har svurit, gråtit och lidit av de där jäklarna! Fastnat i dem alla, var och en, varenda gång man varit ute med gräsklipparen.
Men nu är det över. Tjoho!
Så fort jag har tillfrisknat, så ska vi fylla igen hålen med ny jord och så gräs.

Efter påsk, dvs. under helgen, drabbades jag hastigt och olustigt av obehagliga och hårda smärtor i mage och rygg och efter ett samtal till sjukvårdsrådgivningen bar det in till akuten mitt i natten under lördagen.
Tänk att en akut urinvägsinfektion kan göra så ont?
Nu hade den väl börjat vandra uppåt, och då gjorde det allt värre sa de på sjukhuset, men ändå?
Och att jag inte kände eller märkte av den förrän den var så långt gången?
Mycket märkligt, för jag tycker mig känna den här kroppen utan och innan efter alla dessa år. Men trots det så kan den hitta på sattyg och överraska mig minsann.

Antibiotika och vila i en vecka. Och dricka MASSOR.
Än har inte riktigt smärtorna lagt sig, men det känns ändock bättre än i lördags.
Man får vara glad för det lilla...som pojken sa. 

April, april

Aprilväder. Detta kända, men mycket otacksamma fenomen.
Idag gråter många vars vårkänslor redan poppat upp till ytan. Och flyttfåglarna som gillar varmt och skönt, de sitter nog och trycker någonstans med huvudet under sina vingar.

Det snöar ju inte i allafall. Alltid något!
Men regnet ÖSER ned och har så gjort hela dagen. Inte ens mina vädertåliga lapphundar vill gå ut.

Jag MÅSTE in till sjukhuset om några timmar.
Mina leder och min kropp skriker och jag har i omgångar tvingat upp den sargade kroppen för att försöka jaga igång musklerna. Det går inget vidare.

"Men ring och be och få en ny tid då."

Det hade jag mer än gärna gjort idag, men specialistläkartider är mycket svåra att få och idag är ett viktigt möte.
Som sköterskan som bokade in mig sa i luren: "avbokar gör du bara om du ligger för döden."
Ligger jag för döden?
Många gånger med den här kroppen så har det känts som det. Men jag vet av erfarenhet att jag faktiskt inte gör det. Dör alltså.
Så nej, hur illa och jäkligt det än känns idag, så ligger jag inte för döden. Jag kommer definitivt att överleva.

Så här skriver jag tappert på så gott det går och kommer att kämpa mig iväg med färdtjänsten sen när klockan närmar sig.
Har jag tur så spricker det upp! (ironi)

Söndagsbloggen fortsätter...

Ett inlägg varje söndag?
Det verkar ju nästan så. Jag hoppas på mer ork, mer tid, så att jag kan bättra mig.

Hur gick det nu denna veckan?
Jo, måndagen började med dåligt besked. Två stycken till och med.
Men tisdagen strålade upp rejält, med goda affärer och ett bra besked!

Onsdagen ställdes in då vädergudarna inte ville vara med min lekamen och jag låg i soffläge hela dagen som ett kolli, medan snön yrde utanför fönstren.
Specialistläkarbesök på torsdagen som ställde mer frågor och lite oro på sin kant. Men jag får förlita mig på proffsen i det här fallet och hoppas att jag är i goda händer trots allt.

Ett kort rehab-besök på fredagen orkades med. Eller ja, rehab förresten. Vi pratade mest. :)
Lååång, men väldigt rolig dag på lördagen med loppis som vi gjorde massor med fynd på. Tyckte att vi handlade hur mycket som helst, men inte betalade ett dugg!
Glad i hågen kom vi slutligen hem och jag slocknade som en klubbad säl i soffan och sov mig igenom större delen av Earth Hour.
Vaknade av att hela huset lyste som en enda stor fackla (min sambo knäpper alltid på alla knappar överallt...) och tittar ut i ett mörkt och nedsläckt grannskap. Undrar vad de tänkte om oss då...

Idag har jag fått själsfrid med 20 min i skritt i skogen på mina sex extraben (fyra på hästen och två på min ledare) och mina skrattmuskler och lungkapaciteten fick jobba på körövningen ikväll.
Och som varje söndag (oftast), så står sambon för all markservice här hemma. Jag har med andra ord legat extra länge i sängen, druckit kaffe i solen och halvslumrat framför TV:n, medan han har dammsugit, diskat, tvättat och lagat mat.
Nej, det är inget som jag har bestämt.
Han vill göra detta, för han vet hur bra jag mår och hur glad jag blir av att rida och sjunga. Och han vill att jag ska orka göra båda dessa, ganska krävande saker, på söndagarna.Och om jag ska orka, så måste jag vila.

Min sambo är bäst. Så enkelt är det.

Nya träningsskor

Lite nytt blir man ju glad av?
Ja, om det inte vore för att det skriker så förbenat i plånboken och man vet att man egentligen bara kommer att gnälla trots allt.

Idag gjorde jag slag i saken och tog med mig lilla plånboken till Stadium Outlet i staden och där införskaffades nya träningsskor.
Min sjukgymnast har påtalat i minst 2,5 år hur viktigt det är med bra skor och att mina gamla dojjor helt enkelt var som att gå runt i två sopsäckar på fötterna.
Sicket förtal! Prata illa om mina gamla trotjänare på det viset!

Nog för att det såg ut som att de växt fast på fötterna och fötterna liksom såg ut att ha växt igenom dem det senaste året, men de är ju så sköna! Och jag har aldrig riskerat skavsår eller annat obehag.
Eller ja...utom när det har rullat in en sten eller stavhoppat in en gren någonstans bland alla ventilationshål, men bara då!
Allt ska ju inte vara en dans på rosor heller, det vet ju vartenda barn.

Nu ska jag gå in dessa nya, som alltså inte enbart skapade hål i lilla plånboken (den ligger och gråter hjärtskärande), jag ska känna mig som hemma i dem och dessutom tillåta min sjukgymnast att både få "rätt" och tillåta henne att plåga mig extra mycket nu när jag då ska, så att säga, "stå stadigt".
Fruktansvärt är bara förnamnet.
Jag ser blod, jag ser svett, jag ser tårar och jag ser skavsår stora som hästhagar framför mig.
Och tanten i blårock som smilar sådär hånfullt upp i trynet på mig när allt är som jobbigast.

Fasen, jag skulle ha köpt ett basebollträ istället.

Några mindre roliga första dagar

Så har vi kommit till den första helgen på det nya året.
Det har varit några händelserika första dagar.

Jag drabbades av akut magvärk under Nyårsdagen och det visade sig vara en sprucken cysta. Det har hänt förut, men tidigare har det bara gjort fruktansvärt ont, denna gång blödde det också.
Jag vet sedan 1,5 år tillbaka att jag har mycket cystor i magen, men att de är ofarliga. Har ätit hormoner för att minska dem med gott resultat, men de skapar ärr när de går sönder och det påverkar ju väldigt negativt om man vill ha barn. Vilket ju jag vill. :/

Diskarna i min rygg har alltid varit ett problem sedan länge, långt innan min RA bröt ut.
Jag har under hela vintern haft ont, men inte velat gå iväg och "gnälla".
Känner mig bara besvärlig och sedan tror alltid allmänläkare att det beror på RA:n, men icke. För min reumatolog säger att RA inte sätter sig på ryggen.
JAG känner ju dessutom skillnaden på smärtorna i kroppen vid det här laget och eftersom jag haft sådan här ryggvärk förut, så vet jag att det inte beror på ledsjukdomen.

Så när jag ändå var inne på sjukan, passade jag sonika på att lägga alla korten på bordet och säga att det - förutom i magen - även gjorde jäkligt ont i ryggen också.

Så det blev Diklofenak och Citodon. Båda dessa gör inget åt varken min RA eller smärtorna ifrån den, men efter tredje dagen känner jag stor skillnad i ryggen. Skööönt!

Händelserika första dagar, men inte alls roliga.
NU blir det väl bättre hoppas jag...

Tequila inlagd

Tequila blev kvar på djursjukhuset igår och har varit där inatt och är fortfarande.
Hon blev sämre på förmiddagen igår och vid 11-tiden började tempen stiga.
När vi kom in till djursjukhuset hade den stigit till 40,6 grader och de tog genast beslutet att ta in henne över resten av dagen och natten för undersökningar om vad det är som är fel, men också för den farligt höga febern.

Båda hundarna har insjuknat mycket hastigt med endast ett dygns mellanrum, men nästan exakt lika symptom och febertoppar, vilket ju genast gör att man tror att de bär på något mycket smittsamt.
Dock hittade man inte så mycket att gå på när vi var in med Tequila söndagkväll, medan det på Cheyenne gick att utläsa en lunginflammation.

Apropå Cheyenne, så steg hennes feber också sent igår kväll, men har nu på morgonen gått ned lite och ligger på gränsen med 39,1 grader.
Jag hoppas, hoppas, hoppas att den inte gör som Tequilas gjorde igår, för då har jag snart två hundar inlagda på djursjukhuset.
Två sjuka hundar och inga pengar.

Ångest är bara förnamnet.

NEEJ!!!

Akuttid snart med Tequila.

Snälla, snälla...

Så här började jag skriva igår:

Vart börjar man?
Jag har inte sovit på två dygn. Jag kan inte sova, för jag oroar mig så över hundarna. Jag får en timme här och en timme där under dagen emellanåt, men jag känner mig bakfull och på något sätt instängd av övertrötthet. Känner stor sympati med småbarn som bara gråter för att de är för trötta för att orka slappna av.

Cheyennes temp har gått ned och ligger hyfsat stadigt på 39 grader. (Normal temp på en hund är ca 37,5-38,5, men upp till 39 är okej) Men hon har svårt att andas

Här ringde veterinären, vars samtal jag väntat på en hel dag.


Vi fick åka in akut på eftermiddagen igår med Cheyenne.
Utan att dra en hel historia, så har hon fått lunginflammation. Efter tester, röntgen, syrgas osv så fick vi komma hem och nu äter båda hundarna antibiotika.

Idag har Tequilas temp gått upp igen, vilket känns konstigt, eftersom hon är inne på fjärde dagens antibiotikakur.
Bakslag deluxe alltså.

Musten har gått ur mig mer än en gång och den där förbannade förkylningen med hosta har bitit sig fast. Jag är alltså inte bättre jag heller.

Men det finns hopp, det finns änglar och goda vänner där ute.
Nu är jag så himla trött och orolig över Tequilas ökade temp att jag inte riktigt orkar skriva allt det fantastiska som hände igår, vilket är för jäkligt, för jag vill verkligen lyfta fram dessa människor.
Men imorgon ska jag ge er ett positivt inlägg om mänskligheten, vilket väl passar in nu i mörkret.

På djursjukhuset

Igår blev Tequila hastigt dålig efter några dagars matvägran.
På kvällen gick hon ifrån 38,6 till 40,3 graders feber på mindre än två timmar och vi fick åka in till djursjukhuset akut.

Utslagen krake i väntan på dropp

Vi kom hem i natt och Tequila fick följa med hem.
Då hade tempen gått ned till 39,9, det hade tagits blodprover, röntgenbilder och Tequila fick vätskedropp.
Eftersom det var söndag igår, så får vi inte svar på blodproverna förrän idag.
Röntgenbilderna visade en retad tjocktarm och retning i området runt bukspottkörteln.
Veterinären ville dock inte ställa någon mer diagnos än just feber förrän alla provsvar kommit in idag.

Nu på morgonen har febern gått ned lite till, till 39,7.
Det känns skönt att det sjunker, om än sakta.
Tequila är trött, hängig och stel, men har ätit pyttelite kokt ris med kokt köttfärs. Också ett gott tecken.

Jag oroar mig väldigt för provsvaren nu och hoppas att de inte påvisar att något är fel med tex bukspottkörteln.
Veterinären sa att vi inte målar upp någon djävul på väggen förrän vi har alla svar, men sa också att det inte är bra om den (bukspottkörteln) är inflammerad.
Jag försöker att tänka positivt trots allt.
Febern dalar, hon har ätit lite och vi fick komma hem över natten. Hade de trott att det var illa, så hade de väl haft henne kvar.
Så det är väl bra att vi alla som for, kom hem i samlad trupp!

Oro nr.2 är naturligtvis hur jag ska kunna betala veterinärvården.
Tequila är naturligtvis försäkrad, men jag har ändock en självrisk på 1500:- och ska betala ytterligare 20% av kostnaden när försäkringsbolaget betalat sitt.
Och vi åkte in på en söndagskväll till stora djursjukhuset... Usch, nu mår jag lite illa faktiskt. :/

Men huvudsaken är att lilla pärlan blir frisk!
Sen får det kosta vad fasen det vill.

Att se möjligheterna

I vintras träffade jag en tjej på rehab:en som hade varit make up-artist. Eller, hon var ju det, men hon kunde inte längre jobba som det, eftersom hennes händer - liksom mina - inte fungerade som de skulle längre.
Trots detta var hon jättefint sminkad där vi satt och värmde upp lederna med händerna i varm paraffin inne i plastpåsar, som i sin tur var instoppade i de jättestora grytvantarna.

Jag som är naturligt blekfis kunde tillslut inte hålla mig. Jag var bara tvungen att fråga om det var hon själv som lagt den fina make up:en. Och det hade hon! Wow!
Vi började prata och jag berättade om mina inlandsproblem i att inte kunna rama in ögonen längre, eftersom att hålla i kajal inte alls går och kladda runt mascara är ett tidsfördriv som tar både tålamod och must ur mig.

Här ska jag dela med mig av de tips som hon gav mig och som gjorde att jag äntligen vågade börja sminka mig lite försiktigt igen:

******************************

1. Strunta i underlagscreme och använd bara lite foundation över mörka ringa under ögonen/över blemmor/rynkor. Här kan man leka med fingrarna, för det finns ju inget som redan är påsminkat som man kan förstöra. Ta en stor puderborste med kraftigt handtag, använd solpuder(sommar) eller ett hudfärgat puder och "tjoffa" över litegrann, så du inte ser för blek ut. Får du för mycket puder på borsten, så blås av det innan du har i ansiktet.

2. Varför måste det vara svart kajal? Du ramar in ögat lika fint med en ljus färg, du ser till och med piggare ut då, än när du använder en mörk färg. Ljust förstorar helheltsintrycket, mörkt förminskar. En ljus kajal gör att du inte heller behöver få panik över "raka linjer", det syns inte alls lika väl om du kladdat lite, som när du använder en mörk. Se till att du köper en penna som är så lång som möjligt. Hittar du ingen som är så tjock att du klarar att hålla i den själv, så använd ett penngrepp som du känner dig trygg med. 
(Ett penngrepp är en gummigrej som man klär pennan med för att få ett stabilare och bättre grepp, och sådana har jag flera stycken.

3. Använd en mascara med böjd borste. Se också till att det är ett grovt hölje på mascaran. Det är lättare att lägga på mascara med ett handledsstöd, endera sittande på toaletten med spegel framför sig eller om du kan lägga armbågen mot ett stöd när du står upp.
(Ja, här fick jag frångå mina principer och byta märke för att hitta en mascara som jag kände att jag fick ett bra grepp runt. Böjd borste var nytt för mig, men ack så fantastiskt!)

4. Om du vill använda ögonskugga och rouge, så använd rougen till båda. Lite rosigt på ögat gör att du ser frisk ut och du behöver inte oroa dig över att färgerna i ansiktet inte går ihop.
Se bara till att ha en bra borste som endera är tjock, eller som du kan ha ett penngrepp på.

5. Läppstift? Välj bort den mörka eller röda och använd ett ljusare stift. Börja inne på läppen och jobba försiktigt ut. Även här är ett tjockt och greppvänligt hölje/förpackning att föredra.
(Detta bryr jag mig inte om, jag har alltid varit en lypsyl-tjej. Men det är svårt att hitta en greppvänlig sådan ska ni veta...)

6. Blekfisar har ofta problem med obefintliga ögonbryn. Men dessa färgar du lättast hos frisören(som också plockar och formar) eller med hjälp av en kompis. Vill du mot all förmodan måla dem, så är det rejäl penna och/eller penngrepp som gäller. Och måla lite och försiktigt, helst i en snäppet ljusare färg än vad du tror att du behöver/vill använda. De flesta målar sina ögonbryn för mörkt.
(Mina ögonbryn brukar jag faktiskt färga med just hjälp av frisören eller en kompis. Det är som sagt, mycket enklare.)

 7. Om det blir kladd och du bara vill gråta för att du inte ens får tops ur asken och bomullen fastnar i de målade ögonfransarna...köp hem bomullsrondeller! De är mindre, men pressade och går att vika eller rulla runt en penna eller liknande om man behöver. Använd fantasin! Det finns sk. automater som man kan lägga dem i och sätta på väggen, så slipper man bråka med förpackningen.

8. Låt det ta tid. Hela dagen om det behövs. Vi må vara sjukskrivna, ha ont och må skit på alla sätt, men vi kan iallafall försöka ge oss själva lite av den där tiden. Alla andra ska inte ha den.

******************************

Så med dessa tips har jag under hela våren och sommaren experimenterat hemma framför spegeln. 

Många tårar och otroligt mycket ilska har jag tampats med samtidigt. Och smärtan när man spänner och fokuserar...

Bara för att jag fick dessa verktyg av den här braiga tjejen, så blev ju inte allt bra direkt. Men nu tycker jag själv att mascaran faktiskt ser riktigt bra ut och jag har vant mig vid den ljusa kajalen, som faktiskt gör att jag ser betydligt piggare ut. Och det är roligt att kunna göra det lite då och då, som igår när vi var på bio!

Inte nog med att jag fick en massa bra tips och hjälp, jag fick också insikten i hur en annan person med svårigheter har hittat sina möjligheter. Jag har själv några grejer som jag kommit på att jag kan göra för att underlätta vid vissa saker, såsom dusch bl.a. Men man vidgar sig än mer när man ser att även andra gör det och på sina sätt.

Den här tjejen kanske aldrig kommer att kunna gå tillbaka till sitt yrke igen, men hon tog fram möjligheter för att ändå använda sig av sina kunskaper i den mån att det passade henne och hennes vardag. Och det är det som är att se möjligheterna.

"Säkerligen helt ofarligt"

Igår var jag på läkarbesök.
Tänk att man aldrig kan få gå därifrån någon gång och veta att man är bättre, frisk, "på G" eller att man bara helt enkelt "står still".
Nej, nog fasen ska de hitta något nytt eller något som har blivit sämre!
Igår var det något nytt som hittades, och nog för att det är bra att veta att det troligen är den stora orsaken till mina magbesvär, så var det bara jobbigt att få höra.

Akut blodprovtagning innan jag fick gå hem.
Lämna nya blodprover om 10 dagar.
Äta medicin.
Nytt besök om 3 månader för utvärdering och i värsta fall...
OP om ca 6 månader eller tidigare.

Att en specialistläkare sitter och säger att "detta är inte ovanligt och säkerligen helt ofarligt" gör mig ju inte lugnare. Vadå "säkerligen helt ofarligt"? Är det farligt eller inte??
Och ännu en börda att bära innan jag vet vart det hamnar.
Det är inte kul att gå och ha förjäkla ont i magen alldeles för ofta, men jag hade ändock blivit lyckligare av om gubben sagt att det inte var något fel på mig.

Försök till harmoni:
Solen skiner.
Spela Wordfeud.
Dricka kaffe.
Klappa hundar.
Läsa böcker.
Njuta av säsongstart av Grey's Anatomy på 5:an ikväll.

Normal/LCHF

Lungfunktionsundersökningen i tisdags visade att mina lungor beter sig normalt för mitt kön, min vikt/längd, min ålder och mitt leverne.
Även om jag nästan kräktes efter att ha inandats kolmonoxid i glasburen för tredje gången, så är jag trots allt glad över att vara normal.
Något annat hade faktiskt inte varit så roligt.

Jag var helt slut efter nära på tre timmar i den där glasburen, men tog mig ändå tappert hem till dejten. (dä ni, nu får ni saker att snacka om igen!)
Där hamnade jag, så när som på två minimala hundpromenader, i soffan resten av kvällen.
Dejten lagade god mat och satte i nya filmer för att underhålla mig på bästa vis. Han lyckades väldigt bra, speciellt med maten. :)

Tapper som jag är, så är jag ju så bra på att dölja krämpor och "knäckthet", men igår hade jag nog kunnat gråta en skvätt bara för att kroppen och jag inte alls kommer överens.
Men jag kämpade på och gjorde mitt bästa för att vara just normal.

På sjukhuset igår gick det inte att undgå att det var Fettisdagen, så när jag kom hem idag (ja jäklar förstår ni, jag sov över hos dejten också! Hujedamig!), så passade jag på att göra LCHF-semlor.
Fyra stycken halvsnygga bullar med mandelmassa och grädde tog lilla knäckta mig ca sex timmar att göra. Jag var nämligen tvungen att knapra morfin och sova två timmar mitt i allt.

Som tur var fick jag under kvällen oväntat besök och hantverkshjälp, då det kom till att göra egen mandelmassa. Har ingen aning om hur jag hade fixat det själv?
Troligtvis var det någon där uppe som insåg detsamma och skickade en hjälpande ängel till min undsättning.

Jag såg fram emot mina LCHF-semlor och den jag till slut fick ned, var förjäkla god. Men vem ska äta de tre andra?
För jag kommer att stå mig på den här enda resten av veckan... [raaap]

Livet går vidare

Jag skulle kunna lägga upp ett otäckt scenario ifrån gårdagens undersökning.

Jag skulle kunna skriva och berätta om en grinig, hårdhänt läkare, om en bedövning som inte gjorde ett skit, om smärtan som fick mig att både grina och be läkaren att sluta - mer än en gång. Jag skulle kunna skriva och berätta om hur jag efteråt fick veta att jag sabbat hela läkarens tidsrytm för dagens övriga patienter, hur jag for hem, sittandes på ena höften i taxin, för att det gjorde så ont att sitta normalt.
Att jag grinade när jag kom hem och tänkte på hur andra kvinnor kände sig vid en sådan här upplevelse. Hur våldförd man känner sig.
Hur jag fortfarande, 27 timmar efter undersökningen har fruktansvärt ont och fortfarande knappt kan sitta normalt. Och hur ont det fortfarande gör i själen.

Men vad som än sker i ens liv, så går det vidare.
Det stannar inte upp för att man går igenom en otäck undersökning, inte ens när någon dör står tiden still ett tag.
Jag grät mig till sömns i natt och det sista jag tänkte innan jag somnade var att "detta är de sista tårarna som är för den här dagen och den här gången. Nästa tårar ska vara för något annat."

Livet går vidare och idag är en ny dag.
Och idag vill jag inte gråta över något om det är möjligt.

Cystoskopi

På torsdag ska jag iväg och göra en cystoskopi.
Är väldigt nervös och känner mig faktiskt gråtfärdig så fort jag tänker på det.
Tänk att jag, som lever med kronisk led- och muskelvärk, sitter och oroar mig för att det ska göra ont?! Så ont att jag kommer att dö dessutom. Eller i allafall svimma. Eller ännu värre, gråta...

Om någon har genomgått en cystoskopi, så får ni gärna vara så pedagogiska berätta om det för mig! Förhoppningsvis har ni inga skräckhistorier som gör att jag blir självmordsbenägen under morgondagen...

Hoppsan

Nu har det fått gå en hel vecka emellan inläggen! :S
Inte pga skrivtorka, för veckan har varit händelserik och det finns massor att skriva om.
Men det har pga aktiviteterna, också varit en väldigt jobbig och energitömmande vecka. De senaste två dagarna har jag sovit 80% av dygnet och vaknar ut lika sliten, lika trött som innan.

Innan jag fortsätter med "Onsdag & Ordspråk"(annat inlägg), så vill jag bara skriva lite om min glädje över att Färjestad igår vann över AIK i den första semifinalmatchen!
Härligt killar, härligt! :D

Men nu ska jag försöka komma till sans och vakna till liv lite.
Idag står sjukgymnastbesök på schemat och jag vet att hon är ivrig att överlämna mig en...stegräknare!
Lite vill jag skratta faktiskt, för jag vet att en människa helst bör gå 10.000 steg per dag.
Detta gäller ju förstås vanliga, friska och glada Svenssons och Nilssons, inte alls att likna och jämföra med ovanliga, sjuka och ledsna Sundinskor.
Faktum är att jag är lite smått intresserad av att höra hur många steg hon önskar och tror att jag kan klara av varje dag.
Och lite intresserad över hur många jag faktiskt går på en av mina "vanliga" ovanliga dagar, det är jag också.
Kanske blir även denna dag något att minnas och berätta för barnbarnen?

En topp, sen en svacka

Jag vet inte hur allvarligt det är. Kanske det inte är allvarligt alls.
Kanske det bara är en tillfällighet, något övergående?

I fredags lämnade jag som vanligt blod- och urinprov, som jag gör ca var 6:e vecka. (Ja, jag vet. Blir lite privat här nu.) Ibland har jag fått lämna ett nytt efter en omgång, oftast beroende på att sänkan varit orimligt hög eller att något visade annorlunda än normalt.
Men jag har aldrig fått meddelande om att jag ska lämna något prov akut.

Idag fick jag brev per post ifrån min specialistläkare att jag omedelbums måste lämna nytt urinprov.
På grund av den numera "försenade" posten, som har blivit kvällspost, så hann jag inte få och läsa brevet innan jag åkte till sjukhuset.
Ja, för jag var på rehab idag. På sjukhuset. Samma ställe som jag måste lämna nytt urinprov hos.
Typiskt.

Sedan vi flyttade har telefonsvararen blivit urkopplad och detta hade läkaren skrivit om.

"Har försökt nå dig flera gånger på hemtelefon."

Jag blir så stressad av att den ringer, att jag ofta stänger av signalen.
Förut gick det bra, för då kunde man lyssna av svararen varje dag. Hade någon ringt som ville något viktigt, så fanns det ett lämnat meddelande.

Jag har i allafall äggvita och blod i senast lämnade urinprov och ska in snarast och lämna ett nytt.
Det kanske inte alls är någon fara, helt ofarligt till och med.
Men när ordet AKUT används någonstans, så brukar innebörden inte vara bra.
Så jag känner mig orolig och nedstämd.

Inte mer nu, snälla, jag orkar inte med mer.

Att inte sluta hoppas

Igår var jag på ett möte med reumatologen och sjukgymnasten.
Jag hade mycket frågor gällande min framtid, min sjukdom, mina möjligheter.
De satt vänligt i 1,5 timme och besvarade alla mina frågor på bästa sätt och jag gick därifrån med lite mod i hjärtat. Ett mod som jag inte känt att jag har haft på väldigt länge.

Jag kan. Jag kan faktiskt.
Jag får bara hitta andra lösningar, stå ut med lite mer, bita ihop dubbelt så ofta och kämpa som 100 människor för min sak.
Men jag kan, om jag bara ger mig fasen på det.

Jag kommer aldrig att bli frisk, men jag kan välja att leva mitt liv som en lyckligt sjuk.
Jag kan välja att leva, istället för att bara låta hjärnan grusas igen av sorger, smärta och elände.
Sorg, smärta och elände kommer inte att försvinna, men jag kan välja att leva igenom det.

Detta möte gav mig hopp.
En vacker dag är det min tur, mitt liv är inte slut. Jag kommer en dag, jag också.
För att jag kan. Jag kan faktiskt.
Och nu ska jag bara få in det i huvudet på min ensidiga sambo också, för han verkar tro att jag är färdig för graven både en och två gånger om...

Tisdag och läppbiopsi

Det syns inte så väl, för jag tog bilden med mobilkameran. Men svullet är det.
Rena rama Angelina Jolie-läpparna! Helt utan serum...

Depression Light

Tisdagen spenderades på stadens stora sjukhus. Det kändes mer befolkat än normalt, trots att solen stod högt på himlen och lyste i höstlöven utanför.
Är vi mer sjuka nu, har vi fler inlagda bekanta eller var det bara ett undantag?
Jag hoppas på undantaget. Jag önskar att alla får vara friska och må bra.

Denna dags sjukhusbesök ämnade ett besök hos kuratorn.
Hon den där lite virriga, med stor Guds-tro och med en lite för stor portion grodor som flaxar ut ur hennes stora mun när man minst anar det.
Denna tisdag kläckte hon uttrycket "Depression Light" och menade att vår ganska nyligen gjorda husflytt gjort mig "chockerad, lite som i trans inför allt tumult. Som en depression light".

Tänk om någon kunde se in i min hjärna varje gång jag träffar denna människa, läsa mina tankar...oj oj.
Hon malde på i över timmen och avslutade samtalet med att hon tyckte att jag och sambon skulle hitta på något riktigt roligt ihop.

-Jaaaha...eh. Vad skulle det vara då..?

Hon skrev lite i sitt block medan hon "hummade"(hon har tidigare berättat att hon tänker när hon hummar).

-Jag vet! Ni kan ju gifta er! Det vore ju jätteroligt, eller hur?

Jag vet inte varför jag inte bett om en annan kurator efter alla dessa sneda språng som hon hela tiden gör. Eller jo. När jag tänker efter så vet jag nog varför ändå.
För människan är ju verkligen inte riktigt klok och varje gång jag tänker på allt tokigt hon sagt, så skrattar jag länge och gott.
Så visst får jag någonting tillbaka. Trots allt.