En dag på sjukhuset

Jag var på sjukhuset i onsdags igen. Bassäng och handterapi.
Under de flera timmar jag var där, så hände det massor med grejor som jag genast kände att detta ska jag skriva om i bloggen.
Men lederna har verkligen inte velat vara med och även om jag är trött jämt annars, så har det nästan varit mer än jämt på sistone. Det fick med andra ord bero, tills jag kände mig piggare och idag ska jag försöka återge lite av min sjukhusdag.

Det började med oväntat besök i bassängen.
På onsdagar är det nästan inga människor som är där och badar, och denna onsdag så lyste vattnet blått och stilla när jag kom. Helt ensam när jag intagit min plats ser jag att det springer omkring små myror precis överallt på golvet inne i simhallen. Öh..?
Dagens badvakt ojar sig över detta och meddelar att Anticimex skulle komma och ta hand om problemet.
Allt eftersom jag plaskar, pendlar, föser och har mig där i det blå, så börjar fler och fler myror ta självmord i det varma vattnet. Inser snart att jag plaskar runt i en halv myrstack, och känner mig inte alls ensam längre. Jag tog mig upp och stod istället länge i duschen och njöt hejdlöst av det varma vattnet.

På arbetsterapin hade min arbetsterapeut ändrat mitt träningsschema, och det nya var inte roligt. Det gjorde bara ont! Det gjorde det gamla också, men inte på det här sättet.
Jag antar att hon med det nya ville komma åt leder och muskler som inte tränades så mycket med det gamla, och det lyckades uppenbarligen.
När jag gick därifrån smärtade det hejdlöst i båda händerna, och jag grät en skvätt medan jag stod i hissen på väg därifrån. Men men, vill man bli fin så får man lida pin.

Som vanligt så hade jag ingen tur med färdtjänst eller taxi när jag skulle beställa hemresa. Klockan var 12, och jag fick restid 13.25.
Suckade, och började mödosamt ta mig ned till sjukhusbiblioteket. Där brukar det vara olika utställningar som man kan titta på, och när man gjort det klart så kan man alltid gå in och spana i biblioteket eller kanske sätta sig och försöka bläddra i en dagstidningen.
Allt för att få tiden att gå.

Denna gång var det en utställning som verkligen berörde mig.
Utställaren var en tjej i 30-års åldern som hade dokumenterat sin resa genom bröstcancer.
Det var foton, bilder, känslor och tankar. Allt var mycket naket och utlämnande, vilket var både modigt och brutalt. Men man tog det till sig på ett helt annat sätt än brukligt.
När jag väl stod där och läste en av hennes berättelser, så kände jag hur tårarna vällde upp igen. Jag riktigt kände hennes smärta, hennes skräck.

Jag kommer inte ihåg vad utställningen hette, men den visas på Karlstads Centralsjukhus, i biblioteksfoajén fram till den 6 mars.
Jag uppmanar er att gå dit och se den, den berör och är viktig också.

Klockan närmade sig min restid och jag satte mig vid receptionen tillsammans med Evald, Hillevi, fru Sörensen och Svea.
Sittandes vid receptionen hör och ser man mycket intressant, och idag var ingen tillfällighet.
In kommer en mor med sin pojke i rullstol. Han är kanske 7 år. De ställer sig i kö för att betala sitt läkarbesök, och sonen tjatar fram att han minsann ska få betala.
Väl framme säger han högt och tydligt till receptionisten:

"Ja ska te runken!"

Kvinnan bakom disken ser först oförstående ut, men pojken fortsätter:

"Ja vill betala, för ja ska iväg å runkas!"

Kvinnan ser lite smått chockad ut, men mamman räddar situationen och talar om att de har en tid på röntgen.

"Men ja sa ju dä, ja sa att ja ska iväg te runken!", skriker grabben irriterat. Uppenbart sur över att mamma lagt sig i hans ärende.
Medan jag sitter och fnissar som en liten skolflicka, får pojken äntligen betala och när hans mamma drar iväg honom i rullstolen förbi cafeterian frågar han henne:

"Mamma, kan vi inte köpa fnask å ha te runken?"

"Snask heter det. Och det får man inte ta med sig när man ska röntgas", svarar mamman, och verkar flina lite hon med innan de fortsätter utom sikte.

Sedan hör jag någon ropa efter mig i sorlet, och min chaufför står och stampar otåligt.
Dags att fara hem.
På vägen hem sitter jag och funderar på allt tokigt jag har varit med om under dessa år som jag kontinuerligt varit på sjukhuset. En del har jag ju skrivit om i bloggen, och en del saker sitter fortfarande kvar som små post-itlappar i hjärncentrum.
Och mer post-itlappar kommer det att bli.