Blodigt värre

Huvudvärk, inflammation i ett par fingerleder(fuck RA) och näsblod håller mig på mattan idag.
Ja, inte bara idag förvisso. Händerna och näsblödandet har varit en konstant företeelse senaste veckan.

Reumatologen funderar på om de ska ge mig kortisoninjektion i några av lederna, men lite av det värsta har jag tagit med Voltaren gel, så de avvaktar lite till.
Näsblod har jag alltid haft lätt till, men nu är det ju helt omöjligt att ens lämna huset.

Yogapass i onsdags - störtflod mitt under vilan av alla möjliga tillfällen.
Bio med sambon igår - störtflod mitt i filmen.
På bion var det inte roligt, för de håller på att renovera på stadens biograf och det enda som egentligen fungerar är just filmtittandet.

Jag fick i biomörkret leta mig ut ur salongen och sedan rusa genom lobbyn med båda händerna över snoken och in på herrarnas, som var enda öppna toalett.
Himla tur att det inte var någon kö!
Medan jag letade papper i tomma behållare, sprutade blodet över golvet och jag var ännu mer glad över att ingen mer än jag var där...
När jag efter mångt och mycket lyckats få in en så stor mängd papper i snoken, att jag kunnat agera Rocky Balboa, kom så nästa smäll. Inget vatten. :(
Och där står jag med blod över händer, armar, skor och över golvet. Det ser ju alltid mycket mer ut än vad det är när det är blod också...

Med spott(!) och papper lyckades jag göra mig själv representabel ut nog för att våga gå ut iallafall. Tack och lov för mörka kläder!
Tömde resten av pappret i den enda pappersfyllda behållaren och gjorde mitt bästa för att rengöra golvet, men det såg trots det ut som att någon mördats där inne.

Idag har jag varit i kontakt med läkare och imorgon ska jag in till sjukhuset och titta hur det ser ut i kranen.
Kanske verkar vara läge att bränna lite, så det här illvilliga blödandet i tid och otid får ett slut.
Det vore väldigt skönt faktiskt.

Hoppsan

Nu har det fått gå en hel vecka emellan inläggen! :S
Inte pga skrivtorka, för veckan har varit händelserik och det finns massor att skriva om.
Men det har pga aktiviteterna, också varit en väldigt jobbig och energitömmande vecka. De senaste två dagarna har jag sovit 80% av dygnet och vaknar ut lika sliten, lika trött som innan.

Innan jag fortsätter med "Onsdag & Ordspråk"(annat inlägg), så vill jag bara skriva lite om min glädje över att Färjestad igår vann över AIK i den första semifinalmatchen!
Härligt killar, härligt! :D

Men nu ska jag försöka komma till sans och vakna till liv lite.
Idag står sjukgymnastbesök på schemat och jag vet att hon är ivrig att överlämna mig en...stegräknare!
Lite vill jag skratta faktiskt, för jag vet att en människa helst bör gå 10.000 steg per dag.
Detta gäller ju förstås vanliga, friska och glada Svenssons och Nilssons, inte alls att likna och jämföra med ovanliga, sjuka och ledsna Sundinskor.
Faktum är att jag är lite smått intresserad av att höra hur många steg hon önskar och tror att jag kan klara av varje dag.
Och lite intresserad över hur många jag faktiskt går på en av mina "vanliga" ovanliga dagar, det är jag också.
Kanske blir även denna dag något att minnas och berätta för barnbarnen?

En dag på sjukhuset

Jag var på sjukhuset i onsdags igen. Bassäng och handterapi.
Under de flera timmar jag var där, så hände det massor med grejor som jag genast kände att detta ska jag skriva om i bloggen.
Men lederna har verkligen inte velat vara med och även om jag är trött jämt annars, så har det nästan varit mer än jämt på sistone. Det fick med andra ord bero, tills jag kände mig piggare och idag ska jag försöka återge lite av min sjukhusdag.

Det började med oväntat besök i bassängen.
På onsdagar är det nästan inga människor som är där och badar, och denna onsdag så lyste vattnet blått och stilla när jag kom. Helt ensam när jag intagit min plats ser jag att det springer omkring små myror precis överallt på golvet inne i simhallen. Öh..?
Dagens badvakt ojar sig över detta och meddelar att Anticimex skulle komma och ta hand om problemet.
Allt eftersom jag plaskar, pendlar, föser och har mig där i det blå, så börjar fler och fler myror ta självmord i det varma vattnet. Inser snart att jag plaskar runt i en halv myrstack, och känner mig inte alls ensam längre. Jag tog mig upp och stod istället länge i duschen och njöt hejdlöst av det varma vattnet.

På arbetsterapin hade min arbetsterapeut ändrat mitt träningsschema, och det nya var inte roligt. Det gjorde bara ont! Det gjorde det gamla också, men inte på det här sättet.
Jag antar att hon med det nya ville komma åt leder och muskler som inte tränades så mycket med det gamla, och det lyckades uppenbarligen.
När jag gick därifrån smärtade det hejdlöst i båda händerna, och jag grät en skvätt medan jag stod i hissen på väg därifrån. Men men, vill man bli fin så får man lida pin.

Som vanligt så hade jag ingen tur med färdtjänst eller taxi när jag skulle beställa hemresa. Klockan var 12, och jag fick restid 13.25.
Suckade, och började mödosamt ta mig ned till sjukhusbiblioteket. Där brukar det vara olika utställningar som man kan titta på, och när man gjort det klart så kan man alltid gå in och spana i biblioteket eller kanske sätta sig och försöka bläddra i en dagstidningen.
Allt för att få tiden att gå.

Denna gång var det en utställning som verkligen berörde mig.
Utställaren var en tjej i 30-års åldern som hade dokumenterat sin resa genom bröstcancer.
Det var foton, bilder, känslor och tankar. Allt var mycket naket och utlämnande, vilket var både modigt och brutalt. Men man tog det till sig på ett helt annat sätt än brukligt.
När jag väl stod där och läste en av hennes berättelser, så kände jag hur tårarna vällde upp igen. Jag riktigt kände hennes smärta, hennes skräck.

Jag kommer inte ihåg vad utställningen hette, men den visas på Karlstads Centralsjukhus, i biblioteksfoajén fram till den 6 mars.
Jag uppmanar er att gå dit och se den, den berör och är viktig också.

Klockan närmade sig min restid och jag satte mig vid receptionen tillsammans med Evald, Hillevi, fru Sörensen och Svea.
Sittandes vid receptionen hör och ser man mycket intressant, och idag var ingen tillfällighet.
In kommer en mor med sin pojke i rullstol. Han är kanske 7 år. De ställer sig i kö för att betala sitt läkarbesök, och sonen tjatar fram att han minsann ska få betala.
Väl framme säger han högt och tydligt till receptionisten:

"Ja ska te runken!"

Kvinnan bakom disken ser först oförstående ut, men pojken fortsätter:

"Ja vill betala, för ja ska iväg å runkas!"

Kvinnan ser lite smått chockad ut, men mamman räddar situationen och talar om att de har en tid på röntgen.

"Men ja sa ju dä, ja sa att ja ska iväg te runken!", skriker grabben irriterat. Uppenbart sur över att mamma lagt sig i hans ärende.
Medan jag sitter och fnissar som en liten skolflicka, får pojken äntligen betala och när hans mamma drar iväg honom i rullstolen förbi cafeterian frågar han henne:

"Mamma, kan vi inte köpa fnask å ha te runken?"

"Snask heter det. Och det får man inte ta med sig när man ska röntgas", svarar mamman, och verkar flina lite hon med innan de fortsätter utom sikte.

Sedan hör jag någon ropa efter mig i sorlet, och min chaufför står och stampar otåligt.
Dags att fara hem.
På vägen hem sitter jag och funderar på allt tokigt jag har varit med om under dessa år som jag kontinuerligt varit på sjukhuset. En del har jag ju skrivit om i bloggen, och en del saker sitter fortfarande kvar som små post-itlappar i hjärncentrum.
Och mer post-itlappar kommer det att bli.