Orkar man jämt?

Vi har fått hem en riktig pudding! Söt som få, med alldeles underbar karisma.
Hon hänger i gardiner, äter på inredningen, jagar katterna och håller oss vakna ett par gånger per natt.

Fortfarande så känns det bara så sött och rart, men jag vet att man någon gång kommer till en punkt då man helst av allt skulle vilja sätta ett frimärke i baken på kiss- och bajsmaskinen och skicka tillbaka henne med B-post till Finland...
Ungefär som mammor beskriver att de ibland får baktankar om att vrida huvudet om den där gapande ungen som inte sovit på fyra dygn. Eller kasta den i väggen. Eller lämna den på golvet i rummet längst in i huset och ta en kopp kaffe på verandan på andra sidan huset - med dörren stängd.

Nu sitter nyblivna mammor och gapar och tycker att jag är psykfall som skriver något liknande, men ni kommer att komma dit någon dag. Alla mammor gör nämligen det förr eller senare.
Nu sitter en hel drös med mammor och kan inte begripa hur jag kan veta det, för jag har ju inga barn.
Nej, inga människobarn.
Men många djurbarn är, och har jag varit "mamma" till, och någon gång tappar man tålamodet en gång för alla. Och sen mår man så ini helvete dåligt efteråt.
År av skuldkänslor väller över en för att man över huvudtaget tänkt den där ofattbara tanken. Att känna att man vill göra illa sitt eget barn.
Men jag har inte hamnat där än med lilla knyttet, tack och lov.

Jag har ganska dåligt tålamod på vissa saker.
Jag vill alltid att saker och ting ska hända snabbt.
Jag blir irriterad när det inte gör det, och jag blir irriterad när människor i min omgivning inte kan göra, inte kan tänka eller inte kan greppa den där grejen lika snabbt som jag.
Blir jag hungrig, så måste jag ha mat basta.
Jag kan inte vänta de 15 minuterna som maten ska tillagas, jag har inte tålamod att stilla hungern för de där 10 minuterna det tar att komma fram med bilen till drive-in restaurangen. Får jag inte mat bums när blodsockret är som lägst, får sådan lust att ta första bästa människa och dunka deras huvud i något hårt.

"Fatta (dunk) att (dunk) jag (dunk) är (dunk) hungrig!"

Jag sammanfattar det hela att jag faktiskt har extremt dåligt tålamod när det kommer till väntan.

Men så kan jag ha bra tålamod också.
Jag har väldigt bra tålamod med äldre, förstår att de tycker att det är jobbigt, att de inte längre lever i sin naturliga utveckling, och kan sitta och prata med och lyssna på dem i evigheter.
Tänk vilket liv vissa av dem levt!
Att få sitta och lyssna på deras berättelser om hur det var under, och/eller åren efter kriget, hur det var att leva på ett stort lantbruk under första delen av 1900-talet, hur en del delat rum och säng med sina 15 syskon och hur de måst arbetat på gården direkt efter dagens skola.
Hur man respekterade och respekterades annorlunda och hur värdefullt man tog vara på de minsta ting.
Det är intressant, det är historia och faktiskt ovärderligt

De flesta säger att jag har bra hand med barn.
Jag upplever själv att jag har dåligt tålamod med barn, men andra propsar alltså på motsatsen.
Kanske mitt tålamod med de yngre inte är så bra, men kanske bättre än genomsnittets?
Jag tycker om barn, men har svårt för de som är bortskämda, elaka eller ser sig som för mer än andra.
Dock är ju det ju inte dessa barns fel att de beter sig som så, de har ju blivit uppfostrade av sina föräldrar.
Så kanske mitt tålamod med dessa barn egentligen är bra, men inte med deras snedvridna föräldrar?
Samtidigt så vet nog inte de flesta föräldrar om att de gör sina barn en otjänst genom vissa saker, så kanske mitt tålamod även sträcker sig över föräldrarna, men inte med den vardag som vi alla tvingas vistas och överleva i?

Nu blev det ALLDELES för djupt och rörigt, vem ska orka läsa och bry sig i denna gallimatiasen?
Djuren skiter fullständigt i det hela, de lever sitt liv och är själaglada för mat och kärlek.
Kanske är det därför som jag föredrar dem framför människor? ;)