Ro

Det har snöat i snart ett dygn, mer eller mindre. Ändå så har vi inte fått några jättemängder.
Valpen har ju lite jobbigt att ta sig fram på sina korta ben, och tjuter mest irriterat när vi ute. Stackarn!
Den stora hunden njuter hejdlöst av all snö som öser ned, hon fullkomligt älskar den.
Katterna springer ut och in i regelbundet stim. De vill vara ute, men snö är ju inte jättekul...

Annars är det mest faror som väntar på en annan. Under denna fina pudersnö råder ren isgata, så man får tänka både en och två gånger på vart man sätter ned fötterna.
Jag har inte lagt mig än, och jag tänker försöka låta bli att göra det med.
Sambon var idag tvungen att åka till sitt jobb i Karlskoga, en enkelresa på dryga 6 mil.
Känner mest oro för vad som kan hända i trafiken en sådan här dag, med det här vädret. Hoppas att alla kör med förstånd, och håller avstånden.

Jag har varit orolig sen igår. Mer än vanligt.
Mamma meddelade att hon fått negativt besked på mammografiundersökning, de har hittat cellförändringar och de har tagit prover.
Kände mig nästan i upplösningstillstånd när hon sa det. För allt jag tänkte på var bröstcancer.
Och sedan tänkte jag på min stackars mamma.
Har hon inte haft tillräckligt med svårigheter i sitt liv? HAR hon det inte tillräckligt jobbigt?
I vevan efter var det som om hela luftstrupen snördes samman och det var jag som satt där, med cellförändringar.
Det är så nära, så privat, så personligt bara för att det är mamma.

Sen i tisdags river också en dunderförkylning runt i kroppen. Igen.
Törs man ens skriva att man är sjukare än vanligt - igen??
Folk måtte ju tro att jag sitter och blir injicerad med diverse virus och infektioner...
Trodde att huvudet och ögonen skulle sprängas av värk igår kväll, ville bara trycka ögonen långt in i ögongloberna och pressa mitt huvud emot en vägg.
Nej nej, inte bihålorna! Hellre bara en vanlig simpel förkylning som läker ut av sig själv.
Är så trött på att behöva dra hela medicinlistan för en utsliten allmänläkare som bara bläddrar i FASS, ser uttråkad ut och talar om att jag mår som jag förtjänar med den dagliga dos tabletter som jag redan har.

Så kom jag på det i morse. Hade jag inte sett en ask Rinexin någonstans?
Letade i medicinlådan, mycket askar men ingen Rinexin. Letade i badrumsskåpet, likadant där. Letade i badrumshyllan, men där fanns bara smärtstillande.
Men så såg jag kassen med alla gamla hårrullar i. En gång i tiden var man ju en snygging...i allafall så försökte man vara det. ;)
Nu kanske man inte har mediciner i en kasse med hårrullar, men jag visste att det i den hade hamnat mer saker än bara hårrullar.

Famlade upp en ihopsurrad hög med halsband. Hrm. Den där får jag ta hjälp med någon dag.
En kam av bättre kvalité. Den gamla goda tiden förstås.
En ask citodon. Det närmar sig!
En tub Voltaren-salva. Bra att ha, den ska ligga framme.
Och så slutligen, bland hårrullar, hårspännen och clips - en ask Rinexin. Prisa Han där oppe!

Utav 30 tabletter fanns bara 10 kvar, iallafall 5 dagars "behandling". Bättre än inget!
Och hjälper de inte, så får jag väl åka iväg till den där uttråkade allmänläkaren och hans/hennes FASS för att få veta att jag lever.
Men just nu ska jag försöka få lite ro över den lilla glädje som en liten medicinask kunde ge mig för stunden.