Jag fick nyss veta att min farbror Olle gick bort idag. Han var gift med min fars syster, så vi hade inga blodsband till varann.
Men Olle har ändå spelat en stor roll i mitt val till att ta musik till mitt hjärta, då han en gång i tiden var en duktig spelman.
Gitarr, fiol, dragspel, han verkade kunna spela lite av det mesta.
Det var också Olle som gav mig min första, och hittills enda, gitarr.
En gammal Bjärton med nylonsträngar så jag inte skulle göra illa mina små fingrar så mycket. Tyvärr hade jag inte åldern att förstå värdet av det jag fått.
Det gamla Bjärtonen erhöll mängder med klistermärken, från Kalle Anka till Bamse.
Jag "spelade" på den genom att linda in den i en filt och slänga den nedför trappan hemma. Det lät så roligt när den slog i golvet. Ni vet, det där "svängiga" ljudet som blir när man kommer åt en akustisk gitarr.
Som jag ångrade mig några år senare, där jag satt med min spruckna, klistermärksfulla Bjärton på en camping på Gotland och försökte få "Oh Carol" att låta som det skulle.
Inte ångrade jag mig mindre när två långhåriga, uppenbara musikerkillar gick förbi, och hajjade till att jag faktiskt satt med just en Bjärton... Det var tydligen kult så det skrek.
Jag hade mycket dålig kontakt med Olle och min faster. Trots att vi under åtta års tid bodde med gångavstånd till varandra.
Mycket av den dåliga kontakten låg i att de kanske hade en del dåliga sidor som jag helst ville hålla mig undan. Men de var verkligen inga dåliga människor trots dessa sidor, och jag skäms över att jag var så trångsynt i just detta.
Även fast jag har känt länge att jag har velat ta kontakt igen, höra Olle spela på sina instrument och göra mig sådär inspirerad som jag alltid blev, och prata minnen ifrån pappas tid, så har det aldrig blivit av att jag gjort det.
Och nu är det för sent.
Olle har spelat på sina instrument för sista gången och jag missade hela musikstycket.
Tack för all inspiration, uppbackning och för att du trodde att jag kunde!
Vila i frid.
Vad sorgligt. Får ändå känslan av att du har fina minnen ifrån din farbror även om ni hade dålig kontakt. Men minnena har du alltid med dig vet du.
SvaraRaderaDet är alltid tråkigt och jobbigt när någon dör, även om man inte stod jättenära den personen. Du skriver om fina minnen och inspiration så även om ni inte stod nära varann, så tyder det ändå på en nära relation där du hade bra upplevelser.
SvaraRaderaSkogsnuvan: En sån fin liten berättelse om mannen som gav dig en gitarr. Det är nästan alltid så att man ångrar att man inte umgåtts med vissa människor mer och att det alltid blir för sent på något sätt. Så är det med oss människor. Han tyckte nog om dig eftersom han gav dig en gitarr och det gör han nog på andra sidan också. Kram
SvaraRaderaLider med dig när du har det så jobbigt. Inte ska du stå med allt ansvar för vad som händer med din mamma, klart att du måste få hjälp!
SvaraRaderaStå på dig är lätt att skriva, men jag förstår att du inte alls mår bra själv heller.
svearike:
SvaraRaderaMinnen har man alltid kvar som tur är.
Men ibland så önskar man ändå att man handlat annorlunda.
Anonym:
Så sant som du skriver, det är alltid tråkigt och jobbigt även om personen inte är närstående.
Skogsnuvan:
Ja, visst är det så. Kanske man skulle ta till vara på människor runt sig lite bättre, om man visste att man inte hade så mycket tid på sig. Men ibland så känns det som att man har den där tiden, och sen är det ändå försent.
Lisa:
Jag läste att din kommentar skulle vara på blogginlägget före detta, men jag svarar här ändå.
Det är svårt att få hjälp när personen som behöver hjälpen inte kan tala om att den behöver hjälp.
Det verkar vara så i det här fallet i allafall.