Snöstorm och antibiotika

Inte hinner man mer än vakna, för än att man inser att det råder full snöstorm utanför kåken.
Alltså, vad hände med den där våren som skulle komma? Ja, den kom ju nästan, men försvann lika fort. Det här är ju bara alltför trist, jag hade definitivt behövt piggas upp av lite solsken och fågelkvitter en dag som denna.

Runt 01.00 i natt kom jag hem åter efter att först ha varit en timme hos den "vanliga" läkaren på vårdcentralen, för att sedan i 7,5 timmar legat i smärtor på en brits och känt mig både övergiven och överflödig på akuten.
Sambon var tvungen att åka hem till hundarna, och som vanligt fanns det varken läkare eller utrymme för att ta hand om alla akutpatienter.

I sex timmar låg jag på min brits mitt i korridoren och flåsade och såg alla som kom in och gick ut, och alla sköterskor som rusade i stress för att det inte fanns rum, för att de inte fann några läkare och för att försöka göra det bästa för alla akutpatienter.
Jag fick förklarat för mig att eftersom jag hade kommit in på akutremiss, så var jag ändå prioriterad.
Jaså, vart då..?

00.05 kom så den läkare jag skulle få träffa, och all ångest och oro jag hade känt i många timmar bara släppte.
Tänk om alla läkare ingav sådant förtroende och sådan värme!
Det kändes bra direkt han kom innanför dörren, och de efterföljande, vanligtvis så pinsamma och jobbiga, undersökningarna gick som en dans.
Även om utfallet inte var så bra, så kändes det ändå skönt att få veta varför och att nu få mediciner som förhoppningsvis ska ta bort det onda.

00.45 steg jag in i taxin som skulle köra mig hem, och 20 minuter senare var jag äntligen hemma.
I taxin på vägen hem hade kroppen gjort sig påmind om att jag inte hade ätit något sen frukost tidigt på morgonen dygnet innan, och jag höll all koncentration på att inte kräkas galla längs hela passagerarsidan i bilen.
Väl innanför dörren hemma(gud så skönt det är att komma hem i trygghet där man vet att man är älskad!), kastade sig byrackorna på mig i glädjetjut, och jag ropade in till sambon att jag måste äta något snabbt, NUUU!

Stackarn, han hade nog hoppats på att bara få kramas lite och säga hej, och istället fick han skiva smörgåsar för glatta livet! :)
Jag fullkomligt slängde mig över första torra brödskiva jag såg och tryckte den i munnen och försökte dricka lite vatten emellan tuggorna.
Ni som brukar bli illamående och kräkas när ni gått för länge utan mat, vet precis hur jag kände mig i den där stunden. Man måste få i sig något snabbt som attan, och samtidigt är man alldeles vimmelkantig för att det inte finns ett uns blodsocker kvar i kroppen.
Det sista man vill är att kräkas också...

Det gick bra denna gång, och sambon gjorde goda smörgåsar med stora skivor Lönnebergaskinka och en kopp med krämig och mättande soppa. Han är en pärla min sambo!(puss!)

Ja, nu vet jag varför min skumma mage har gjort så ont, och mediciner har jag fått för det.
Och snöstormen ger väl med sig någon gång den med, för hela helgen kan ju inte bli ledsam och trist...eller?