Antibiotikakur och ryggläge

Så var påsken över för denna gång.
Och jo men visst, några av grannarna har fortfarande uppe sin julbelysning..!
Då jag inte är helt kry i kroppen, så har jag inte varit där med sekatören, men den dagen kommer snart hoppas jag.

Under påsken har vi grävt upp och slängt tre otäcka rosbuskar som regerade i trädgården. Ganska tätt stod de, med blommor fula som stryk och taggar made in hell.
Som jag har svurit, gråtit och lidit av de där jäklarna! Fastnat i dem alla, var och en, varenda gång man varit ute med gräsklipparen.
Men nu är det över. Tjoho!
Så fort jag har tillfrisknat, så ska vi fylla igen hålen med ny jord och så gräs.

Efter påsk, dvs. under helgen, drabbades jag hastigt och olustigt av obehagliga och hårda smärtor i mage och rygg och efter ett samtal till sjukvårdsrådgivningen bar det in till akuten mitt i natten under lördagen.
Tänk att en akut urinvägsinfektion kan göra så ont?
Nu hade den väl börjat vandra uppåt, och då gjorde det allt värre sa de på sjukhuset, men ändå?
Och att jag inte kände eller märkte av den förrän den var så långt gången?
Mycket märkligt, för jag tycker mig känna den här kroppen utan och innan efter alla dessa år. Men trots det så kan den hitta på sattyg och överraska mig minsann.

Antibiotika och vila i en vecka. Och dricka MASSOR.
Än har inte riktigt smärtorna lagt sig, men det känns ändock bättre än i lördags.
Man får vara glad för det lilla...som pojken sa. 

Hundarna mår bra!

Förlåt mig, för att jag inte har uppdaterat!

Tequila fick komma hem på fredag kväll, om än med restriktioner.
Båda hundarna äter fortfarande antibiotika och kommer att göra så i ca två veckor till.
"Okänd virussmitta", där Cheyenne utvecklade en akut lunginflammation. Tequilas höga temp satte henne i chock och sedan visade hennes ytterligare blodprover att hon även har borrelia!
Ja, allt på en gång heter det va?

Under helgen som var så började jag slappna av lite när jag märkte att febern höll sig nere på båda hundarna och Tequila faktiskt åt lite.
Och någonstans där kom det där bakslaget som slår till när man varit stressad för länge. Eftersom jag knappt varken åt eller sov på en vecka så är det kanske inte så konstigt.
Depression Light var förnamnet och jag gjorde nog en liten sväng in i väggen under början på den här veckan.
Ställde mig på vågen i morse och har på en vecka tappat drygt två kilo.
Visst har jag att ta utav, men jag vill inte att det ska försvinna pga svält. Jag är ju en sund människa i grund och botten.

Sen så råkar det vara så att en olycka sällan kommer ensam.
Det var inte "bara" det att hundarna blev sjuka.
Just nu sitter jag i en kärv personlig situation där jag måste göra ett val som är fruktansvärt jobbigt hur jag än väljer.
Pest eller kolera.
Jag ställer frågan åter ut i universum: När får jag vara glad och lycklig egentligen?

Antibiotika

Idag kom svaren på Tequilas blodprov: vita blodkroppar indikerar starkt på infektion av något slag och sänkan var skyhög.
Vi vet fortfarande inte vad det beror på, men idag började vi med antibiotika. 

Tequila var piggare en stund under dagen, men på eftermiddagen gick tempen upp i 40° igen.
Om inte antibiotikan har gjort någon verkan till på onsdag, så blir det sjukhusvistelse för tjejen.
Vi hoppas att det ska bli bättre nu. Det måste det bli!

Snöstorm och antibiotika

Inte hinner man mer än vakna, för än att man inser att det råder full snöstorm utanför kåken.
Alltså, vad hände med den där våren som skulle komma? Ja, den kom ju nästan, men försvann lika fort. Det här är ju bara alltför trist, jag hade definitivt behövt piggas upp av lite solsken och fågelkvitter en dag som denna.

Runt 01.00 i natt kom jag hem åter efter att först ha varit en timme hos den "vanliga" läkaren på vårdcentralen, för att sedan i 7,5 timmar legat i smärtor på en brits och känt mig både övergiven och överflödig på akuten.
Sambon var tvungen att åka hem till hundarna, och som vanligt fanns det varken läkare eller utrymme för att ta hand om alla akutpatienter.

I sex timmar låg jag på min brits mitt i korridoren och flåsade och såg alla som kom in och gick ut, och alla sköterskor som rusade i stress för att det inte fanns rum, för att de inte fann några läkare och för att försöka göra det bästa för alla akutpatienter.
Jag fick förklarat för mig att eftersom jag hade kommit in på akutremiss, så var jag ändå prioriterad.
Jaså, vart då..?

00.05 kom så den läkare jag skulle få träffa, och all ångest och oro jag hade känt i många timmar bara släppte.
Tänk om alla läkare ingav sådant förtroende och sådan värme!
Det kändes bra direkt han kom innanför dörren, och de efterföljande, vanligtvis så pinsamma och jobbiga, undersökningarna gick som en dans.
Även om utfallet inte var så bra, så kändes det ändå skönt att få veta varför och att nu få mediciner som förhoppningsvis ska ta bort det onda.

00.45 steg jag in i taxin som skulle köra mig hem, och 20 minuter senare var jag äntligen hemma.
I taxin på vägen hem hade kroppen gjort sig påmind om att jag inte hade ätit något sen frukost tidigt på morgonen dygnet innan, och jag höll all koncentration på att inte kräkas galla längs hela passagerarsidan i bilen.
Väl innanför dörren hemma(gud så skönt det är att komma hem i trygghet där man vet att man är älskad!), kastade sig byrackorna på mig i glädjetjut, och jag ropade in till sambon att jag måste äta något snabbt, NUUU!

Stackarn, han hade nog hoppats på att bara få kramas lite och säga hej, och istället fick han skiva smörgåsar för glatta livet! :)
Jag fullkomligt slängde mig över första torra brödskiva jag såg och tryckte den i munnen och försökte dricka lite vatten emellan tuggorna.
Ni som brukar bli illamående och kräkas när ni gått för länge utan mat, vet precis hur jag kände mig i den där stunden. Man måste få i sig något snabbt som attan, och samtidigt är man alldeles vimmelkantig för att det inte finns ett uns blodsocker kvar i kroppen.
Det sista man vill är att kräkas också...

Det gick bra denna gång, och sambon gjorde goda smörgåsar med stora skivor Lönnebergaskinka och en kopp med krämig och mättande soppa. Han är en pärla min sambo!(puss!)

Ja, nu vet jag varför min skumma mage har gjort så ont, och mediciner har jag fått för det.
Och snöstormen ger väl med sig någon gång den med, för hela helgen kan ju inte bli ledsam och trist...eller?