Det kändes så verkligt

Jag drömde en så knepig dröm häromdagen.

Jag somnade till framför tv:n någon timme, och vaknade helt förstörd utav det jag hade drömt. Har suttit och funderat på vad det fanns för mening med drömmen, om det nu gjorde det vill säga. Det här vad var jag drömde i allafall:

Vi var hemma men ändå inte. Hundarna hörde som vanligt ingenting när vi var ute på gården och helt plötsligt försvann den ena(Cheyenne). Jag gick runt och ropade, allt mer irriterat, och helt plötsligt satt det två okända kvinnor med en varsin hund på gräsmattan vid vår dörr. Jag fortsatte ropa på Cheyenne som jag trodde blev klappad utav den ena tjejen, det såg iaf ut som Cheyenne. När hon inte kom till mig, så trodde jag att kvinnan höll i henne, så jag sa argt att hon skulle släppa hunden som jag ropade på, samtidigt gick jag emot henne. Då visar det sig att hon sitter med en liten hundvalp i sitt knä, och den är inte alls lik vår hund. Jag blev jättepaff, för jag var så säker på vad jag såg. Kvinnan såg mycket arg ut. Sen blev allt så pinsamt och jag mumlade ursäkta och gick in i vårt hus. I samma veva försvann kvinnorna med sina hundar.

När jag kom in såg det inte ut som vårt hem längre, men det kändes som det. Allt var en enda röra, det verkade som om vi renoverade. Sambon gav mig en docka och sa att bebisen var hungrig. Jag trodde han var dum i huvudet. Vilken bebis, det är ju en docka! Han propsade på att jag var tvungen att amma, så mycket att jag till slut gick med på det. Då blev känslan annorlunda. Det var fortfarande en docka, men det var också vår baby som jag skulle amma.

Det konstiga var att jag inte hade ammat henne förut(det var en dotter). Och jag kände mig fumlig och osäker. I samma veva som dockan tog bröstet var det inte längre någon docka, utan en riktigt baby, vår älskade dotter. Känslorna strömmade ohämmat och jag kände mig så glad och lycklig. Men nästan lika fort som hon börjat äta, lika fort tog bröstmjölken slut. Så jag tänkte prova det andra, men då hade jag jätteproblem med att hantera bebisen. Jag tänkte hela tiden på att ge stöd under nacken, men glömde bort det. Jag klarade inte av att lyfta henne säkert, och hur jag än gjorde så låg hon inget bra intill mig. Jag kände mig jättedum, men lugnades av att det fanns mjölk i det andra bröstet. Men det tog slut där med ganska fort. Jag tänkte på ersättning, men det fanns ingen. Allt verkade så oerhört oväntat på något sätt. Vi hade en baby, men inga grejor till henne.

Jag gick ut i husets pannrum för att byta blöja. Detta hade jag inte heller gjort förut, men kände mig mer säker på detta än att amma. Sambon hade bytt flera gånger och ropade vart alla grejor var. Jag fick plocka fram en skötbordsdyna, men det fanns inget skötbord och då sa sambon att han brukade lägga henne på vedspisen i pannrummet om den inte var för varm. Jag tänkte "herregud, jäkla dåre!", men handlade som om det var det mest självklara i världen. Jag hittade dynan och lade över en handduk. Jag klädde av babyn och kände mig jätteduktig. Jag var nog en bra mamma trots allt.

I samma veva som jag tagit av alla plagg(för hon hade riktigt dyngat ned sig), så börjar hon skrika hysteriskt och jag ser eldflammor skjuta genom hennes mage! Jag går in i ett chocktillstånd och det nästa jag ser är en docka som faller igenom en lucka ned i elden. Jag skriker i panik på sambon som lugnt säger inifrån huset att "så hårt får du ju inte elda om du ska lägga babyn på vedspisen". Jag tittar i sotluckan och ser en bränd docka, men känslan är att det är mitt barn och jag blir alldeles tokig och skriker och gråter. Jag tar ut henne och lindar varsamt om henne ett vitt bomullslakan och skriker att vi måste åka till akuten.

Här vaknade jag och kände mig helt otroligt psykiskt och fysisk utmattad och allt kändes så äkta, så nära.

Jag grät efteråt, för jag kände mig fortfarande som världens sämsta mamma som först inte hade mjölk, sen är dum nog att lägga sitt barn på en vedspis! Jag vet att det bara var en dröm, men jag har mått väldigt dåligt sedan jag vaknade och tänker hela tiden på varför jag drömde så.

Jag vet att det är mycket, och det har varit otroligt mycket. Det kommer nog inte att bli mindre heller. Drömmar återspeglas ju ofta i hur man mår, och kan anta de mest kusliga och konstiga figurer och händelser.
Jag hoppas inte att det var någon sjuk sanndröm och att jag kommer att elda upp min unge någon gång i framtiden bara...