Helgen kom och gick den med

Jag firar inte påsk. Tror inte att någon i familjen gör det.
Brorsbarnen går väl påskparad och kanske knackar dörr utklädda, men inte här hos mig i allafall.
Precis som de senaste sex åren, oavsett hemadress, så lyste påskkärringar med sin frånvaro.
I år hade jag för första gången inte ens köpt hem "i-fall-att-godis". Risken var väl stor att det skulle komma någon just därför, men hela påskhelgen gick obemärkt förbi utan en endaste utklädd unge.

Så, vad har jag gjort i påsk då?
I torsdags var jag på middag, helt fri från påsktankar. Vi träffas ett gäng varje år på Skärtorsdagen och pratar lite, så även i år. Jag var glad över sällskapet och njöt av den fantastiska maten. Att värdparet dessutom hade en 9-veckors valp gjorde ju inte saken sämre!

Fredagen gick.

Lördagen fick jag lite ångest över att vara ensam och gjorde några tappra försök till kontakt med omvärlden utan att lyckas.
När sen även ingen hörde av sig på påskens "fyllekväll", gjorde mig faktiskt riktigt besviken.
Löjligt kanske, men jag kände mig verkligen ensam och bortglömd i lördags.

I söndags kom en öppning som jag inte alls hade räknat med och jag blev så himla nervös.
Kom smått chockartat iväg på en helt oplanerad middag hos okända människor och det var både trevligt och roligt.
Väldigt oväntat, men kul.

Måndagen gick för fort och jag saknade eftersmaken hela gårdagen.

Summa summarum:
Kanske, kanske har framtiden något för mig i sitt sköte också. Jag vågar inte tro på det än, men kanske att jag kan hoppas lite trots allt.