Kära rara lilla katt, kom hem!

Tre år sedan sist och nu upprepar sig mardrömmen.
Lucy är försvunnen igen! :(

Släppte ut henne med de andra katterna som vanligt i torsdags morse och sedan dess är hon borta.
Låter kanske inte så farligt för en katt som är van att vara ute, men i normala fall är hon aldrig borta längre än två dygn.

Förutom för tre år sen då. Då var hon försvunnen i nästan 1,5 månad.
Det var ren tur att vi hittade henne och framför allt fick tag i henne då, för hon hade blivit förvildad.
Hon fick vara innekatt i 8 månader efter det, för vi vågade verkligen inte släppa ut henne.

Nu har hon varit ute i nästan 2,5 år och har som sagt hållit sig hemma.
Hon aktar sig för vägen, så jag känner mig väldigt säker på att hon inte har blivit överkörd.
Hon har halsband med ID-tub, så skulle hon vara hemma hos någon så borde det inte vara så svårt att titta och lyfta luren.
Hon har aldrig gått långt hemifrån, vi hittade henne mindre än en kilometer hemifrån sist!
Då hon är en van utekatt och dessutom har klarat sig bra på egen hand under lång tid tidigare, så har jag mycket svårt att tro att hon har fallit offer för något djur såsom räv eller dylikt.
Hon kan ha blivit instängd någonstans hos någon av grannarna kanske. Men hon brukar göra sig väl hörd de få gånger hon hamnat i garderoben tex, så jag tror att det skulle märkas om hon befann sig i ett garage eller så.

Men jag vet inte och det värsta är att inte veta!

Måtte hon komma hem snart, för det här känns helt fruktansvärt. :(

Babyboom

Oj vilken babyboom det har varit i februari!
Gamla arbetskamrater, en god vän, en bekant och en gammal skolkompis har fått barn och en skock med hundvalpar har kommit till världen.
Dessutom vet jag en person till som har gått över tiden redan och troligtvis kommer att föröka världen med +1 innan månaden är slut.

Jag är glad för allas skull och skrattar och gråter över alla söta, fina bilder på underbara, snosiga ungar som flockas på sms och Facebook.
Grattis till er alla! Lyckliga ni!
...

Idag åkte sambon iväg på en månads tid. Han är inte långt bort, för han ska sköta hem och djur åt sin mor och svärfar medan de är utomlands.
Men han jobbar mycket och vi försöker spara pengar. Bensin är dyrt.
Vi kommer naturligtvis att ses, inget snack om saken. Men det blir ju inte "som vanligt".
Han kommer inte att sova här någon natt tex. Och nu är man ju van att han alltid gör det. Han har inte sovit borta en endaste gång sedan han flyttade hit i November, ja knappt sedan i Juni förresten.

Samtidigt så tror jag att det är bra med lite space ibland. Att göra saker på egen hand och ha sin egen frihet, trots att man är i ett förhållande.
Men man vänjer sig för fort vid en del saker...

Så nu sitter jag ensam, med en skvätt vin i en plastmugg med jätteöron och gråter floder över alla söta ungar...som inte är mina.

Har du sett Ronja?

Ronja Magnusson Östlund, 18 år.
Anmäld saknad sedan 26 Juli.
Har du sett Ronja?
Kontakta Polisen på 11414!

Lite bitter sådär

Det är lördag.
Jag har haft en bra dag, om än trött.

Jag ställde mig därför i duschen och gjorde mig i ordning I FALL att någon kanske hörde av sig och ville göra något. Det är ju ändå lördag. Helg.
Jag har inga pengar, men med tanke på vädret så tror jag att många valde altanen, grillen och vindunken denna kväll. Till att sitta på någons altan och grilla och dricka vin, det brukar inte kosta något i jämförelse som att gå på krogen.

Klockan 18 var både jag och hockeyn redo för att ta resten av kvällen som den ville te sig.
Två timmar senare skickade jag ut några "trevare", helt utan respons.
Grilltimmen var över, men vintimmen hade ju bara börjat. Och ifrån en altan kan man alltid söka värme inåt.

Men nu är klockan snart halv tolv.
Jag är visst inte så populär längre. Det kanske har med åldern att göra?
Eller så har jag varit så otillgänglig under en längre tid att folk helt enkelt har tröttnat.

Istället för grill och vin på någons altan, så blev det te och knäckebröd framför den välbekanta TV:n hemma i vardagsrummet.
Inte fy skam förstås, men ibland så skulle det vara både roligt och skönt att komma bort, komma hemifrån och få träffa människor.

Snälla, rara ni...
Glöm inte bort mig! Jag har nämligen inte glömt bort er och jag tänker på er väldigt, väldigt ofta.

Helgen kom och gick den med

Jag firar inte påsk. Tror inte att någon i familjen gör det.
Brorsbarnen går väl påskparad och kanske knackar dörr utklädda, men inte här hos mig i allafall.
Precis som de senaste sex åren, oavsett hemadress, så lyste påskkärringar med sin frånvaro.
I år hade jag för första gången inte ens köpt hem "i-fall-att-godis". Risken var väl stor att det skulle komma någon just därför, men hela påskhelgen gick obemärkt förbi utan en endaste utklädd unge.

Så, vad har jag gjort i påsk då?
I torsdags var jag på middag, helt fri från påsktankar. Vi träffas ett gäng varje år på Skärtorsdagen och pratar lite, så även i år. Jag var glad över sällskapet och njöt av den fantastiska maten. Att värdparet dessutom hade en 9-veckors valp gjorde ju inte saken sämre!

Fredagen gick.

Lördagen fick jag lite ångest över att vara ensam och gjorde några tappra försök till kontakt med omvärlden utan att lyckas.
När sen även ingen hörde av sig på påskens "fyllekväll", gjorde mig faktiskt riktigt besviken.
Löjligt kanske, men jag kände mig verkligen ensam och bortglömd i lördags.

I söndags kom en öppning som jag inte alls hade räknat med och jag blev så himla nervös.
Kom smått chockartat iväg på en helt oplanerad middag hos okända människor och det var både trevligt och roligt.
Väldigt oväntat, men kul.

Måndagen gick för fort och jag saknade eftersmaken hela gårdagen.

Summa summarum:
Kanske, kanske har framtiden något för mig i sitt sköte också. Jag vågar inte tro på det än, men kanske att jag kan hoppas lite trots allt.

Luftad

Igår kväll efter att jag suttit hemma några timmar och jäst julmat, så sprätte det plötsligt till i kroppen. Det var som om kolsyra bubblade i lederna och jag kände så otroligt starkt att jag ville dansa!
Men ut på krogen lockade inte. Visste att några goda vänner hade talat om en trubadurkväll på lokala pizzerian hemma i ursprungsbyn, men de skulle inte dit längre.

21.15 gick gasen i bott. Hittade andra vänner med samma mål.
21.30 stod jag i mysbyxor i köket och beställde färdtjänst.
21.55 hade jag lyckats tråckla på mig snyggare kläder, smetat in fejset i diverse färger och stod och väntade på bilen som fem minuter senare tog mig till mina gamla hemtrakter.

22.25 satt jag smått obekvämt på ett vardagsrumsgolv och pussades med tre söta hundar(varav en alldeles underbar 10-veckorsvalp, åååh!) och försökte dricka lite rött och prata med alla trevliga.
23.00 gick vi så ner till lokala pizzerian som jag inte varit till på nästan fyra år. Så gissa om det var roligt när en i personalen kände igen och kom ihåg mig!
Det mesta var sig likt sedan sist, både interiör och människor. :)

Jag var ju så danssugen innan jag åkte hemifrån, men trubaduren sög verkligen...
Jag fann istället att jag trivdes alldeles utmärkt med att sitta till bords och prata med människor, varav en del jag inte sett på mycket länge.
En del vin slank förstås ned och personalen såg verkligen till att jag fick valuta för pengarna. Så välfyllda glas får man inte ens hemmavid!

Vi avslutade med en ganska lugn efterfest som kändes som ett bra avslut på kvällen.
Väl hemma intog jag julmaten i kylen, tittade på film och kom så i sängs när natten gick över till morgon. Mätt och nöjd. :)

Det blev inget luftande av de lurviga, men ibland har man bara ett behov av att träffa andra människor helt enkelt.
Kändes bra att sätta det behovet först, istället för att sitta kvar på röven här hemma och bara låta tiden rulla.
Och...jag mår finemang på alla sätt och vis, så här dagen efter!

Det ni!

Idag har jag faktiskt varit lite social. Det ni!
Och även om det kändes smått makabert och jobbigt emellanåt, så drog jag på mig pokerfacet och var "mitt vanliga jag" - pratade, skrattade, skämtade och var delaktig.
Det var ju inte så dumt, det ska jag erkänna.
Trots att jag gick bort, så kände jag mig så hemma. Mer hemma än vad jag gör nu, när jag sitter här "hemma". En både lustig och olustig känsla.

Luften har liksom gått ur mig nu och det känns lite som ett tre timmars-gig är på väg ur kroppen. Även om jag är på väg att bädda ned mig i soffan och låta morfinet göra sitt, så är jag ändå glad att jag förmådde mig komma iväg.
Det var det värt!

Så sant som det är sagt.
Så igår tog jag färdtjänsten och for till Inger på ljusparty.

Det var jättetrevligt och roligt och framför allt så var det väldigt skönt att få ventilera om saker som inte berör hur jag mår eller min sjukdom, utan "bara" vara en vanlig besökande som alla andra.
Det värderar jag högt!
För några timmar kände jag mig nästan normal och det är jag oerhört tacksam för.

Försvunnen & återfunnen

Vår kära Kennedy försvann igår morse och lyste med sin frånvaro hela dagen och kvällen.
Halv två i natt var jag fortfarande ute och ropade, och hade ångestoro över varför hon inte kom hem. Första natten på 11 år som inte Kennedy sovit i sängen eller inne i huset överhuvudtaget, och jag befarade det värsta.

Vid åtta var jag uppe och lunkade runt tomten och i skogen och lockade. Ingen katt.
Men 10.30 kom hon trippande längs hustaket(!) och jamade hungrigt. Hon fick två påsar lyxig Whiskas och sover nu ut på bästa sovplats inne i sovrummet.
Skönt att hon kom tillrätta tillslut! :)