När man ser saker ur ett annat perspektiv

Ibland så tror man att man ska se saker bättre ur ett andra perspektiv. Att saker ser enklare och bättre ut än vad de gjorde vid första anblicken.

När vi var och tittade på det nya huset som vi snart ska flytta in i, så hade nuvarande hyresgästen så otroligt mycket saker.
Det var rent och snyggt, men det var som att komma in i en samlares hem där allt bara såg otympligt ut.
Att vi sedan fullkomligt rusade genom huset med en överstressad hyresvärd, gjorde att vi bara längtade efter att huset skulle tömmas på saker och att vi i lugn och ro fick lalla runt och få en inblick i det som ska bli den nya vardagen.
Och lalla runt fick vi göra igår.

Det som från början hette "bara måla om två rum och sätta upp stängselnät för hundarna", heter nu "Operation: Färdigställa ruckel".
Eller ja, kanske inte ruckel. Men mer jobb än vad vi räknat med, helt klart.
Det första rummet som skulle målas om, insåg vi hade målats om för mycket på en tapet. Väggen formligen smulades sönder när man tog i den.
Så första rummet är det bara att börja riva ned väggar i, sedan ska det spacklas, slipas och - tapetseras.
Det andra rummet som ska målas om är det tack och lov bara att måla om, inga konstigheter.

Med ett tomt hus blev inte perspektiven bättre, tvärtom. Nu såg vi alla skavanker.
Så när vi får ork ska hallen målas. Skitigare, slitigare väggar får man leta efter.
Och vardagsrummets dystra tapet med alla stora, bruna fettfläckar ifrån möbler...
Hela övre hallens skitiga väggar gjorde inget bättre intryck trots att de var målade i en dyster smutsgrå färg från början.
En livsfarlig lös kontakt i badrummet.
Halva källaren under vatten. Det stank mögel.
Hela nedervåningen stank av något mer bekant ifrån mina barndoms år, nämligen cigarettrök.

Innan vi åkte därifrån hade vi turen att träffa den nuvarande hyresgästen som visade oss runt och berättade hur saker och ting fungerade. Hon var jättegullig och trevlig, fick en jättebra känsla av henne som person.
Men jag kunde ändock inte undgå att känna mer ångest när hon visade vindsluckan i taket och berättade att man måste tömma hinkarna som står på vinden när det har regnat, annars så regnar det in i sovrummet...
Vatten nedifrån och vatten uppifrån.

Talade jag om att jag är känslig emot mögel? Och alla vet om att jag har problem med motoriken och smärta som aldrig försvinner?

Det här blir säkert jättebra i slutändan, när vi har fått ordning på allt. För mycket är det.
Just nu har jag bara jätteångest, men samtidigt ligger det också en liten livsfarlig jäkel på lur uppe i planeten och fullkomligt tjuter av glädje.

"Det här kommer att bli skitkul!"

Jag vet inte jag.
Vad jag vet är att det kommer att bli ett helvete den närmsta månaden.
Som om inte allt redan är åt fanders, så har fortfarande inte katten kommit hem än. Och det är faktiskt värre än allt annat.

Tunga dagar

Det har varit tungt ett par dagar.
Regnet har vräkt ned och mina leder har protesterat. Tänker inte utveckla det mer, de flesta av er vet ju ändå att hur det är.

Efter sista hundutställningen så gick vår bil sönder. Säkert något otroligt simpelt fel eller så är det något som kommer att kosta skjortan, men den går inte att köra varken framåt eller bakåt.
Vi hade lite tur, för svärföräldrarna har nyligen köpt en ny bil men inte hunnit sälja sin gamla, så den har vi nu fått låna.
Och det var verkligen tur i oturen, för idag fick sambon veta att han inte får jobba hemifrån längre och måste därför pendla 1,5 timme per dag till sitt jobb igen.

Ytterligare ett bakslag i vardagen.
Inte nog med att vi inte längre sparar in 70 liter bensin i månaden, sambon kommer att må sämre med sitt arbete som han redan har det jobbigt med, och jag - som vant mig vid att ha sambon närvarande - kommer att få försöka styra upp vardagen för att klara mig själv under långa dagar.
Jag kan bara hoppas på att de dåliga dagarna inte blir så många, och att det inte kommer att ske oförutsedda saker.

Mest orolig är jag dock för sambon, som redan mår så otroligt dåligt på sitt arbete och med sina arbetsuppgifter, att jag är väldigt rädd för att det ska komma ett stort bakslag och att han ska bli sjukskriven igen.
Vi har därför suttit hela kvällen med att titta efter passande jobb i vårt område, och han har skickat spontanansökningar till olika företag.
Men det är inte lätt idag.
Finns nästan inga jobb att söka, och de som finns är deltidsjobb, tillfälliga jobb, extrajobb och oftast är de likvärda i arbetsuppgifter med de han har idag.

Om vi ska klara oss ekonomiskt så måste han endera jobba heltid så länge jag är sjuk, eller så måste jag bli frisk och kunna jobba mina 82,5% igen för att han skulle kunna studera eller ta en deltidsanställning.
"Välfärds-Sverige" my ass!

Jag kan bara hoppas att sambon hittar ett nytt jobb snarast och att det inte är så allvarligt ställt med bilen. Men en olycka kommer ju sällan ensam, så risken är väl att oturen fortsätter ett tag till...