I keep dancing on my own

Igår gick flyttlasset för exet.
Jag satsade på att tömma skallen och försöka greja så mycket jag orkade hemma. Det gick inget vidare.
Ensamheten är inte jobbigt, men ändå så är den det.
Fördelen med att bo själv är att jag får saker jag velat/tänkt göra länge gjorda. Ja, i den mån jag kan och orkar i allafall. Men visst är det konstigt, det borde ju vara tvärtom!
Sista året med exet låg verkligen i allmänt stiltje. Jag märker och förstår det nu.

Det jobbigaste med att han har åkt är att djuren sörjer. Hundarna är jättedeppiga och katterna är irriterade över saknade möbler och förändringarna.
Jag tog med mig jyckarna på en kort promenad under dagen, för det brukar pigga upp dem, men de släpade benen efter sig och verkade bara tycka att det var jobbigt.
Tequila började dessutom dagen med att matvägra, något hon inte gjort på länge.

Jag hoppas att jag kan hålla ihop trådarna, få iordning på hushållet och samtidigt ge dem alla extra mycket kärlek nu när de har det jobbigt.
Bara inte min egen kropp faller på kuppen, för då blir jag också irriterad och vill bara ligga och sova...och kommer att göra det också.

Kaos

Både yttre och inre.
Men mest i det här stackars huset, som förtjänar bättre.

Snart händer det

Som de säger på Triss-reklamen.
Men jag blir inte rik på pengar, även om liverfarenhet absolut inte är fy skam.
Hade ju varit skönt att ha haft en buffert nu förstås, men jag är optimist av naturen och kan se ett ljus i fjärran även här.
Allt går om man vill.

På söndag flyttar exet ut.
Som jag bävat för denna dagen tidigare!
Nu vill jag bara att det ska gå fort och smidigt så jag kan börja leva normalt igen. Sista dagarna har känts mer krystade än vanligt och om den blivande ensamheten skrämt mig förut, så ser jag fram emot den nu.
Ett tag i allafall. Sen blir den väl för påtaglig och då hoppas jag att skyddsnätet tar emot mig. Igen.

Men jag är inte ensam med problem, krämpor, tankar och ångest.
Jag märker av att många mår dåligt, om det är mörkret som fångat in dem eller tiden i sig, det vet jag inte. Men det gör mig ont.
Jag är alldeles för blödig för att se ett djur eller en människa må dåligt, vara sjuk eller lida.
Då gör det ont i mitt lilla hjärta och jag blir plötsligt den där personen som önskar av hela min själ att jag bara kan lyfta händerna och skänka en massa kraft till de som behöver den bäst.
Tänk om det vore möjligt! Då skulle minsann världen se betydligt ljusare och gladare ut.

Så länge så hoppas jag att de som behöver mig, inte räds att komma hit och höra av sig om de behöver hjälp. Om de behöver prata. Om de behöver någon som lyssnar. Om de behöver känna sig mindre ensamma för en stund. Om de behöver sig en kopp gott kaffe eller varför inte ett gott skratt?
Jag vet att de inte kommer för att de anser att jag har det tillräckligt.
Men av någon konstig anledning så mår jag inte sämre av andras problem. Däremot mår jag bättre om jag kan hjälpa till med dem.
Så hör av er och kom förbi när helst ni behöver och/eller vill. Jag finns här och är bara för er när ni behöver det. <3

11.11.11

Årets datum?

Jag ska sjunga med kören på ett bröllop idag och jag hoppas att allt går väl. Så fort jag intagit frukost, så ska jag börja sjunga upp så jag har en bra stomme att luta mig emot i eftermiddag. Precis som på den gamla goda tiden. :)

Igår kom vi hem säkert, både Mysan och jag.
Hon har fått två sorters mediciner emot trolig urinvägsinfektion, men hennes blodprov visade förhöjda levervärden och det var ju inte så bra. Veterinären pratade om flera scenarion, men problem med sköldkörteln låg närmast till hands.
Blir hon inte bättre på medicinerna, så måste jag alltså fatta ett beslut därefter. Ett tråkigt beslut.

Hela kalaset gick på nästan 2000:- med mediciner och allt.
"Inte så farligt ändå", kanske ni tänker, och visst kom jag kanske billigt undan trots allt.
Men de där 2000:- hade jag behövt till nya sängmadrasser, för jag blir av med sängen när exet flyttar.
"Sov på soffan!"
Jo, men den försvinner den med...

Djuren och jag får väl helt enkelt bygga oss ett fint tält under köksbordet på kreativt barnmanér och campa därunder resten av året.
Allt går ju om man vill. :S

Var det ens meningen?

Nu har jag två påbörjade utkast som jag inte orkat skriva klart och publicera här på bloggen. Jag får väl börja med det äldsta, så att allt kommer i rätt ordning.
Jag tar er i tanken till Tisdagen den 31 Augusti.

Flyttstädning.
Det är väl ingen som tycker att det är roligt att städa. Att flyttstäda är ännu värre. Då har man ju press på sig att allt måste vara perfekt innan man åker därifrån. För man vill inte göra om det.
Dagen började inte alls bra och den slutade inte lyckligt heller.

Vi hade knappt ens börjat dammsuga, förrän vår käre dammsuge-klenod övergav detta jordeliv för ett annat.
I ett svart moln av rök och en lukt som fortfarande inte lämnat huset när vi åkte därifrån, började sonika motorn att brinna.
För att vara av ett okänt märke och ha blivit utsatt för både hårt och krävande arbete i nästan 10 års tid, så måste jag säga att jag nog trodde att den inte skulle överleva så länge som den ändå gjorde.

Vi räddades av husets inbyggda centraldammsugare som vi faktiskt aldrig använt under våra två års inhysande i lilla huset. Men vi blev evigt avbrutna av dess överhettningsskydd som slog på hela tiden.
Tiden gick allt fortare och vi kom ingenstans i städningen på grund av krångel med maskiner!
Detta var dock inte sista maskinen som skulle krångla innan dagen var slut.

Jag skriver bara ett ord. Runt detta ord kan ni tänka er alla de mest oroväckande svordomar ni kan komma på. Lägg till hat och lurendrejeri. Och lite till.
Ordet är: GRÄSKLIPPARE.
En två år gammal STIGA-gräsklippare som krånglat från första stund sedan vi fick den. Den var NY när vi erhöll den!
Jag har aldrig i hela mitt liv varit med om att en gräsklippare är så dålig.
Den påminner mig om en Golf jag ägde under en kort tid av mitt liv, den jäkla bilen som stod mer på verkstad än kunde köras.

Jag skulle kunna sitta en heldag och ösa galla över den förbannade gräsklipparen, men jag har inte ork att skriva ner skiten.
Den ville i allafall inte hjälpa till, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Vi har tappat räkningen.
På en cylinder(tror jag), ett motorljud som inte ens kan beskrivas och säkert 100 stopp utan anledning, lyckades sambon få ner gräsmattans gräshöjd något sånär jämnt över hela trädgården.
Men det tog dubbelt som lång tid som det gjort i normal(are) fall.
(Ja, jag vet att vi borde ha stängt av den och kört den till Doktor Gräsklippare direkt, men vi hade inget annat val än att besluta oss för att försöka göra klart. Vi var tvungna att bli färdiga!)

Jag kunde inte göra så mycket mer än gå runt och dra runt skiten med en trasa inomhus och hoppas att någon skulle bli nöjd i slutändan. Jag blev det inte.
När sambon, med ett humör som inte ens ska beskrivas här, lastat in de sista sakerna i bilen, så tittade vi oss omkring.

Det var meningen att vi skulle granska oss själva i kjoltygen över vår flyttstädning, men jag blev istället erinrad om alla fina minnen, den fina kaminen i köket, vindens melodi i träden, solens ljus i det blå vattnet i sjön, hästarna som betade i hagen, doften av nyklippt gräs där det kändes som hemma...och doften av elbrand som satt kvar inne i sovrummet. :/
Vi kom fram till att vi gjort ett bättre jobb än vad den tidigare hyresgästen hade gjort innan oss för två år sedan, men nöjda med resultatet var vi då rakt inte.
Hade det inte varit för alla maskiner som på något sätt inte ville vara med, så hade det sett hundra gånger bättre ut. Men man kan ju inte få allt.

Vi har dock inte fått skäll. Än. Vi står fortfarande lite i beredskap att åka tillbaka och göra ett bättre jobb, det är väl därför vi inte fått någon ordning på det nya stället än.
Ett ord till: KAOS.
Alla som väntar på inbjudan och kaffe får vänta lite till.
Hav förtröstan och köp eget kaffe så länge. :)

Flyttlådor, minnen och pappas jobb

Det är mitt i natten. Jag sitter vid köksbordet och tittar ut i mörkret genom stora, nakna fönster.
Inga gardiner, inte ens stängerna är kvar. Nyputsade av bästa svärmor några timmar tidigare.

Det ekar kusligt om man går in i det annars så mysiga vardagsrummet.
Det ekar lite i köket också, trots att det fortfarande är belamrat med flyttlådor och säckar med sänglinne och nytvättade kläder som ingen orkat vika.

Det kördes två flyttlass tidigare under kvällen med stora flyttbussen som svärfar lånat ifrån sitt jobb.
Vardagsrummet tömdes. Alla böcker i sina lådor åkte iväg. Alla filmerna, alla fotografierna och ena lådan med julsaker står nu allena i det nya huset.
I det snart gamla huset sitter vi och djuren.
Det är fortfarande drivor med flyttlådor staplade i hela köket.
Sovrummet är fortfarande fullt möblerat. Data-/gäst-/förrådsrummet är lika fullt möblerat. Liksom hallen och toaletten.
På toaletten surrar näst sista maskinen tvätt. Imorgon bitti ska den sista maskinen köras. Det blir sängkläderna som fortfarande är kvar i sängen. Sista natten i det snart gamla huset.

Det känns vemodigt.
Jag vill faktiskt inte flytta. Jag trivs så bra här.
Jag gillar att sitta och titta ut över sjön när jag äter frukost.
Jag gillar att fotografera båtarna och alla himlens färger ifrån vår altan.
Jag tycker om att titta på när hästarna noppar gräs i hagen. Blåser vinden emot mig känner jag deras härliga lukt, och minnen uppenbarar sig i hjärnan. Fina minnen av fina djur, fina vänner.

Över sjön ligger pappas gamla arbetsplats.
Ingen vidare utsikt egentligen, med en stor, grå betongklump.
Men den har minnen med sig den också. Minnen av pappa.
Minnen när vi fiskade på kajen intill betongklumpen, men inte fick upp fisk utan - mopeder(!).

Solen värmer underbart ute på altanen, där även snön lyser upp så vackert.
När det regnar, så smattrar det så högt på taket i vardagsrummet att man inte kan höra vad de säger på TV:n.
Den underbara värmen och det varma ljuset när kaminen i köket sprakar upp i en eld.

Jag kommer att sakna det här huset och dess ljus väldigt mycket.

Kattsand

Vi bytte kattsand för ett tag sedan.
Orsak?
Vi åkte enbart till en affär för att köpa en specifik sorts kattsand och tyckte att det var väldigt onödigt.
Problemet är att den nya kattsanden stinker, blir snabbt dålig och katterna tycker inte alls om den.
Nu när vi ska flytta, så har vi bestämt oss för att byta tillbaka till den gamla kattsanden igen.
Vi blir glada, katterna blir glada, det kommer lukta gott på toaletten igen.

Så ser ni en skäggig, men ganska så söt man vandra runt på Willys lite då och då, med en överfylld kundvagn med enbart kattsand, då är det min sambo ni ser. :)

Och när jag ändå skriver några enkla rader för allmänheten, så vill jag passa på att hälsa till vädergudarna att det inte behöver regna mer den här veckan!

Lite trångt och lite fyrkantigt

Har mycket tankar i huvudet, men inte varken tid eller ork nog för att plita ner dem för tillfället.
Just nu levs livet lite trångt och aningens fyrkantigt med flyttlådor över högt och lågt.
Inte trodde jag att mina böcker skulle sluka sex stora flyttkartonger inte! Men det gjorde de. Och DVD-filmerna fick till slut plats i tre lika stora lådor.
Och en låda full med gamla fotografier. Det låter inte mycket med en låda, men tänk er en jättestor flyttlåda fullastad med foton.
Inte insatta i album, utan löst eller i sådana där kuvert som de skickar ut dem i när man framkallat dem.
Men det är inte alla foton, jag har på ett ställe till som ska packas ned.

Sambon är sjuk, snacka om att välja fel tidpunkt. Och så jag med mina onda leder som inte orkar så mycket.
Om precis en vecka ska vi vara utflyttade och utstädade. Jag har ingen aning om hur det ska gå till?!
Måtte någon däruppe stoppa i sambon förfriskningsstoft och - för åtminstone en vecka, ge dygnet 72 timmar.

Färg

Det målas tappert i nya huset.
Detta är ett hörn i matrummet. Snorgrönt för en del kanske, men det blir faktiskt ganska bra. Sitter med en kaffe och ser svågern slita.
Detta är sista rummet att göra i ordning, sedan är det bara stängsel runt tomten som ska upp.

Förhoppningsvis är det uppehåll i helgen, så inte de tappra, ideellt arbetande behöver slå ner stolp och sträcka stängsel i regn.
Jag ska göra mitt bästa att hålla humöret uppe hos dem med kaffe och hejarop!
Men risken är nog stor att jag åker på stryk om jag säger något... :)

Hit ska vi flytta snart

Foto: Tommie Ohlson

När man ser saker ur ett annat perspektiv

Ibland så tror man att man ska se saker bättre ur ett andra perspektiv. Att saker ser enklare och bättre ut än vad de gjorde vid första anblicken.

När vi var och tittade på det nya huset som vi snart ska flytta in i, så hade nuvarande hyresgästen så otroligt mycket saker.
Det var rent och snyggt, men det var som att komma in i en samlares hem där allt bara såg otympligt ut.
Att vi sedan fullkomligt rusade genom huset med en överstressad hyresvärd, gjorde att vi bara längtade efter att huset skulle tömmas på saker och att vi i lugn och ro fick lalla runt och få en inblick i det som ska bli den nya vardagen.
Och lalla runt fick vi göra igår.

Det som från början hette "bara måla om två rum och sätta upp stängselnät för hundarna", heter nu "Operation: Färdigställa ruckel".
Eller ja, kanske inte ruckel. Men mer jobb än vad vi räknat med, helt klart.
Det första rummet som skulle målas om, insåg vi hade målats om för mycket på en tapet. Väggen formligen smulades sönder när man tog i den.
Så första rummet är det bara att börja riva ned väggar i, sedan ska det spacklas, slipas och - tapetseras.
Det andra rummet som ska målas om är det tack och lov bara att måla om, inga konstigheter.

Med ett tomt hus blev inte perspektiven bättre, tvärtom. Nu såg vi alla skavanker.
Så när vi får ork ska hallen målas. Skitigare, slitigare väggar får man leta efter.
Och vardagsrummets dystra tapet med alla stora, bruna fettfläckar ifrån möbler...
Hela övre hallens skitiga väggar gjorde inget bättre intryck trots att de var målade i en dyster smutsgrå färg från början.
En livsfarlig lös kontakt i badrummet.
Halva källaren under vatten. Det stank mögel.
Hela nedervåningen stank av något mer bekant ifrån mina barndoms år, nämligen cigarettrök.

Innan vi åkte därifrån hade vi turen att träffa den nuvarande hyresgästen som visade oss runt och berättade hur saker och ting fungerade. Hon var jättegullig och trevlig, fick en jättebra känsla av henne som person.
Men jag kunde ändock inte undgå att känna mer ångest när hon visade vindsluckan i taket och berättade att man måste tömma hinkarna som står på vinden när det har regnat, annars så regnar det in i sovrummet...
Vatten nedifrån och vatten uppifrån.

Talade jag om att jag är känslig emot mögel? Och alla vet om att jag har problem med motoriken och smärta som aldrig försvinner?

Det här blir säkert jättebra i slutändan, när vi har fått ordning på allt. För mycket är det.
Just nu har jag bara jätteångest, men samtidigt ligger det också en liten livsfarlig jäkel på lur uppe i planeten och fullkomligt tjuter av glädje.

"Det här kommer att bli skitkul!"

Jag vet inte jag.
Vad jag vet är att det kommer att bli ett helvete den närmsta månaden.
Som om inte allt redan är åt fanders, så har fortfarande inte katten kommit hem än. Och det är faktiskt värre än allt annat.

Stresstålig...

...skulle man ju vara.
Jag tror jag har varit det tidigare, men sjukdom och mediciner har satt sina spår och jag känner mig otroligt stressad och mår dåligt när det blir för mycket nu för tiden.

Vi fick i allafall komma hemifrån lite, även om det mest regnade och sambon fick några dagars bantningskur av en snabb magsjuka. Själv slapp jag ju inte undan, men den valde att hoppa på när vi kommit hem i allafall.
Det är aldrig kul att vara sjuk, men om man nu måste vara det så vill man åtminstone vara det hemma.

Vi fick nycklarna till huset förra veckan, och nu har det rådit idel aktivitet på båda ställena inför flytten. Det behövdes lite färg på några väggar i huset, och vi har sålt av en del av vårt möblemang som vi tyckte oss klara oss utan efter flytten.
Så blev det ju lite fickpengar till annat som ska betalas nu när man flyttar till hus.
Eftersom det är kallhyra, så tillkommer saker som sotning, slamsugning, sophämtning, ved och annat smått och gott som man som lägenhetsinnehavare aldrig behöver tänka på.
Men vi får det inte dyrare i allafall, det blir nog ungefär lika som här i lägenheten.

Jag hade i och för sig lätt kunnat betala lite mer också, med tanke på läget och utsikten...