Lugnet har lagt sig

I tisdags kom så äntligen Lucy hem!
Glädjetårar, smått förvirrade djur, en ganska så vild och ilsken hemkommen katt...
Hon sov bort hela onsdagen och igår var hon nästan precis som vanligt. Vi låg och kelade både i soffan och i sängen länge, länge.

Nyblivna mammor berättar hur de bara kan sitta/ligga och titta på sina bebisar i evigheter utan förbehåll, med ett lyckligt leende på sina läppar.
Precis så kände jag när lilla Lucy kurade upp sig med ryggen emot min mage, sakta sträckte ut sig sådär majestätiskt som bara katter kan. Sen vände hon upp blicken med de gröngula ögonen och mötte mina med en alldeles varm blick.
Och jag tittade tillbaka och log sådär lyckligt, i en evighet, utan förbehåll.

Jag är så glad att hon är hemma igen och att allt verkar gå åt rätt håll, relativt fort också.
För bara två dagar sedan var hon som en vildkatt, vi vågade inte ens släppa ut henne ur kattburen förrän mitt i natten. Och då var det instängd i ett rum med sambon.
Kattburen har hon inte varit i sedan onsdagsmorse och sedan dess har det väl egentligen bara varit aggressivitet emot de andra katterna. Men hon verkar mer osäker än arg faktiskt.

Jag tror att det släpper med lite tid och lite kärlek.
Tiden läker alla sår och alla behöver vi ju kärlek.