Tänk på andra

Jag tycker nog att jag var ganska generöst lagd tidigare, men att jag ofta blev så instängd i min egen kroppsliga smärta att jag inte riktigt orkade bry mig så mycket om andra som jag egentligen önskade göra.

Jag tappade många vänner under de första värsta åren och det är helt och hållet mitt eget fel. Jag orkade inte bry mig. Eller så ville jag inte att de skulle tycka synd om mig, hellre sitta ensam och gråta än någon som "led med mig".

När jag blev mamma förra året hände det mycket.
Jag kände så mycket mer och starkare, inte bara för mitt älskade barn, utan för alla runt omkring mig.
Det var som att öppna alla kanaler och jag tog in sinnesstämningar och smärtor och hej å hå, vilket tryck det blev.
Men jag upptäckte också att jag mådde mycket bättre när jag blev närvarande, när jag pratade, hjälpte eller handlade på något sätt som gjorde gott.

Jag vet inte om jag försöker gottgöra en massa dåliga saker som jag gjort tidigare, för inte kan jag väl ha gått och blivit en sämre variant av Moder Teresa bara för att jag blivit mor?
Sambon har ett stort hjärta och vi har tillsammans tömt större delen av vårt bohag på både kläder, möbler och hushållsartiklar för att låta de som har det sämre få det lite bättre.
Två gånger har vi samlat in saker och kört iväg till behövande.
Idag gjorde vi den andra resan.

Även fast jag känner en stor sorg över att inte ha kunnat göra än mer, så känner jag mig också glad och lycklig för det vi gjort.
Vi har bidragit till att en familj får vinterkläder. Lite julklappar. Lite mat. Blöjor och välling till bebisen. Lite leksaker och böcker till de äldre syskonen. Kaffe och nagellack till mamman.
Trots att jag såg glädjen och euforin hos denna underbart tacksamma familj, så sitter jag ändå och funderar på om vi inte hade kunnat skicka med lite mer. Köpt en paket blöjor till? Mer välling? Mer mat?
Jag vet att vi gjort något bra idag. Men jag önskar att vi kunnat göra mer. Att fler ville göra mer.

Tänk på andra. Alltid.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Julen varar ända fram till påska...

...så nu är det nog! Släck för i h-vete julbelysningarna grannar!
Jag älskar dem när det är mörkt och kallt och vintern bankar på dörren, men i ett par månader har jag mer än stört mig på den stora snögubben, ljusgardiner och ljusslingor på altaner, adventsljusstakar(!) och diverse ljusnät som lyser dygnet runt.
Lata jäklar!

Imorgon är det Skärtorsdag och Påsk, så nu ÄR faktiskt julen slut. Det är ljust ute till efter 21 på kvällarna och det blir bara ljusare. Så nej, jag förstår inte längre tanken med det "lilla extraljuset".

Jag brukar låta det irritera mig lite lagom i vanliga fall, men inte bry mig. Folk får göra vad fasen de vill egentligen, så länge det inte skadar någon.
Men just nu retar det sådan gallfeber på mig, att jag har lust att ta med mig sekatören och klippa av varenda sladd medan ni sover.

Nu är det Påsk, men jag antar att mina kära grannar och andra sockenbor får upp sitt påskris lagom till Midsommar. Och sen får det väl vara uppe tills det är Jul igen...

Det känns som att allt rasar samman

Vad jobbigt det plötsligt blir när man vill skriva av sig men inte kan, för att det blir för privat. :/

Iallafall, för att fatta mig kort, DFFH(DunderFörkylningenFrånHelvetet) är åter in business.
Eller ja, den har hängt i sedan förra onsdagen, men fick en nytändning i onsdags. Alltså, från att vara hyfsat halvförkyld(??) till att åter igen få feber, halsont och hosta.
Inte kul.

På det så har jag fått information i omgångar på sistone som jag mer än hellre hade klarat mig utan.
Jag respekterar skelett i garderoben hos alla, jag har dem med. Men vissa saker, ifrån vissa människor vill man bara inte veta. Eller bli inblandad i.

Och alla dessa ultraljudsbilder som florerar dagligen på Facebook, WTF? Ska varenda jäkel ha barn nästa år??
Nej, just det.
INTE jag. Life's a bitch.

Hästveckan har börjat

Nu har den årliga hästveckan i bygden börjat.
Hästar, ponnyer, människor och hundar för hela slanten hela veckan alltså.
Förhoppningsvis så kan jag påbjuda lite bilder under veckan, men idag får ni nöja er med ett kort inlägg om turbulens och skoj och kaos och socialism.

Så.

Nu är det färdigt. ;)

Jag är den jag är

Jag har inte en fantastisk figur eller en platt mage.
Jag är långt ifrån att betraktas som en modell, men jag är jag.
Jag äter mat, jag har kurvor. Jag har mer fett än jag borde.
Jag har ärr eftersom jag har en historia.
Vissa älskar mig och många hatar mig.
Jag har gjort bra.
Jag har gjort illa.

Ibland går jag utan smink och ibland får jag inte mitt hår gjort.
Jag är slumpmässig och stundtals galen.
Jag låtsas inte vara någon jag inte är.
Jag är den jag är, du kan älska mig eller inte.
Jag tänker inte ändra på mig!
Om jag älskar dig, så gör jag det med hela mitt hjärta.
Jag är den jag är, älska mig tillbaka eller inte.

Igen och igen

Så var det helg. Igen.
Tycker bara att det är helg hela tiden.
Kanske för att det är då alla andra pustar ut, suckar förnöjt, dricker öl eller vin på balkongen i underbart väder och njuter av lite välförtjänt ledighet.

Jag har också saker inplanerade på veckorna, men det blir ändå att dagarna rullas ihop och det enda jag minns är helgerna, för då är alla andra så glada och nöjda och för mig är det...ungefär som alla andra dagar.
Helgerna känns som längst och ofta längtar jag till kommande veckan istället för fredag till söndag.

Jag klagar inte. Jag bara berättar. Skriver av mig.
För att jag tänker på det och för att det är ännu en lång, dryg och tråkig helg.

True...

Så mycket kärlek

Så mycket kärlek det har strömmat in på mail och sms idag, jag är alldeles rörd och har grinat i omgångar.
Trodde att jag skulle vara hatad och dumpad på flera sätt efter mina ord under helgen.
Men jag måste få skriva av, få ut och ventilera. Jag är ledsen om någon har tagit illa upp, för det var aldrig min mening.
Jag ville bara få ut det där som är så svårt att säga och be om - HJÄLP.

Blev så nedstämd under gårdagen att jag till slut valde att bjuda in det gamla stallfolket till en grillfest hemma på MIN altan senare i sommar, och bara att planera en tid och dag gav mig kväljningar och svår beslutsångest.
Så här i efterhand så sitter jag och gnager naglar och undrar varför jag fick för mig något så dumt, men samtidigt så vill jag så gärna bjuda på något jag med. Bjuda lite på mig och på mitt hem.
Bjuda de som ligger mig så varmt om hjärtat fortfarande och då har jag inte haft häst sedan 2007.

Men gammal kärlek rostar ju inte, det vet ju varenda barn.

Vad säger man? Tråkig fakta

Om jag fick välja, bestämma själv, drömma fritt, tro på hoppet?
Då ser det om fem år ut på följande sätt:

Man - älskad, aktad, vacker på alla sätt i mina ögon och i mitt hjärta.
Hem - hus/villa eller gård, så lantligt som vi kan komma överens om.
Barn - två. ;)
Hälsa - så bra som det bara går. Men ovanstående skulle göra mig lycklig och bara det är en hälsovinst.

Jag måste få släppa ut mina tankar här ibland. Det är MIN blogg.
Jag skaffade den inte för att fjolla runt och "se på mig!". Jag skaffade den för att min hjärna höll på att sprängas och jag var tvungen att få ut lite av orden någonstans.
Det var inte poppis med blogg när jag började blogga och det var endast närmast sörjande som då och då kikade in och läste mina rader.
Nu är det betydligt fler. Och desto fler som opponerar sig.

Många som läser om när jag skriver om längtan, lust, drömmar och funderingar kring livet, ni verkar tro att jag ska ha allt det där imorgon. Helst idag.
Men jag är, min fantasi och min drömvärld till trots, ganska realistisk.
Jag vet att det inte är så lätt eller går så fort, även om man skulle vilja. Ibland så måste även saker ta lite tid, även fast man egentligen inte vill det heller.

JA. Jag vill ha barn.
JA. Jag längtar efter att älska en man igen.
JA. Jag skulle vilja skaffa barn med den mannen som allt klaffar med (nej, inte vem som helst enbart för att producera en unge!).
JA. Jag längtar efter en familj.
JA. Jag vet att saker och ting behöver tid och sker i sinom tid i ett förhållande.

MEN. Tänk om det aldrig kommer någon man att älska?
MEN. Tänk om jag bara har en chans och ingen mer?
MEN. Ska jag aldrig kunna skaffa barn för att jag är singel?
MEN. Tänk om jag inte har all den där tiden?

Det finns kvinnor som både blir gravida och föder barn utan problem i 40-årsåldern.
Jag vet det. Och kanske jag har sådan "tur" jag med?
Jag brukar inte ha tur, så jag räknar inte med det.
Nu ska ni få lite tråkig fakta om det här med fertilitet. Sådant som jag ofta tänker på, eftersom jag även tänker på det här med att så småningom skaffa barn.

Visste ni att:

• Kvinnans ålder är en av de viktigaste faktorerna som påverkar fertiliteten. Kvinnor är som mest fruktsamma i 20-årsåldern även om många kvinnor blir gravida när de är äldre än trettio år. Fruktsamheten minskar tills de når 30 års ålder och avtar sedan snabbt när kvinnan blir 35 och närmar sig 40 år. Det vanligaste allmänna fertilitetsproblemet hos kvinnor är problem med ägglossningen (ovulation).
• Möjligheten för en kvinna att bli gravid vid 35 års ålder är ungefär hälften så stor som vid 20 år. Möjligheten minskar till 10 procent för kvinnor som är 40 år gamla.
  
• En 37-årig kvinna löper ungefär 25 procent risk att drabbas av fertilitetsproblem. För en 41-årig kvinna är risken 50 procent och för 43-åriga kvinnor är risken 75 procent.
  
• Hos män minskar fertiliteten långsamt från omkring 35 år. Den vanligaste orsaken till manlig ofruktsamhet är avvikelser i antal spermier, rörligheten och/eller spermiernas form.
• Många män är fortfarande fertila i 50-årsåldern och ännu senare, men andelen män med problem med spermiekvaliteten ökar. Mäns fertilitet sjunker visserligen mer gradvis än kvinnors, men den försämrade fertiliteten i högre åldrar kan påverka barnets hälsa.

Men vad de flesta inte vet är att det inte bara är fertiliteten som sjunker med en kvinnas ålder, nej, det uppstår faktiskt betydligt fler risker att bli gravid och föda barn ju äldre man blir.

Till exempel:

• Risken att få ett barn med en genetisk avvikelse ökar med åldern. Till exempel ökar risken för Downs syndrom (från ett barn på 885 vid 30 år, till ett på 365 vid 35 år, ett på 109 vid 40 år och ett på 32 vid 45 år).
• Eftersom kromosomavvikelser är den vanligaste orsaken till missfall, ökar även risken för missfall med åldern. Slutligen visar också de flesta studier att risken för kejsarsnitt ökar för kvinnor över 35, även om man inte exakt känner till orsaken till detta.
• Det främsta hindret för en kvinna över 35 kan dock vara att bli gravid. Kvinnor är som mest fertila mellan 20 och 24 års ålder. För kvinnor mellan 35 och 39 år har fertiliteten sjunkit med minst en fjärdedel. Chansen för kvinnor mellan 40 och 45 att bli gravida har sjunkit med 95 % jämfört med kvinnor i tjugoårsåldern. Även med fertilitetsbehandlingar, t.ex. provrörsbefruktning, har kvinnor svårare att bli gravida i takt med att de blir äldre.

Kan ni nu, kanske åtminstone lite, sätta er in i hur och vad jag känner?
Förstå den stressade längtan som gör att jag emellanåt blir så ledsen och dyster?
Jag tror att de flesta tjejer och speciellt befintliga mammor förstår min längtan, mina tankar och mina drömmar ganska så bra.
Men. Jag vet också att alla inte får barn. Även om de vill och har (eller borde ha) alla förutsättningar. Orättvist som fasen.
Det kanske inte blir några barn för mig heller, det kanske inte är meningen. Jag hoppas inte att det är så, men jag vet ju inte.

Så i min hjärna pågår därför något slags manifest.
Där jag ser mig själv i det där huset/villan/gården om fem år. Med min älskade man och våra två barn. Och hundarna och katterna.
Det är min dröm och längtan som jag bara inte alls kan slå ur hågen, hur jäkla dum, orealistisk och töntig den än må vara för just dig som läser.
Men det är min dröm, min längtan och min jäkla blogg, så var så hygglig och respektera den.

Luftad

Igår kväll efter att jag suttit hemma några timmar och jäst julmat, så sprätte det plötsligt till i kroppen. Det var som om kolsyra bubblade i lederna och jag kände så otroligt starkt att jag ville dansa!
Men ut på krogen lockade inte. Visste att några goda vänner hade talat om en trubadurkväll på lokala pizzerian hemma i ursprungsbyn, men de skulle inte dit längre.

21.15 gick gasen i bott. Hittade andra vänner med samma mål.
21.30 stod jag i mysbyxor i köket och beställde färdtjänst.
21.55 hade jag lyckats tråckla på mig snyggare kläder, smetat in fejset i diverse färger och stod och väntade på bilen som fem minuter senare tog mig till mina gamla hemtrakter.

22.25 satt jag smått obekvämt på ett vardagsrumsgolv och pussades med tre söta hundar(varav en alldeles underbar 10-veckorsvalp, åååh!) och försökte dricka lite rött och prata med alla trevliga.
23.00 gick vi så ner till lokala pizzerian som jag inte varit till på nästan fyra år. Så gissa om det var roligt när en i personalen kände igen och kom ihåg mig!
Det mesta var sig likt sedan sist, både interiör och människor. :)

Jag var ju så danssugen innan jag åkte hemifrån, men trubaduren sög verkligen...
Jag fann istället att jag trivdes alldeles utmärkt med att sitta till bords och prata med människor, varav en del jag inte sett på mycket länge.
En del vin slank förstås ned och personalen såg verkligen till att jag fick valuta för pengarna. Så välfyllda glas får man inte ens hemmavid!

Vi avslutade med en ganska lugn efterfest som kändes som ett bra avslut på kvällen.
Väl hemma intog jag julmaten i kylen, tittade på film och kom så i sängs när natten gick över till morgon. Mätt och nöjd. :)

Det blev inget luftande av de lurviga, men ibland har man bara ett behov av att träffa andra människor helt enkelt.
Kändes bra att sätta det behovet först, istället för att sitta kvar på röven här hemma och bara låta tiden rulla.
Och...jag mår finemang på alla sätt och vis, så här dagen efter!

Källor

Skrev och frågade en jurist om vad som gäller när man gör källanvisningar på nätet.
Eftersom jag själv tyckte att jag var bussig och delade ett recept i en receptbank häromdagen, men som inte var mitt eget påhittade recept.
Visste inte hur jag skulle göra med källanvisningen, men eftersom jag lade med en egen bild och hade källa till receptinnehavaren om man klickade på käll-länken, så valde jag alltså efter mycket om och men att ange denna blogg som källa. Jag var ju ändock den som lade in receptet och det framgår tydligt i blogginlägget att jag inte är receptets ägare.

Dock blev det ramaskri för detta.
Jag var "tjuv, tog cred för andras slit" osv, osv...
Många mail och kommentarer(som jag valt att inte publicera) har varit ganska så hårda, en del hotfulla och de flesta andra väldigt fula.
Jag ansåg dock inte att jag stulit receptet, absolut inte! Jag angav ju källa, även om man hamnade där i andra hand. Använde mig också av en egen bild och att det kändes fel att lägga in en annan källa med min bild(för kopiera bilder får man inte göra).

Ramaskriet och lynchmobben fortsatte och jag tog därför kontakt med en jurist igår för att helt enkelt få svar på vad jag hade kunnat gjort annorlunda, vad som är rätt och fel osv.

För det första så har man inte äganderätt på tex ett recept, man kan inte få patent på ett sådant. Det finns också olika källor och i det här fallet så är den som kommit på receptet en sk. "primärkälla".
Jag som valde att dela receptet är en "sekundärkälla".
Primärkällan är alltid den mest tillförlitliga, så vill man ha bästa informationen så ska man höra/se den.

I det här fallet, när jag dessutom ändrade något på både receptet och texten ifrån primärkällan, samt lade in en egen bild OCH lade till primärkällan på länk, så anser denne jurist att jag inte gjort något brottsligt eller fel.
Jag hade kanske kunnat gjort det snyggare om jag lagt till primärkällan i receptet på receptbanken, men det framgår trots allt ändå om man klickar på sekundärlänken vart ifrån receptet härrör.
Jag har alltså varit en tydlig sekundärkälla i detta fall.
Hade jag däremot lagt till någon annans bild på banken, då hade jag stulit.
Jag tackar så mycket för den informationen!

Har detta till trots valt att jag hädanefter inte mer kommer att lägga ut recept på receptbank, varken mina egna eller andras eller omarbetade eller något.
Faktum är att jag känner mig så ledsen över alla kommentarer och hot som strömmar in, att jag funderar på att bara ägna mig åt LCHF inom hemmets alla fyra väggar utan att varken delge om det på bloggen eller prata om det med någon annan. Gå ur grupper på nätet osv.

Har tappat sugen på mänskligheten överhuvudtaget.
Jag försökte aldrig "ta över" eller "ta cred" för receptet alls, bara dela till alla andra som letar bra recept så här inför juletid. Bara vara bussig alltså.
Och jag har bett om ursäkt både en och två gånger och förklarat mig lika många, men det verkar vara en sekt eller något där ute som njuter av detta.

Hur som helst.
Det kommer inga mer recept alls på den här bloggen(som för övrigt inte ens är en mat- eller LCHFblogg).
Nu får ni hädanefter bara läsa om mina tragiska och smärtsamma dagar.
Lev ett bra liv allihop.

Snart händer det

Som de säger på Triss-reklamen.
Men jag blir inte rik på pengar, även om liverfarenhet absolut inte är fy skam.
Hade ju varit skönt att ha haft en buffert nu förstås, men jag är optimist av naturen och kan se ett ljus i fjärran även här.
Allt går om man vill.

På söndag flyttar exet ut.
Som jag bävat för denna dagen tidigare!
Nu vill jag bara att det ska gå fort och smidigt så jag kan börja leva normalt igen. Sista dagarna har känts mer krystade än vanligt och om den blivande ensamheten skrämt mig förut, så ser jag fram emot den nu.
Ett tag i allafall. Sen blir den väl för påtaglig och då hoppas jag att skyddsnätet tar emot mig. Igen.

Men jag är inte ensam med problem, krämpor, tankar och ångest.
Jag märker av att många mår dåligt, om det är mörkret som fångat in dem eller tiden i sig, det vet jag inte. Men det gör mig ont.
Jag är alldeles för blödig för att se ett djur eller en människa må dåligt, vara sjuk eller lida.
Då gör det ont i mitt lilla hjärta och jag blir plötsligt den där personen som önskar av hela min själ att jag bara kan lyfta händerna och skänka en massa kraft till de som behöver den bäst.
Tänk om det vore möjligt! Då skulle minsann världen se betydligt ljusare och gladare ut.

Så länge så hoppas jag att de som behöver mig, inte räds att komma hit och höra av sig om de behöver hjälp. Om de behöver prata. Om de behöver någon som lyssnar. Om de behöver känna sig mindre ensamma för en stund. Om de behöver sig en kopp gott kaffe eller varför inte ett gott skratt?
Jag vet att de inte kommer för att de anser att jag har det tillräckligt.
Men av någon konstig anledning så mår jag inte sämre av andras problem. Däremot mår jag bättre om jag kan hjälpa till med dem.
Så hör av er och kom förbi när helst ni behöver och/eller vill. Jag finns här och är bara för er när ni behöver det. <3

Att tänka på innan näsan tar slut

Fick en sådan bra kommentar till svar på en annan kommentar. Jag hoppas inte att innehavaren av dessa ord tar illa upp för att jag publicerar dem i ett eget inlägg, jag hoppas åtminstone inte det.
Detta är kloka ord och jag hoppas att du som läser kan få en tankeställare och inte racka ned på andra lika lätt efter att du har läst. Det är skrivet till en anonym kommentar, men för mig passar dessa ord till ganska många i den sk. "medmänskligheten".

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Till anonym:
Det måste vara jobbigt och betungande att vara perfekt som människa. För det finns ingen annan som har rätt att döma andra om man själv inte är perfekt. Är det verkligen så att det inte finns ett endaste dugg i ditt liv som du gör som andra inte gillar men du gör det ändå för att du känner att det är rätt för dig.

Och förresten, om man är perfekt så har man kommit till så stora insikter att man inte finner någon anledning att döma andra. Då inser man att vi alla har olika saker i livet som vi vill/ska gå igenom för att växa som människa.

Vi har ingen som helst rätt att "se ner" på andra människors val. För vi har ingen aning om vad som ligger bakom. Inte ens fyllot som sitter ute om vintern kan vi döma. Vad vet vi om den människans livshistoria? Inte ett skvatt, men om vi visste så kanske vi inte dömde så hårt.

Det som vi alla glömmer bort är att vi är ALLA människor med samma känslor, drömmar, önskningar. Men dom visar sig på olika sätt och i olika sammanhang. Så vad som är rätt för mig kanske inte alls passar dig och vice versa.

Vi behöver alla lära oss att med ödmjukhet se på våra medmänniskor som just medmänniskor och inte en hög individer som lever på sidan om vårt eget liv. Vi samverkar med varandra, lär av varandra delar faktiskt hela livet med varandra även om det inte kan tyckas så.

Så när vi dömer andra så dömer vi oss själva. För mina medmänniskor är en spegelbild av mig själv. Dom kan jag se på och lära mig mycket om mig själv. Både ur positiv och negativ synvinkel.

Så tänk på det nästa gång du dömer ut någon, du dömer dig själv och det ger en nedåtgående spiral i ditt eget liv som för in negativa energier i ditt liv. Men det kanske är så du vill leva? Destruktivt och i en offerroll där man ska tycka synd om dig. Du kanske mår bäst då? Vad vet jag...

Jag fyllde år idag förresten

Jag fyllde år idag förresten.
Inte mycket att fira och inte vill man fira heller, när så många sörjer runt omkring.
Ojämna 33 år är man nu.
Inga presenter.
Mamma, bröder, fastrar och en fin vän sa grattis.
Ja, och så massor med hälsningar på Facebook, absolut inte att förglömma! Men ingen skulle väl veta om det inte stod en påminnelse på sidan hela dagen heller förstås.

Jag låter bitter. Det är jag också.
Inte för att det finns viktigare och bättre saker i livet än min födelsedag, utan för att jag blir äldre.
Jag har inget emot att bli gammal om jag bara har fått göra, pröva, utforska och leva ut mitt liv.
Men det händer liksom inte, och tiden bara rinner iväg.
Grattis till ännu ett år utan barn, utan jobb, utan framtidstro.
Det går för fort och jag kan inte bromsa.

Snart är jag 34 och jag sitter antagligen där jag sitter då med.
Bara så mycket mer bitter.

Det ni!

Idag har jag faktiskt varit lite social. Det ni!
Och även om det kändes smått makabert och jobbigt emellanåt, så drog jag på mig pokerfacet och var "mitt vanliga jag" - pratade, skrattade, skämtade och var delaktig.
Det var ju inte så dumt, det ska jag erkänna.
Trots att jag gick bort, så kände jag mig så hemma. Mer hemma än vad jag gör nu, när jag sitter här "hemma". En både lustig och olustig känsla.

Luften har liksom gått ur mig nu och det känns lite som ett tre timmars-gig är på väg ur kroppen. Även om jag är på väg att bädda ned mig i soffan och låta morfinet göra sitt, så är jag ändå glad att jag förmådde mig komma iväg.
Det var det värt!

Enda gången det är svårt att säga ja

Vi svenskar har så svårt att säga nej.
Vi läser det överallt, vi hör det överallt, vi vet om det längst inne i vårt hjärta.
Men vi är så moraliskt snälla och dumma att vi inte verkar kunna veta annat.
Nickedockor är vad vi är. Snälla och dumma nickedockor. Lismande och överdrivet inställsamma.

"Ja, visst kan jag hjälpa dig att måla om hela huset på min semester".
"Ja, jag kan hjälpa dig att bära flyttkartonger till månen".
"Ja, ta min husvagn till Nairobi, slit den med hälsan".
"Ja, jag har kaffe för ett helt kompani, ta allting vet jag".
"Ja, jag är dum i huvudet, hihi!".

Men eftersom vi också är så otroligt snälla och dumma, så har vi också svårt att erkänna vissa saker.
Och då kommer vi till den där enda gången som vi helt plötsligt har svårt för att säga ja.

"Väckte jag dig?"

"NEJ".

Måndag