Vart tar världen vägen?

Det varken är, eller har varit lätt att vara sjukskriven.

Om Moderaterna fikade runt på sina "välfärdsmöten" i höstas med de mest överdrivna idéer, så är det inget emot vad de gör nu.
Trots att alla mätningar och statisktik visar att det kommer att finnas färre jobb och fler arbetslösa till hösten igen, så ska alla jobba, jobba och åter jobba.
Och man får inte vara sjuk, sjuk är ett ord som Moderaternas regeringsledande kommer att radera ur ordboken. Det och ordet arbetslös.
Vad chockade de ska bli lagom till jul, när plötsligt socialen kostar så mycket pengar, eftersom alla sjuka och arbetslösa kommer att vända sig dit för att överhuvudtaget kunna betala sina hyror.
Och då kommer säkert ett nytt förslag lagom till nyår att socialbidraget ska avskaffas.

Jag bad inte om en kronisk sjukdom.
Jag var mitt uppe i livet, i mitt esse, och jag jobbade så ofta och så mycket jag kunde. Varför skulle jag frivilligt gå hemma och släpa och kosta staten pengar?
I mitt senaste sjukskrivningsunderlag skriver min läkare att han faktiskt är tveksam till om jag kommer att kunna förvärvsarbeta någonsin mer.
Var det bara ett practical joke det eller?
Det tyckte i allafall min nya handläggare på Försäkringskassan, för han talade arrogant och uppkäftigt om för mig att jag var ung, och unga människor fick inte kroniska sjukdomar - så det så!

Och som om inte den känslokalla mannen var nog, så kommer nu detta nya regeringsförslag som en enda stor fet smäll på käften.
Herregud, vad ska jag ta mig till om de drar in min sjukpenning?
Jag klarar ju mig inte ens hemma, kan inte köra bil, inte gå i trappor eller knappt gå på plan asfalt.
Kroppen värker ständigt och ibland så bara ligger jag i flera dagar och tar mig inte ur sängen.
Och vem skulle vilja anställa mig?
För jag vet ju inte ens om jag kan jobba varje dag, det vet jag ju oftast inte förrän samma dag när jag vaknar hur läget är.
Och vilka jobb skulle jag ens kunna söka?

Ett tag trodde jag att jag skulle orka med att kanske sitta i en växel eller på en kundtjänst av något slag.
Men sittandes vid datorn tar axlarna slut ganska snabbt och jag måste lägga mig ner.
Stress och negativa saker gör hela sjukdomen värre på alla sätt, och att sitta i en kundtjänst med stundtals irriterade kunder är ju inte alltid positivt.
Fötterna gör ont, så stå någon längre stund är inte att tänka på.
Höfterna värker illa ju mer jag sitter.
Bäst mår jag om jag ligger stilla på rygg, med armarna på varsin sida om kroppen, och allra helst ska det inte finnas några som helst tankar som vill upp och mala sönder hjärnan.

Men det är svårt. Det har varit svårt länge, och nu blir det ännu mer svårt.
Jag vet inte hur jag ska klara det här längre, det äter upp mig inifrån.