Den underbara doft av

Vi har fått en ny granne.
Jovisst ser ni, ytterligare en! Den råder full ruljans på den här gården.
Vet inte om det är bristen på drickbart vatten som gör det eller om det är fler som fått ofrivilliga besök i sina hem, men försvinner gör de alla som oftast.
Ja, vi drar ju vår kos i slutet på sommaren vi med.

Den sista i raden av inflyttade grannar har med sig fem hästar.
Jag har ingen aning om vart hon har tänkt stalla in dem när det börjar bli kallt, men bete finns det gått om här i allafall. Och just nu går de alla fem och betar nere på gravfältet dit jag ofta haltar ner med vår hund, när kroppen pallar vill säga.

Tog bort min sista trogne följeslagare och häst i januari 2007.
Han var gammal och hade börjat tappa tänderna. När han inte klarade att tillgodose sig sitt hö längre, var det liksom ingen mer tid att vänta.
Jag red honom in i det sista.
Dock inte alls så mycket som tidigare, för min sjukdom hade ju trillat på mig redan samma sommar. Så det fick bli när det fanns ork och kroppen orkade med.
Jag beställde två blyertsteckningar för inramning hos Elisabeth Ljungberg i god tid innan han gick bort, och det är jag otroligt glad för. En huvudbild och en helkropp.
Huvudbilden är helt underbart vacker, hon har verkligen fångat hela hans uttryck.
Jag tänker på honom ofta, han kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta.

Så när vi hela familjen(jag, sambon och hunden) tultade nedöver till gravfältet igår kväll, så föll den där underbara känslan av häst så naturligt in i mitt bröst.
Hur de höjde sina huvuden och klippte med öronen när vi närmade oss. Hur de följde oss med blicken, innan de snart kom lunkade fram till staketet.
Sen följde de oss troget på sin sida om tråden, medans vi sakta tog oss fram på vår.
När sedan den underbara doften av häst nådde min näsa, ville jag nästan gråta av längtan.
Och när sedan den stora skimmeln ställde sig med huvudet i min famn och ömsint slickade min hand, så var det en hel armé med känslor som rusade upp i hjärnan.
Det var så fint, och det var så...längesen!

Nu skulle det aldrig vara möjligt för mig att häst, för jag kan inte ta hand om en för tillfället.
Men jag hoppas verkligen att jag blir så bra att jag skulle kunna skaffa en igen, för nu vet jag precis hur mycket jag saknar att inte ha någon.