Årskrönika - om året som hände

Januari

Vi visste redan i Januari att vi väntade barn. Vårt barn låg i min mage som en liten nöt och bara var än så länge och allt var så omtumlande. Underbart, fantastiskt, otroligt, magiskt och skrämmande.
Vi fick tidigt dåliga odds emot oss. Risken för missfall var skyhög och hela grejen var megahögrisk.
Redan där och då, så bestämde vi oss för att hålla denna graviditet hemlig så länge som möjligt. För om det inte skulle gå, om nöten skulle sluta växa, eller besluta sig för att bara vara ett skal...då ville vi inte att alla andra skulle veta.

Februari

Om Januari var nervklämmande, så var inte Februari bättre.
Jag gick mest bara och var orolig och rädd. Att kroppen mådde bättre fysiskt än vad den hade gjort på många år, det föll liksom helt bort i all ångest över huruvida vår nöt mådde.
Sambon släpade obönhörligt med mig på olika aktiviteter som skulle göra oss båda avslappnade och tänka på annat, men det gick sådär.
Dock började jag att simma minst en gång i veckan denna månad och kunde åtminstone känna en viss tjusning över att klara detta igen.

Mars

Sambon är hund- och husvakt och bor borta nästan hela månaden. Han är dock hemma med jämna mellanrum och bär ved, skottar snö och gör ren kattlådor.
Och ser till att jag inte gråter för mycket över att jag inte tycker mig ha tillräckligt med sushi och apelsiner hemma. Jag tror bestämt att detta kallas cravings...
I Mars var vi iväg på det stora rutinultraljudet och fick där ett jobbigt besked att nöten växte dåligt. Det beslutades att vi skulle gå på tillväxtultraljud resten av graviditeten och om den värsta missfallsoron lagt sig, så ökade nu all övrig oro på alla cylindrar.
I slutet av Mars råkade jag dessvärre hamna på bild modell större i lokala tidningen när jag under stor sekretess(..?) besökte stadens årliga barnmässa. Att frågorna radade upp sig är minst sagt ett litet uttryck.
Jag erkänner här att jag ljög för flera av er. Och ni ska veta att jag hade hemskt dåligt samvete över det hela! Så dåligt samvete att vi släppte på spärrarna och började berätta om vår lilla nöt.
De flesta fick dock bara veta det roliga, vi väntade barn. Mycket få fick veta oron och ångesten som låg som ett stort svart moln över oss.

April

Vi skaffar en gravidförsäkring. En gång i tiden sålde jag dessa. Nu har jag äntligen en själv.
Känner mig sjukt vuxen och mäktig av bara tanken.
I samband med att fler får höra om nyheten, så får vi allt oftare besök. Många vill gratulera och "veta allt". Trots att vi förstod att de flesta bara ville väl, så blev det väldigt jobbigt och vi drog oss undan så mycket vi bara kunde.
Efter påsk tänker jag "fuck it". Går det, så går det och går det inte...ja, då var det väl inte meningen. Det blir därefter en resa till Ullared med kort varsel i slutet av månaden och där inhandlades till 85% allt som kunde tänkas behövas till nöten.

Maj

Urinvägsinfektion. Deluxe. Kräver två omgångar med antibiotika. Och jag får inte bada mer.
Börjar på gravidyoga istället och inser att jag faktiskt är stel som ett kylskåp - gravid eller ej!
Vi går på föräldrautbildning och börjar våga tro på att detta ska gå vägen. Men bara ibland.
Börjar få en mage som ser gravid ut och köper mina första gravidkläder. Alla säger att de är de fulaste och vidrigaste kläderna som finns, men jag älskar dem alla och känner mig vackrare än någonsin.
Går en morgon förbi helspegeln i hallen och ser nötkulan i profil. Jag som bantat hela mitt liv, även när jag inte har behövt, älskar för första gången i mitt liv att jag är tjock.

Juni

Stockholmstripp och 60-årskalas för svärfar. Alla ville känna på magen och gissa kön.
Kände för första gången glädje över det, oron börjar minska en aning.
Nöten är fortfarande "för liten", men håller "sin kurva" och "verkar må bra".
Juni blir en hektisk månad. Vi inser plötsligt att vi saknar vår familj och vänner och inleder ett sällan skådat kompismaraton som pågår hela månaden.
På Midsommar jobbar sambon som vanligt, men jag och magen åker och njuter av solsken, sill och varma människor.

Juli

Hästvecka. Jag mår toppen och gör lite för mycket. Blir livrädd när jag veckan efter får kraftiga förverkar och tror att det är missfall.
Nöten borde ha lagt sig rätt, men ligger istället på tvären. Men det är ju en dryg månad kvar. Tid finns till detta också.
Efter att ha vilat mig i form efter den tuffa hästveckan, fortsätter kompismaraton. Vi passar även på att ha brorsonen här så ofta vi kan. För vi vet att det kommer att finnas mindre tid för honom under en period sen.
Vattnet går inte, för vattenpumpen till huset går sönder. Det är kokande hett ute denna sommar och vi har inget vatten...och jag är gravid och redan överhettad. 
Med tre veckor kvar till Dagen D, så ligger nöten fortfarande på tvären och jag får komma in till förlossningen på sk. vändningsförsök. Jag var där i en halv dag och det gjordes två mycket smärtsamma och obehagliga försök, men ingen gång ville nöten vända med och lägga sig rätt.
Helt plötsligt blev vi inbokade för kejsarsnitt. Om 1,5 vecka!

*****************************

Dagen D

Solen sken på klarblå himmel och det var 28 grader varmt redan kl. 08.00. Sambon hämtade under förmiddagen två kompisar som skulle vara hundvakter åt oss och sedan åkte vi in.
Vi var lugna. Överdrivet lugna. Vi hade fått veta innan att vi skulle skrivas in denna dag, men sedan var det inte alls säkert att det skulle bli en OP samma dag. Det berodde helt och hållet på tid.
Vi lyssnade klart på "Play that funky music" på bilradion innan vi lade i parkeringsavgift och lunkade in på förlossningen medan vi skämtade dumt med varann.
En irriterad barnmorska stod i dörren och snäste om att vi var sena. Hela tre minuter till och med! "Men hallå, vi har gott om tid ju. Chilla tanten!"
20 minuter senare låg jag med stödstrumpor, hårnät och en vit rock på en alldeles för hård brits på väg ned till operationsavdelningen..!
Sen tog det tid.
Problem nummer 1 var att sätta kanyler på mig. Jag var tvungen att ha två, en ordinär och en för akutbruk. Tretton stick(!) av tre olika personer senare, så var vi på banan igen.
Spinalbedövning lades. Kände ingenting förrän benen plötsligt försvann under mig där jag satt på britskanten. Och jag reagerade förstås som jag brukar, jag började asgarva...med en lång nål i ryggen.
Tur att det gick bra. :S
Läkarna som skulle utföra kejsarsnittet kom in, kateter sattes och så sa ena läkaren att "nu börjar vi!"

Jag vill inte skriva vilken dag eller vilken tid eller längd eller vikt.
Men en alldeles underbar dag i Julimånad 2014, så blev jag mamma till en alldeles fantastisk liten POJKE!

*****************************

Augusti

Vilken jobbig start på månaden. Här vill jag inte gå in på detaljer, men vi blev hemskickade onödigt tidigt. Speciellt som jag var snittad, men framför allt för att lillkillen inte åt.
Så första dygnen hemma satt vi på egen hand och försökte koppmata en hysteriskt hungrig unge, som dessutom inte ville sova heller. Han sjönk snabbt i vikt och lika fort sjönk vårat mod och glädje över att ha blivit föräldrar.
Tack och lov fick vi gott om god hjälp när vi äntligen fick skriva in oss på BVC efter en vecka.
Även om vi lyckades få i honom ersättning, så var det inte tillräckligt och vi låg på gränsen för att behöva sondmata när jag äntligen fick igång mjölkbaren.
Då börjar istället "operation amning" och alla som tror att det är lätt kan ju bara gå och hänga sig direkt!
I mitten av Augusti verkar sonen slö och blir väldigt tät i näsan. Så tät att han har flera andningsstopp på nätterna och vågar till slut inte somna. Detta pågår i flera veckor tillsammans med några febertoppar och om vi inte var oroliga redan...ja, ni fattar.
3,5 vecka efter födseln, tangerar han dock äntligen sin födelsevikt. Äntligen något positivt!

September

Om det rara barnet sov dåligt i Augusti, så är det inget emot vad lite han sover under hösten. Vi snittar på tre timmars sömn...per DYGN.
Jag är tack och lov ganska flexibel, men sambon har det otroligt jobbigt att mäkta med vardagen. Han försöker klara jobbet och hjälpa till hemma, men det är upplagt för katastrof. Olyckan händer på jobbet, men allt går som tur är väl. Detta blir dock ett tufft uppvaknande i hur jobbigt det faktiskt är att vara förälder och vad mycket man ska och måste klara av.
Plötsligt mitt i allt det jobbiga, så börjar sonen le. Och plötsligt så är inte allt lika jobbigt längre.
I slutet av månaden verkar sonen må ganska bra, han äter bättre och verkar inte sjuk längre. Och trots bristen på sömn hos oss alla, så verkar inte han lida av det alls...till skillnad från vissa andra...

Oktober

Sonen får hastigt uppkomna eksem över hela överkroppen. BVC misstänker mjölkproteinallergi och vi sätts på specialkost, både jag och sonen. Eksemen försvinner inte, men sonen blir allmänt sämre under "försöket" och vill till slut inte äta alls. Så fort vi går tillbaka på den vanliga kosten igen, så mår han bättre och blir vår glada unge igen.
Eksemen är istället atopiska eksem och vi får börja smörja honom flera gånger om dagen och ibland även med kortison för att hålla utslagen i schack.

November

Lillkillen får följa med på sin första begravning. Inte roligt, men han skötte sig exemplariskt och sa inte ett knyst. Folk som gav mig onda ögat för att jag "släpade med en unge på begravning" innan, kom efteråt fram och var imponerade över att han var så snäll och tyst under akten.
Lika snäll och rar var han även under gravfikat, och stal "showen". Vet inte om det var så bra kanske, men folk fick iallafall annat att tänka på och prata om för en stund mitt i sorgen.
Sömnen blir något bättre. Till och från ska tilläggas.
Men vi är åtminstone uppe i ca 7 timmar per dygn nu. Inte illa!
Innan årets sista månad, börjar hela familjen på mycket uppskattat babysim.

December

Börjar månaden med ett konstigt virus som slår ut hela kroppen och adventsbelysningen kommer upp en vecka för sent.
Sen blir sambon sjuk. Sen blir sonen sjuk. Efter flera dagars hög feber får vi akuttid på vårdcentralen med lillkillen, för säkerhets skull då han är under 6 månaders ålder.
Och i samma veva blir jag sjuk igen.
Imorgon är det årets sista dag. Jag är lite snorig fortfarande, men sambon är frisk och sonen är betydligt bättre.
Jag vet inte hur vi ska fira ut det här året, men det känns inte så intressant. Jag har fokus på annat håll.

2014 var året som hände. Då det hände för mig, för oss. 1+1=3! :)

0,52

Hon ringde upp oss idag. "Mirakeldoktorn".
Hon hade förstått att vi inte hade kunnat ta in så mycket under besöket igår.
Vi satt tillsammans med högtalarfunktionen på telefonen och hon gick långsamt igenom med oss åter en gång vad hon pratade om igår.
Jag fick också chansen att få mina värden i siffror, men efteråt så vete tusan om jag hade velat veta.

Mina ägg/äggreserv har samma kvalité som hos en kvinna över 45 år.
Jag är 35 år.
Vi ligger på gränsen till att ens kunna bli erbjudna IVF (provrörsbefruktning).
Hon berättade att det kan bli svårt att bli gravid även med IVF vid mina värden, men att de ska göra allt de kan för att stimulera och försöka få fram dugliga ägg.
Ett normalt värde för en kvinna i min ålder ligger på 1,50-2,00 eller mer.
Jag har 0,52.

Hon pratade om adoption igen.
Idag kunde vi också höra henne berätta om äggdonation. Det hade hon gjort igår med, men det hade vi inget minne utav.
Hon berättade också att hon hade skickat iväg remissen direkt efter besöket igår och idag hade hon bett en kollega, som är en gammal räv i fertilitetssvängen, att skicka iväg ett tillägg för att förhoppningsvis påskynda förloppet.

Sambon frågade hur snabbt vi kan vänta oss.
Vi ska räkna med vårdgarantin. Tre månader.
Troligtvis upp till sex månader, då det kommer att bli två remisstillfällen.
Detta runtskickande på patienter är ju helt för j*kligt!

Så vi väntar. Nu igen.
Och nu vet vi att det kan bli svårt. Svårare än vad vi hade räknat med.
Jag brukar alltid se fram så emot Julen, men nu känns den helt oviktig.

Efter depp kommer regnet

Gravida kvinnor överallt.
Eller så ser/märker jag dem så mycket lättare nu, bara för att de är i just den situation som jag suktar efter mest.
Men jobbigt är det, när känslorna spökar som värst.

Efter flera dagar i svartaste mörkret så vaknade jag av en annan slags smärta, nämligen den som indikerar att hösten nu faktiskt kommit på riktigt.
Regn och grått väder uppmuntrar kanske inte, men jag behövde ett break ifrån tankarna och känslorna och nu kom lederna och resten av kroppen i fokus istället.
Pest eller kolera?
Det går att diskutera i all oändlighet. Men jag behövde komma tillbaka till verkligheten och se saker i nutid lite och det hjälper definitivt smärta till med.

Vi är nästan i mitten på September och i vår familj är det något med födelsedagar i just den här månaden. Min mamma och två av mina brorsbarn ska hinna fylla år innan det är dags att gå in i Oktober.
Det är de två (utav tre) yngsta brorsbarnen som fyller år, 10 och 8 år minsann.
Åren har gått fort!
Det konstiga med allt är att jag, trots att jag är yngst av oss syskon, alltid trodde att jag var den som skulle få barn först av oss.
Jag var verkligen helt säker på det!
Och nu fyller "minstingen" åtta bast och jag sitter fortfarande barnlös.
Tänk vad livet slår ut annorlunda.

Det bästa med att de fyller just 10 och 8 år, är att jag inte längre behöver gå in i en leksaksaffär eller in på en barnavdelning längre. Just det hade varit otroligt jobbigt för tillfället.
Istället blir det en djuraffär och en spelaffär och det blir helt klart lättare.
Ser ni?
Jag försöker verkligen se det positiva här, inte dåligt för att mig... :)

Svart

Nu är det sådär igen.
En sådan där mörk period.

Jag deppar ihop över längtan till att bli mamma och tårarna rinner över så mycket ångest som rör ämnet för tillfället.
Det går i perioder. Ibland är det helt okej, även om det pyr där inne.
Sen finns det tillfällen som rör upp askan till en fullstor eldsvåda och jag gråter, gråter och gråter.
Jag börjar bli rädd för att jag sörjer så mycket över min barnlöshet, att jag inte kommer att gråta en tår om det en dag blir en kronisk sanning (Gud förbjude!).

Det är många runt omkring mig som är gravida nu. Jag är så glad för deras skull!
Oftast känner jag en stor lycka över att träffa mammor eller blivande, men ibland så slår det tillbaka.
Förra veckan var jag på en hälsokväll för Aloe Vera-produkter och träffade där en gravid kvinna.
Det pratades barn en bra stund efter visningen och jag sög åt mig information.
Då gick det bra och jag kände mig, min barnlöshet till trots, delaktig i ämnet.

Idag var jag till en kompis på PartyLite-visning och dit kom även hennes höggravida dotter.
Jag kände ångesten krypa på så fort hon och hennes stora, fina mage uppenbarade sig i dörröppningen.
"Smila på, lite torra skämt om att gå över tiden - helt i enlighet som en barnlös och iskall kvinna, säg att hon är fin och smila lite till..."
Så är så kvällen äntligen över och jag hamnade på knä i skymningen vid pappas gravsten och grät som ett barn i nästan en timme.
Väl hemma, kall och ensam, intog jag duschen och grät lite till.

Hur det har gått på fertilitetskliniken?
Vi har inte fått något 100%-igt svar än, men det ser väl ut som att vi blir tvungna att vänta.
Vilket betyder att det kommer att gå i allafall sex månader till innan vi ens får starta upp.
Hur ska jag orka det här?
Det känns som att hjärtat både stannar, brister och blöder varje gång jag går ned i svackan och det sker ganska ofta.

Vi är två om det, men min älskade sambo är precis som alla karlar, inte speciellt förtjust i att prata om känslor.
Men vi är två i allafall. Det hade kunnat vara värre.
Jag hade kunnat vara ensam.

Startminne eller plåster på såren

Lördag och ännu en vecka gick.
Vi har varit på vårt första besök på fertilitetskliniken och...ja.
Det känns bra på ett sätt. Nu har vi fått stöd i detta, någon att prata med, någon att ställa dumma frågor till. Samtidigt känner jag mig oroad över att lägga över så mycket av mig och av oss på dessa okända människor.
Och jag är rädd.

Rädd för att det, trots alla uppoffringar, inte kommer att lyckas.
Rädd för att kroppen ska sparka bakut, rädd för att det ska vara fel på mig, rädd för att det ska vara fel på sambon.
Men mest är jag rädd för att jag inte har någon kontroll längre, att jag inte bestämmer helt och fullt över mitt liv.

Jag fick tidigt börja bestämma och göra val i livet. Jag hade dåligt med riktlinjer, inga regler och det var ont om guidade turer in i vuxenvärlden.
På gott och ont, men jag saknade ofta att jag inte kunde vända mig hit eller dit för råd, stöd och hjälp. Jag hade behövt den tryggheten.

Nu är det idag och mitt tidigare liv har format mig till en stark person som vet vad jag vill, vad jag tycker och oftast vad jag gör.
Då är det väldigt svårt att bara släppa allt. Lika svårt som det är att acceptera att det inte fungerar.
Förut var problemet att bara den ena i förhållandet ville ha barn. Med det ur världen, så trodde jag väl att nu, nu kommer äntligen min tur!
Efter alla svåra sorger, all jäkla väntan och alla tuffa år, nu träffade jag Prinsen på den vita springaren och nu var tiden inne att gemensamt få barn.
Äntligen skulle Sundinskan få träffa sin efterlängtade och alldeles egna familj!  
Make love not war, and make babies, lots of babies!

Åh herregud så naivt.
Men jag förstod under mötets gång att jag är helt normal. Jag har tänkt precis som alla andra som ska börja försöka göra barn.
Tyvärr får många det kastat i ansiktet under tidens gång när det inte blir något knyte av all denna kärleken.
Precis som jag. Som vi.

Efter mötet köpte jag mig en ny kaffemugg.
Startminne på vår resa eller plåster på såren efter en fruktans tid?
Tiden får utvisa vad den kommer att associeras till.

 Bilden är lånad ifrån Lagerhaus

Veckovila och domedag

På söndag eftermiddag åkte brorsonen hem till sin sin far igen.
Vemodigt och sorgligt.
Kan bara tänka mig hur den riktiga föräldern känner sig i den situationen...
Vi lånade lillkillen i fyra dagar och jag stod och grinade på toaletten halva söndagskvällen över att inte få läsa godnattsaga den kvällen. Och resterande efterföljande kvällar.

Sen kom tröttheten som ett brev på posten.
Det har varit intensiva dagar, trots att brorsonen ändå hållit en nivå som jag klarat av ganska så bra.
Hur som helst, sen i måndags har jag sovit. Och sovit.
Sen kom där där obehagliga känslan sent på tisdag kväll. Drygt ett dygn kvar till domedagen.

Today's the Day.
Jag fyller idag 35 år.
Känner mig i huvudet som en 20-åring och i kroppen som en 80-åring.
Kombinationen borde skapa kaos, men jag har annat som upptar mina tankar.
Ännu ett år som barnlös.
Kan rabbla upp mer negativa aspekter av "ännu ett år", men det räcker där. Det är att ännu inte ha fått bli mamma som gör mest ont. Som hela tiden river i hjärtat och magregionen.

Jag vaknade i morse och insåg att nu blir det svårare.
Det har alla läkarna sagt.
Allt blir svårare med att försöka bli gravid, vara gravid och föda barn efter man fyllt 35.
Fertiliteten sjunker allt snabbare, större risker för både missfall, medfödda fel och komplikationer.
Det behöver inte bli så förstås, men man ska ändock ha det i bakhuvudet. Och i mitt bakhuvud ser allt nattsvart ut.

Vi försöker ett tag till, men snart är det ett nytt steg som vi måste ta.
Söka hjälp.
Vi är ofrivilligt barnlösa.
Jag är åtminstone glad att jag inte står ensam längre. Och att sambon vill lika mycket som jag.
Det är iallafall bättre än att stå själv. 

Tömd

Det har varit en jobbig vinter och en jobbig vår.
Vissa dagar känns det som om allt bara lättar, som om molnen skingras och det finns ett flyt i kroppen.
Men mestadels går energin till att bara ta sig emellan rummen, ta sig till dörren för att släppa ut hundarna, torka mig efter svettiga toalettbesök.

Jag är så trött. Energin tar slut så fort.
Viljan finns, men smärtan slår ut den och orken, det vete tusan vart den har tagit vägen.
Min sjukgymnast har på senare tid börjat oroa sig över detta, för så här års är det liksom "min tid". Det är nu min kropp brukar fungera som bäst. Men inte nu, inte i år.
Kanske var det en så lång och tung vinter att kroppen helt enkelt har svårt att komma ur dalen som jag fastnade i?
Jag vet inte.

Jag har aldrig tidigare haft så många skov på så kort tid som jag har haft det senaste halvåret.
Det gör mig orolig. Jag har ju vant mig vid att tillståndet har varit detsamma ganska länge.
Bättre ibland, sämre ibland, men jag står och går och klarar mig själv hyfsat. Det kanske är lite misär runt omkring mig emellanåt, men det är lugnt. För jag vet att det hade kunnat vara mycket, mycket värre.

Kanske är det oron som tar all energi?
Men det finns mycket som tjuvar av den förstås.
Dåligt med sömn, inga pengar, smärtor dygnet runt i olika grad, ångest för framtiden, oro för att kanske inte kunna arbeta igen, skräck för att aldrig få några barn...det är nog ett helt paket.

Jag är så trött, jag vill bara sova. Men jag kan inte/får inte.
Hjärnan är helt tom och det kryper olustigt i kroppen. Men mest gör den ont.

Bakslag på bakslag

Vad jobbigt det är när man bara behöver få ur sig saker, men allt är för privat för att skriva. Eller ens för att ta upp med en nära vän...

Känns som att det bara är bakslag hela tiden.
Är det inte ekonomi, så är lederna sämre. Är inte lederna sämre, så får man tråkig post och om tråkig post uteblir, då ringer det någon jäkel och gör livet sådär surt att man bara sitter och gråter resten av dagen.

Lite privat får det nog bli nu.
Jag fick veta ganska nyligen att även om mina cystor håller sig något sånär i schack efter förra årets hormonbehandling, så är det andra saker som uppstått. Eller uteblir snarare.
Jag är ingen expert på den kvinnliga anatomin, men jag har väl hela tiden tänkt att så länge "allt funkar", så hänger väl resten med också..?

Jag hade fel. (nu blir det jobbigt, läs inte vidare om du inte vill veta privata kvinnosaker!)




Tydligen kan man ha mens utan att ha ägglossning, likaväl som att man kan ha ägglossning utan att ha mens.
Jag hör till den första kategorin.
Under mitt år hos specialist på gyn, så har de inte sett en enda ägglossning. Eller före, inte efter heller för den delen. De har vetat hela tiden, men väljer att berätta först efter nära på ett år.
Är det schyst?

Inte heller har de gjort några forskningar i varför, bara konstaterat. De har, så som läkaren sa, "behandlat cystor och tillståndet runt det".
I och med att jag tagit hormoner, så har jag ofta med jämna mellanrum lämnat blodprover och visat upp mitt ärriga innandöme i den "roliga stolen". Och ingen gång på någon kontroll eller något prov har jag visat tendens till ägglossning under det gångna året.

Så om jag uppvisat ett skumt beteende under våren...så vet ni varför.
Psykbryt deluxe gånger 4000.
Och detta är ändå bara som en liten fis i rymden om man ska se över det stora hela.

Motgång är definitivt mitt andra namn.
Och hur var det med den där jäkla meningen med det däringa jäkla livet?!

Motgång är mitt andra namn

Lite dött har det varit i några dagar.
Var iväg och sjöng med kören i torsdags för första gången i år!
Tanken är att jag ska slippa snor och snörvel ett tag och ska vara med och sjunga med dem på Valborg och även på ett bröllop i slutet på Maj.
Roligt var det! Jag har saknat dem väldigt och jag har saknat att sjunga.

Dock blev jag helt slut efteråt och med skitvädret som varit senaste dagarna, så har jag legat i konstant soffläge och proppat morfin.
Att det dessutom kom oroväckande post i torsdags som blev en smärre storm med efterföljande chock under fredag...ja, det har ju inte gjort saker och ting bättre.
Stress och oro är livsfarligt när man har en ledsjukdom. I de lägena spelar det ingen roll vilket väder det är, men det underlättar ju inte när allt slår till på en och samma gång.

Det är för många uppförsbackar hela tiden.
Jag låg och tänkte emellan smärtvågor och tårar inatt. Det var faktiskt ganska längesen som det kändes riktigt, riktigt bra.
Varför är det så? Brukar det inte vara lite raksträcka emellan krokarna?

Eller så är det bara att inse. "Motgång" är nog mitt andra namn. :(

1 December

Det känns som att jag har slagit huvudet i en betongvägg, blivit överkörd av ett tåg och tagit en överdos - samtidigt.
Jag önskar att jag kunde skriva, men jag kan inte.
Lederna värker något alldeles sjukligt och jag knaprar piller som en pundare.

Det är så mycket jag önskar annorlunda, speciellt nu.
Nu när väggarna rämnar och det regnar in.
Men jag kan inte göra något, det ligger inte i mina händer.
Det är jag som har tagit allt det mentala. Den biten som faktiskt sliter mest.

Hundarna mår bra!

Förlåt mig, för att jag inte har uppdaterat!

Tequila fick komma hem på fredag kväll, om än med restriktioner.
Båda hundarna äter fortfarande antibiotika och kommer att göra så i ca två veckor till.
"Okänd virussmitta", där Cheyenne utvecklade en akut lunginflammation. Tequilas höga temp satte henne i chock och sedan visade hennes ytterligare blodprover att hon även har borrelia!
Ja, allt på en gång heter det va?

Under helgen som var så började jag slappna av lite när jag märkte att febern höll sig nere på båda hundarna och Tequila faktiskt åt lite.
Och någonstans där kom det där bakslaget som slår till när man varit stressad för länge. Eftersom jag knappt varken åt eller sov på en vecka så är det kanske inte så konstigt.
Depression Light var förnamnet och jag gjorde nog en liten sväng in i väggen under början på den här veckan.
Ställde mig på vågen i morse och har på en vecka tappat drygt två kilo.
Visst har jag att ta utav, men jag vill inte att det ska försvinna pga svält. Jag är ju en sund människa i grund och botten.

Sen så råkar det vara så att en olycka sällan kommer ensam.
Det var inte "bara" det att hundarna blev sjuka.
Just nu sitter jag i en kärv personlig situation där jag måste göra ett val som är fruktansvärt jobbigt hur jag än väljer.
Pest eller kolera.
Jag ställer frågan åter ut i universum: När får jag vara glad och lycklig egentligen?

Tequila inlagd

Tequila blev kvar på djursjukhuset igår och har varit där inatt och är fortfarande.
Hon blev sämre på förmiddagen igår och vid 11-tiden började tempen stiga.
När vi kom in till djursjukhuset hade den stigit till 40,6 grader och de tog genast beslutet att ta in henne över resten av dagen och natten för undersökningar om vad det är som är fel, men också för den farligt höga febern.

Båda hundarna har insjuknat mycket hastigt med endast ett dygns mellanrum, men nästan exakt lika symptom och febertoppar, vilket ju genast gör att man tror att de bär på något mycket smittsamt.
Dock hittade man inte så mycket att gå på när vi var in med Tequila söndagkväll, medan det på Cheyenne gick att utläsa en lunginflammation.

Apropå Cheyenne, så steg hennes feber också sent igår kväll, men har nu på morgonen gått ned lite och ligger på gränsen med 39,1 grader.
Jag hoppas, hoppas, hoppas att den inte gör som Tequilas gjorde igår, för då har jag snart två hundar inlagda på djursjukhuset.
Två sjuka hundar och inga pengar.

Ångest är bara förnamnet.

NEEJ!!!

Akuttid snart med Tequila.

Fattigt värre

Och där damp Tequilas veterinärvårdsräkning ned i lådan.*ångest*

Man kanske ska göra som diverse organisationer, lägga ut en allmän bild på mina sjuka hundar med en hjärtskärande text om eländes elände och lägga till kontonumret nedför...

Det lät så enkelt...

...bara ge katten det här fodret enbart.
Jag tänkte nog aldrig på att alla mina katter äter samma mat, på samma ställe, med fri tillgång dygnet runt, och har så gjort sedan urminnes tider.

I början kändes det så enkelt att bara separera Mysan från de andra, men hon springer ju självklart till det stället hon är van att få mat. Och de andra katterna är superintresserade av Mysans nya dunderfoder och försöker äta upp det så fort jag lämnar rummet.

Precis som med en del annat här i livet, krävs ändrade rutiner och kontinuitet.
Som det ser ut nu, så får vi helt enkelt försöka utfodra katterna på regelbundna tider i fortsättningen, de tre andra för sig och Mysan i ett annat rum. Men då oroar jag mig för Kennedy, för hon vill bara äta när hon är ensam, för Rufus är lite tuff emot henne vid maten. :/

Det lät så enkelt, så simpelt...
Jag oroade mig för kostnaden, men nu vet jag vart det största problemet kommer att äga rum. *suck*

När tar eländet slut??

Sitter här mitt i natten och grinar. Hur ska saker och ting lösa sig egentligen?
Hur fasen ska jag kunna betala för mig, hur fasen ska jag klara mig?

Förra månaden fick jag för lite pengar ifrån den berömda och människovänliga "kassan".
Jag ringde och efter inte alls lång tid så kom man fram till att det blivit fel, men inte varför. Jag fick förklarat för mig att de saknade mynten "borde komma som extra till nästa månad".

Idag är det utbetalning och eftersom jag har räkningar kvar sedan förra månaden, så loggade jag in direkt vid midnatt för att göra rätt för mig.
Gissa om jag svalde halva förståndet när summan som ståtar på mitt lilla bankkonto är ännu mindre än förra månaden??
Jag kände färgen försvinna från ansiktet där ett tag och lunkade ut i köket och började faktiskt leta efter en påse att andas i.

Nej. Jag brukar inte ha ångest eller hyperventilera i vanliga fall. Jag kan känna av stress och ibland en viss ångest precis som alla andra, men det är sällan jag får den där riktiga "hjälp, nu bryter jag ihop och dör-känslan".
Men nu kom den.
Inte "jag dör", men inte långt därifrån.

Tårarna kom som ett brev på posten strax därefter och jag satte mig på köksgolvet och grinade precis som den där dottern som förlorade sin älskade pappa för nästan åtta år sen.
I en gardin av salt vätska kom hundarna med pussar och buffades förtvivlat, katten Mysan kom och jamade hjärtskärande och jag, jag bara lipade som om världen gått under.

Det har säkert blivit något fel. Igen.
Men det blev ju fel förra månaden och hur stor är chansen att det händer igen?
Mig ska det ta mig fasen hända.
Imorgon måste jag upp tidigt och ringa till dem.
Därefter måste jag ringa hyresvärden och berätta att jag inte kan betala hyran, för de räkningarna som det inte fanns pengar till förra månaden måste ju betalas nu.

Allt ordnar sig. Javisst.
Men det är väldigt svårt att ta sig ur en ond cirkel och just nu ser det jäkligt mörkt ut.

Ingen är gladare än jag...

Det blev inget av med läkarbesök idag.
En timme innan min taxi skulle plocka upp mig, ringer det ifrån avdelningen på sjukhuset.
Gynekologen jag ska träffa är sjuk, så mitt besök blir framflyttat.

Haha, ingen kunde bli gladare än jag!
Jag vaknade med en helt sanslös huvudvärk, garanterat pga spänningar inför det där besöket. Så mycket sömn vart det inte heller, av samma anledning.
Så när jag fick det där samtalet i ottan, så ville jag nästan grina av lycka. Huvudvärken släppte ganska så snart därefter också.

Dock var nog sköterskan lite trött, för efter att hon berättat att läkaren var sjuk och gett mig en ny tid, så informerade hon sedan sakligt om att det skulle komma en räkning på 250:- för uteblivet besök.

"Jag hoppas att ni skickar den till läkaren då.", svarade jag lika sakligt.

Det tog henne ett bra tag till innan hon fattade poängen och kom på att, just det, det var ju hon som hade ringt till mig. Och hon som hade bokat om besöket för att läkaren var sjuk.
Jag skulle förvisso utebli ifrån besöket, men inte på eget bevåg.
Jag hoppas att hon gick och drack sig en redigt stor och stark...kaffe efter vårt samtal.

Så nu blir det fortsatt utredning i Mars istället.
Är glad att jag slapp idag, men faktum kvarstår.
Jag ska fortfarande iväg och träffa gynekologen så småningom. :/

Utredningen fortgår

Vilken fin Alla hjärtans det blev till slut! :)
Tack till er fina som skickade hälsningar via bloggen, sms och mail! <3

Imorgon fortsätter utredningen på mina konstiga magsmärtor.
Sist var ju cystoskopi i Oktober och efter det har visst alla läkare haft jullov eller fulla besökslistor. För remissen för morgondagens besök skrevs i September...

Ja, inte för att jag gnäller, inte alls faktiskt.
För efter den där jäkla cystoskopin, så har jag haft ångest för alla slags läkarbesök.
Det har till och med varit jobbigt att gå till sjukgymnasten och bli klämd på.

Imorgon så ser jag absolut inte fram emot något besök, för då är det en gynekolog jag ska träffa. :(

Vissa saker vill man bara inte veta

Har legat, suttit och stått med huvudvärk gällande en sak de senaste dagarna.
Vissa saker vill man bara inte veta...
Jag hör inte till de personerna som doppar näsan i blöt och lägger mig i andras privatliv. Jag hör till dem som man kan vända sig till med allt och det stannar här.

Jag hör också till de personerna som innerligt hoppas att mina godaste vänner är så goda, att de skulle tala om för mig om de får höra eller veta något, även som de vet skulle såra mig. För så gör de godaste av vänner. De är ärliga och stöttar och backar upp i vått och torrt oavsett.

Så det är med mycket vånda jag har funderat och funderat å det senaste.
Kan jag såra någon så med det jag fått veta (som jag vet är riktigt och korrekt, inga lösa rykten), eller ska jag tiga? Vara kompisen som vet, men inte säger något?

Jag hör också till de personerna som inte kan ljuga.
Jag kan försöka ibland men blir endera totalt genomskådad, eller så får jag så dåligt samvete direkt efteråt att jag är tvungen att berätta att jag ljög.
Så om allt skulle komma i dagen (vilket saker och ting alltid brukar göra i sinom tid) och jag blir frågad om jag visste något?
Snacka om sämsta kompisen jag skulle bli då. Vara då.

Skulle det vara jag som var min kompis, så hade jag velat att någon berättade för mig, utan pardon. Jag skulle bli skitförbannad om jag fick höra att folk visste, men inte sagt något.
Men min fina vän är sårbar och skör i grund och botten, jag vet att informationen skulle fullkomligt knäcka personen i fråga och jag skulle aldrig vilja såra någon så, inte ens min värsta fiende.
Så hur ska jag bete mig? Jag vet inte själv.
Bara att känna till informationen är jobbigt nog. :/

Motigt

Vilken jobbig jul. Allt från dagarna innan till nu.

Julaftons eftermiddag och kväll var den bästa, även om det under dagen bara blev mer och mer smärtsamt.

På Juldagen hade jag stora svårigheter att både gå, stå och sitta. Jag klistrade dock på ett leende inför brorsbarnen så att de inte skulle känna av för mycket av det. Inombords ville jag bara dö.

Annandagen - sov till 13.30 och väl uppe intogs horisontalläge i soffan där jag mestadels sov resten av dagen och hela kvällen.

Söndag efter jul.
Jag känner bara smärta och ångest. Jag måste verkligen ta mig iväg till Arbetsförmedlingen den här veckan. Men jag är livrädd att kroppen inte orkar.

På torsdag är det Nyårsafton.
En dag med avslut, nystart, nya mål, drömmar och förhoppningar.
Jag känner bara ångest. Orkeslöshet. Trötthet. Osäkerhet. Och smärta.
Allt kommer inte av att jag blev utförsäkrad, det är så mycket mer i mitt liv som oroar mig och ger mig ångest.
Kommer jag aldrig att bli bättre än så här? Hur ska jag göra för att mamma ska få den hjälp hon behöver och förtjänar? Alla framtidsdrömmar, var de bara meningen att drömma om?

Vad hände egentligen med framtiden, varför blev den så sotig och svart?
Tittade igenom gamla dikter före Jul. De flesta skrevs för 14-15 år sedan.
Mina tankar och känslor var lika sotiga och svarta då som nu. Livet har dock bara blivit svårare.
Jag som såg fram emot att bli vuxen och känna hur jag växte mig genom livet.
Ändå verkar allting bara ha stått still...