Tankarna kommer tillbaka

Idag fick vi ett samtal ifrån djurkliniken i Karlstad.
En av de veterinärerna som försökte lösa Mazons plågor under hans korta levnadstid, ringde personligen med sin fråga.
Hon undrade vart vi hade köpt Mazon, frågade om stamtavla, IDnr och så vidare, och efter att få veta vad det hela rörde sig om, gav jag henne all information jag kunde.

Ännu en finsk lapphund, född 2007 - som vår Mazon - ligger nu inlagd med exakt samma besvär och sjukdomsbild. Och veterinärerna står handfallna.
Veterinären som ringde sa att hon hoppades att det skulle finnas en släktbild emellan Mazon och den här hunden, någon gen som gjorde detta fruktansvärda åter igen.
Jag ville så gärna ställa tusen frågor, men naturligtvis kunde hon inte svara på dem alla.

Vart kom den här hunden ifrån, hur hade det hela börjat, hur såg det ut nu, hade de kommit någon vart?

Hon kunde bara svara att det var samma ras, född samma år, och exakt samma sjukdomsbild från början fram till nu. Vart nu var i bilden, kom vi aldrig fram till.
Hon förklarade vänligt att hon behövde all tid hon kunde för att gå igenom Mazons stamtavla och släktskap bakåt och matcha dem emot den här hundens, och att hon tyvärr inte kunde svara på resten av mina frågor av etiska skäl.

Efter samtalet kom allt tillbaka.
Jag såg lillgrabben framför mig när han inte kunde stå eller gå, när han låg och skrek av smärta när han försökte röra sig, hur blodet rann ur ögonen och nos, hur han vinglade runt och försökte förstå vart han var.

Jag såg bara alla de otäcka bitarna, och led ont över att det nu ligger ytterligare en hund på djursjukhuset, med skräckslagna ägare som bara hoppas på att just deras hund ska bli frisk och få följa med hem igen.