Utslagen

Den här veckan började mindre bra.
Jag avslutade antibiotikakuren i söndags och under måndagen får jag sådan klåda på händerna. Jag försökte hålla mig ren och smörjde med en fet kräm, men det blev bara värre.
På tisdag morgon såg mina fingrar ut som att de skulle spricka, handlederna var så uppsvällda att de inte gick att vinkla ens det minsta och det kändes som om mina händer brann. Någon timme senare började det klia på underarmarna, på knäna och stora rosa upphöjningar i olika former fullkomligen hoppade runt på huden längs med hela kroppen.

Jag är inte allergisk, men jag förstod ändock att detta måste vara någon allergisk reaktion. Eller??
Hittade en kortisonsalva i badrumsskåpet och sambon köpte bomullsvantar. Så låg jag där i soffan resten av tisdagen och trodde att jag skulle både spricka, dö av klåda och brinna upp på en och samma gång.
Under natten till onsdag blev det olidligt, och efter att ha legat och gråtit i över en timme så ringde jag slutligen rådgivning.

"Det låter ju inte så allvarligt, ring din VC när de öppnar."

Om jag hade kunnat mörda någon med tanken, så hade den sköterskan legat på bårhuset nu, det kan jag säga.

Tack och lov så hörde en annan sköterska hur illa jag faktiskt mådde, när jag några timmar senare ringde VC och jag fick komma in direkt.
Jag fick lämna blodprov och hade en betydligt högre sänka än normalt (jag har alltid hög sänka, det har nästan alltid reumatiker). Utslagen var ganska säkert nässelutslag och jag fick en antihistamintablett direkt på plats och skulle köpa med mer när jag åkte hem.
Endera kom reaktionen av antibiotikan som jag ätit i 14 dagr, eller så hade jag fortfarande en, eller kanske en ny infektion i kroppen så att immunförsvaret helt enkelt fick spel därav.

Efter en timme hos doktorn tyckte jag själv att klådan lugnade sig och jag tog mig iväg till närmsta Apotek för att köpa mer tabletter.
Sen var det bara att åka hem och smörja in hela kroppen med Emla-salva och vänta.

Redan på onsdag kväll kändes det betydligt bättre och jag sov i 14 (!!!) timmar fram till torsdag eftermiddag. När jag vaknade då tog jag en till tablett och bara någon timme senare kände jag hur hela kroppen ställde om sig. Till det bättre!
Så skönt.

Tänk vad lite bakterier kan ställa till oreda i slutändan...

Tankarna kommer tillbaka

Idag fick vi ett samtal ifrån djurkliniken i Karlstad.
En av de veterinärerna som försökte lösa Mazons plågor under hans korta levnadstid, ringde personligen med sin fråga.
Hon undrade vart vi hade köpt Mazon, frågade om stamtavla, IDnr och så vidare, och efter att få veta vad det hela rörde sig om, gav jag henne all information jag kunde.

Ännu en finsk lapphund, född 2007 - som vår Mazon - ligger nu inlagd med exakt samma besvär och sjukdomsbild. Och veterinärerna står handfallna.
Veterinären som ringde sa att hon hoppades att det skulle finnas en släktbild emellan Mazon och den här hunden, någon gen som gjorde detta fruktansvärda åter igen.
Jag ville så gärna ställa tusen frågor, men naturligtvis kunde hon inte svara på dem alla.

Vart kom den här hunden ifrån, hur hade det hela börjat, hur såg det ut nu, hade de kommit någon vart?

Hon kunde bara svara att det var samma ras, född samma år, och exakt samma sjukdomsbild från början fram till nu. Vart nu var i bilden, kom vi aldrig fram till.
Hon förklarade vänligt att hon behövde all tid hon kunde för att gå igenom Mazons stamtavla och släktskap bakåt och matcha dem emot den här hundens, och att hon tyvärr inte kunde svara på resten av mina frågor av etiska skäl.

Efter samtalet kom allt tillbaka.
Jag såg lillgrabben framför mig när han inte kunde stå eller gå, när han låg och skrek av smärta när han försökte röra sig, hur blodet rann ur ögonen och nos, hur han vinglade runt och försökte förstå vart han var.

Jag såg bara alla de otäcka bitarna, och led ont över att det nu ligger ytterligare en hund på djursjukhuset, med skräckslagna ägare som bara hoppas på att just deras hund ska bli frisk och få följa med hem igen.