I vargtimmen

Nu sitter jag uppe sent. Ja, det är närapå morgon.
Sambon snusar så gott inne i sängen, Mysan ligger på stolen bredvid mig och Cheyenne sover tungt under bordet.
Adventsbelysningen ger ett varmt och behagligt ljus över köksbordet där jag sitter, och jag känner mig alldeles lugn och fridfull.

Det är inte ofta jag är uppe så här sent nu för tiden.
Oftast är jag så trött på kvällarna att jag endera somnar framför TV:n, eller så slocknar jag nästan sittande vid datorn.
Jag har lärt mig med åren. Börjar ögonlocken falla, eller huvudet nicka till, då är det sängen som gäller. I allafall om klockan visar på sovtid.

Nu har jag bara två julklappar kvar att köpa, sen kan jag vänta in julen med besked. En gran ska ju in förstås, och vi ska öppna vår dörr för lilla valpen som kommer på tisdag.
Det finns alltid att göra här hemma, men jag orkar inte hetsa upp mig. Vi hinner, det finns tid en annan gång.
Det är faktiskt inte hela världen om det står två kartonger efter en vägg och inte tar upp någon plats alls. Och sedan om inte alla tavlor har kommit upp på vägen, vem ska ge mig stryk för det?

Stundtals kan jag känna hysterisk panik över vad jag inte får gjort, men just precis nu i denna vargatimme, så är de känslorna långt, långt borta.