Nu vet ni vad jag gör i natt

Vad är det som händer?

Men herre min je, vad är det som händer?
Jag som väl drömmer någon enstaka, rätt lam, mardröm per år, drömmer nu hiskeligt obehagliga drömmar nästan varje natt! :(

I natt var det en riktigt läskig demon som försökte förbanna mig och det kändes som att den fortfarande höll mig i armarna när jag vaknade.
Det låter kanske mest larvigt, men jag var livrädd och det kändes som att jag befann mig i livsfara. Hur jag än gjorde, vad jag än sa och försökte tillkalla som hjälp, så skrattade den bara och visade sina sylvassa tänder och tvingade mig se rakt in i dess nattsvarta ögon medan den manade på ett okänt och blodisande språk.

Jag vet att den flög ut genom sovrumsfönstret innan jag vaknade, men jag vet inte varför.
Blev den färdig med förbannelsen, var jobbet utfört och klart kanske..? :S
Något vet jag och det är att sömnen blir otroligt lidande så länge detta pågår, för jag vill ju verkligen inte somna.
Jag är faktiskt rädd för att sova.

Oscarsgalan

I natt är det årets stora filmhändelse och för min del - uppesittar-tajm!
I år ska jag erkänna att jag bara har sett en bråkdel av de nominerade filmerna, till skillnad från annars.
Men jag hoppas iaf (trots att jag inte sett de flesta) att följande statyetter går till:

Bästa regi - Ang Lee, Life of Pi.
Bästa kvinnliga huvudroll: - Jennifer Lawrence, Silver Linings Playbook.
Bästa kvinnliga biroll: Anne Hathaway, Les Misérables.
Bästa originalmanus: Quentin Tarantino, Django Unchained.
Bästa animerade film: Brave.
Bästa utländska film: Kon-Tiki (Heja Norge!).
Bästa manus efter förlaga: Life of Pi.
Bästa scenografi: The Hobbit.
Bästa foto: Life of Pi.
Bästa specialeffekter: The Avengers.

Kanske jag har prickat in något rätt iaf... :)

Var det en dröm?

Det gungade till lätt och jag kände en tyngd emot benet där jag låg.
Öppnade jag ögonen? Jag tror det.
Men det kanske bara var i en dröm?

Det satt en äldre man på min sida sängen i natt.
Det var något väldigt bekant över honom, men jag vet nog inte vem han var egentligen.
Jag frågade inte heller, för något därinne sa att han inte var där för att jag skulle fråga.
Snarare att han var hos mig för att jag skulle lyssna.

Han sa att livet alltid kommer att ha motgångar. Och att det bara är så. Det är inte mitt eget fel, det bara händer ändå. Det bästa jag kan göra är att acceptera dem och inte fundera på varför de händer. De kommer då inte att kännas lika stora, lika svåra.

Han sa att jag och kärleken skulle skaffa barn. Men att vi skulle skynda oss. Tiden rinner ut, inte bara för mig, utan för oss båda. Att vi båda redan har bestämt oss för att skaffa barn i våra liv och att vi inte skulle vänta på att förhållandet ska fortgå eller bättre inkomst eller något annat, för då kommer vi inte att få några barn.

Någonstans här i mannens samtal upplevde jag panik och ville gråta.
Men då lade han sin hand väldigt betryggande på min arm och sa att jag måste få veta. För han visste att det betyder mycket för mig att få barn i mitt liv.

Han berättade att många tänder ljus för mig. På andra sidan. Som en vördnad och för att jag inte ska känna mig ensam. Att ensamheten bara är en känsla som jag inte får låta ta över.
Han bekräftade också det jag egentligen redan förstått genom alla år, att jag inte varit ensam.
Att jag faktiskt fick hjälp att styra upp bilen den där tidiga vintermorgonen på väg hem från jobbet för längesen, när allt kunde ha gått käpprätt åt fanders.
Och att någon höll upp ett skydd när hästhoven träffade mig i huvudet året innan dess. Men det var synd med ögat.
Det är mänskligt att fela. Det sista var som ett skratt i luften.

*************

När jag vaknade i morse så började jag förstås dagen med att skrämma livet ur kärleken genom att utropa: "Vi ska skaffa barn!", följt av "Det har jag drömt!".
Jag kunde nästan läsa hans tankar: 'Hon är desperat och hon är dum i huvudet...'.

Nu har det gått några timmar och jag som nog var rätt inne på att jag hade drömt ovanstående, vet faktiskt inte längre om det var så.
Jag kan fortfarande känna gunget i sängen och tyngden emot benet när jag tänker på det. Jag minns tydligt vad han sa, inte som annars när man drömmer och bara minns det mest väsentliga. Eller bara minns det precis när man vaknar.

Det händer att jag drömmer sanndrömmar, men jag kan inte ens minnas att jag drömt en sådan här dröm som handlar om mig. Det brukar alltid vara om andra.

Jag vet inte vad som hände i natt. Dröm eller inte.
Vad jag vet är att nu om någonsin känner jag mig alldeles sanslöst stressad när det gäller barn... :/

Fast tjuvar har väl ingen säsong

Natt till lördag, eller lördag morgon för att vara exakt, så kröp en okänd bil in bakom mitt hus.
Jag vet inte om den kröp egentligen, men jag förutsätter att folk som inte vill bli sedda eller hörda, smyger.

Hundarna fick frispel och skällde som tokiga och jag for upp med adrenalinet pumpande.
Vad fasen gör jag nu?, vet jag att jag tänkte.
Ingen karl att förlita sig på, inga skjutvapen att handhålla, en kropp som är både seg och klen och långsam.
Dessutom hade jag haft ögongel i ögonen innan läggdags, så inte såg jag speciellt bra heller.

Jag gick in i ett av de stängda rummen på övervåningen och fick se en mörkfärgad bil av sedanmodell och minst två skuggor som smög in och ut ur garaget och uthuset.
Jäkla tjyvhelveten!
På sommaren och hösten åker det ju runt pack och härjar, det vet ju alla som bor så här på landet, men i februari, mitt i vintern? Vad blir det liksom?
Fast tjuvar har väl ingen "säsong" förstås.

Jag kom ned för trapporna med hundarna som besatta runt benen. De skällde och reste ragg och var helt vansinniga.
Tack och lov för att man har vakthundar när det gäller!
Och finns det något som ingen tjyvjäkel brukar vilja beblanda sig med, så är det ilskna hundar.
Jag tände upp på nedervåningen och slängde ett grisöga ut på gården, aktiviteten verkade ha stannat upp av ljusen.
Jag slet upp fönstret i tvättstugan och ropade ut med min starkaste och myndigaste stämma (för dygnstimmen):
-Ni har 10 sekunder på er, sen släpper jag hundarna!
(hundarna gjorde sig väl hörda också skall tilläggas)

Jag tror inte ens att det tog fem sekunder, så gasade de iväg över gårdsplanen så det skrek i både isen på marken och i däcken på bilen.
Jag såg inte reg.numret, för jag hade för suddig syn. Förutom ögongelen, så bländade jag mig själv med alla tända lampor.
Tyvärr kan jag heller inte säga någon exakt färg eller märke på bilen, och då är jag ändå ganska bra på att känna igen bilar.
Det var både för mörkt och fel på den mänskliga faktorn precis just då.

Jag kunde inte lägga mig igen, var alldeles för uppe i varv. Hundarna gick på helspänn i flera timmar efteråt.
Först vid 10-snåret vågade jag mig ut att titta i uthusen för att se om något saknades. Med blotta ögat finns allt kvar, å andra sidan - vad skulle de ha tagit?
Tror bara att jag har ved och en gammal skruttig åkgräsklippare som man kanske kan få något för där ute. En nästan tom dunk med bensin också.
Allt var i allafall kvar. Antagligen fann de också själva ut att det faktiskt inte fanns något att ha på min gård.

Sen exet flyttade så finns det ju ingen bil kvar på gården, och jag funderar på om det därför kan se aningen obebott ut emellanåt här.
Jag snålar ju dessutom med lampor, så det är inte mycket tänt heller.
Men i natt var alla utelampor på gården tända och det såg nog ut som det var fest här på kvällen, för oj vad jag sprang runt och tände och släckte hela tiden.
Det var inte en chans till sömn i natt heller, men det är väl bara normalt.

Eftersom jag är uppväxt på landet, så vet jag ju att detta inte är ovanligt och jag har varit utsatt för det tidigare.
Jag känner mig inte mindre trygg på grund utav detta och jag har ju världens bästa hundar i nöd och kärlek.
Men nog skulle det kännas aningens bättre med en rejäl karl i huset också. Så är det bara.

Två flugor i en smäll och lite magi

Förkylningen från helvetet fick nyss sällskap av mensvärken från helvetet.
Ja, men hellre allt på en gång, än lite då och då. Vad kommer härnäst tro?
Bring it on!, säger jag bara.

Förr lät man åderlåta folk som var sjuka, för att få "det sjuka" att komma ur kroppen och på så vis kurera personen.
Så kanske jag har något att se fram emot om några dagar?
Massor med vitlök, C-vitamin, Echinagard, Esberitox och diverse fantastiska örtteer har haft noll effekt så här långt, så förhoppningsvis gör lite blodförlust susen.

Något säger mig att vinterns instabila väder har en orsak till att så många är sjuka och aldrig verkar bli friska.
En dagen varmt, andra dagen kallt, tredje dagen fuktigt, fjärde dagen storm, femte dagen regn, sjätte dagen snö, sjunde dagen sommarbölja...
Det känns som att jag har fått en typisk vårförkylning som aldrig vill ta slut, med skillnaden att det inte är vår än, utan fortfarande vinter.

* * *

I natt låg jag i sängen och tittade på månen och grät en liten tår och kände mig så ensam och besviken på livet.
Då kom en av katterna och satte sig nära mitt ansikte vid kudden, och där satt han sedan i över en timme. Ibland slickade han mig på handen och i ansiktet, ibland tittade han bara på mig, mest vakade han ut i mörkret.

Så drog som en varm vind genom sovrummet och det kändes som om någon lade sig och höll om mig bakifrån i sängen. Inget obehagligt alls, bara jättetryggt och skönt.
Snälla missen lade sin panna emot min under en stund, sedan gick han i sakta mak ifrån sin "vaktplats" och hoppade ner från sängen och knatade ut ur rummet.

Besviken på livet kan man vara och har all rätt att vara ibland.
Men ensam, det är jag inte. <3

Avlägset men så nära

Det är natt till lördag.
Jag har väldigt ont i händerna, men försöker skriva lite ändå. Jag hoppas på att bli trött nämligen. En bok att läsa är ju bättre än att sitta vid datorn, men jag orkar inte hålla i någon nu. En ljudbok på mp3 hade varit toppen förstås, men har ingen sådan tillgänglig tyvärr.

Jag har tagit några växtbaserade sömntabletter och väntar även på att dessa ska ge "utslag".
Har knappt fått sova något alls i över en veckas tid. All stress och oro gör det omöjligt för kroppen och hjärnan att få ro.
Jag sover bara korta stunder och kommer aldrig ned i djupsömnen, som är så viktig för kroppen för att kunna återhämta sig. Jag vaknar hela tiden, av allt eller absolut inget och även fast jag känner mig trött, så går det inte att sova. Spelar ingen roll om jag matar hjärnan med intryck eller försöker matta ut kroppen, så varvar det någonstans därinne något så ini, att det inte ens spelar någon roll att bensinen tar slut.

Idag gav jag mig en ordentlig genomkörare som innehöll både taxiresa, IKEA-besök, en titt på Systembolaget, för att sedan avslutas med en matshopping på ICA Maxi. Allt på fredag och löningsdag för att göra det så jäkligt som möjligt.
Väl hemma väntade tvätt på att tvättas, disk på att diskas och redan tvättad och torkad tvätt på att vikas. Och Idol, där dessvärre den allra bästa sångerskan fick halka ut på ett fisigt bananskal.

Men är jag efter denna dagen trött? Oh ja. Och fy vad fötterna och resten av kroppen skriker.
Kan jag sova? Nej.
Just nu har jag bara i huvudet att jag måste orka ta fram allt älskat Adventspynt imorgon. Julen är viktig för mig, likaså Advent. Jag är aldrig tidig, men heller aldrig sen.
Dock känns Advent väldigt avlägset just nu...hehe, eller hur?!

Men nu ger händerna upp här, så jag gör ett nytt försök.
Håll tummar och tår för att jag får sova denna natt, hela natten!

Today's the day

Jag känner mig lugn.
Har i flera dagar varit lite speedad inför den här dagen och mycket tankar ha det varit.
Jag har gjort en massa saker för att få tiden att gå och försöka hålla mig på jorden.

Igår kväll fick jag göra en massa grejer för att överhuvudtaget kunna koppla av.
Jag badade fötterna, läste, spelade Wordfeud, chattade...
Kl. 03.00 så var jag kanske lite trött och lade mig faktiskt och lät kroppen flyta ned i madrassen.

..."Mjao..? Mjaao..? MJAOOOOO!!!!"

Combon satt förstås på "sitt" datarum med största hörlurarna och hörde som vanligt ingenting.
I någon minut låg jag och försökte lura katten att jag sov, men då hoppade hon förstås upp på mig och "tramp, tramp, tramp" och "MJAAAOOOOO!" i mina känsliga, trötta öron.

Ingen kattmat i skålarna. Orutinerat. Sådant kollar man ju innan man går till sängs.
Efter rassel i kattmatssäcken vaknade plötsligt resterande medlemmar i kattmaffian till liv och jag höll på att slå ihjäl mig i mörkret, snubblandes över fyra hungriga och överdrivet fjäskande katter.
En titt i telefonfönstret på väg tillbaka till sängen påvisar att klockan hunnit fram till 04.25.
Men denna gång hann jag nog nästan bara lägga mig, sen var det som att få en smäll i huvudet och jag somnade ganska omgående.

Hann se det där gamla ansiktet i mitt igen, men hade inte alls ork att känna in vad han ville.
Men jag blev inte rädd denna gång. Tror till och med att jag log lite. :)

I vargtimmen

Nu sitter jag uppe sent. Ja, det är närapå morgon.
Sambon snusar så gott inne i sängen, Mysan ligger på stolen bredvid mig och Cheyenne sover tungt under bordet.
Adventsbelysningen ger ett varmt och behagligt ljus över köksbordet där jag sitter, och jag känner mig alldeles lugn och fridfull.

Det är inte ofta jag är uppe så här sent nu för tiden.
Oftast är jag så trött på kvällarna att jag endera somnar framför TV:n, eller så slocknar jag nästan sittande vid datorn.
Jag har lärt mig med åren. Börjar ögonlocken falla, eller huvudet nicka till, då är det sängen som gäller. I allafall om klockan visar på sovtid.

Nu har jag bara två julklappar kvar att köpa, sen kan jag vänta in julen med besked. En gran ska ju in förstås, och vi ska öppna vår dörr för lilla valpen som kommer på tisdag.
Det finns alltid att göra här hemma, men jag orkar inte hetsa upp mig. Vi hinner, det finns tid en annan gång.
Det är faktiskt inte hela världen om det står två kartonger efter en vägg och inte tar upp någon plats alls. Och sedan om inte alla tavlor har kommit upp på vägen, vem ska ge mig stryk för det?

Stundtals kan jag känna hysterisk panik över vad jag inte får gjort, men just precis nu i denna vargatimme, så är de känslorna långt, långt borta.