Först mammas cellförändringar, sen dödsfall i familjen.
På det så mår mamma verkligen inte något bra över lag och hon har ringt och gråtit över telefon flera gånger.
Det gör så jäkla ONT i hjärtat att höra henne vara så ledsen!
Jag gråter själv bara jag tänker på det. Jag önskar så att jag kunde vara till bättre hjälp för henne, och att hon bodde på ett ställe där hon trivdes.
Men kroppen protesterar vilt, och det slutar bara med mer smärtor när tankarna drar igång.
Jag har sådan ångest och oro för mamma att jag knappt orkar äta längre.
Det gör ont i magen, det trycker över bröstet och jag bara gråter hela tiden.
Jag har försökt att ringa de där samtalen och pratat med rätt människor, men jag blir precis lika överkörd som mamma. De verkar inte alls vilja lyssna.
Släkt och vänner till mamma som läser detta, jag ber om hjälp! Jag KAN inte göra detta själv längre!
Det behövs fler anhöriga som ringer och pratar med chefer, sjuksköterskor och personal. Fler som påtalar hur illa ställt det är med mamma nu.
Hon MÅSTE få komma till ett ställe där hon får vård, där hon kan känna sig trygg igen.
Jag har slagits för det här i över ett år nu, men jag har inget att säga till om längre.
Om ni verkligen bryr er om er mor, eller vilken relation ni nu har till henne, så ring de där samtalen ni med. Det måste till en större dialog för att få dem att förstå hur illa ställt det är.
Och illa ÄR det nu. Sista månaderna har det gått så fort utför att det är riktigt skrämmande.
När en dement människa säger gråtande att hon inte kan göra den enklaste sak eller minns något längre, så ska den människan inte bo där hon gör nu.
Hon ska bo på ett ställe där personalen har utbildning och förståelse för hennes sjukdom och där hon kan känna trygghet och stabilitet!
SNÄLLA HJÄLP MIG.
Men varför lyssnar de inte på dig? Du är ju närmast anhörig som dotter och dig ska de ju lyssna på! Men saker och ting har ändrat senaste åren, så jag kan tänka mig att myndigheter gör det lätt för sig idag. Mao så struntar de väl i att din mamma inte får rätt hjälp, så länge de får sina pengar.
SvaraRaderavad lessen jag blir när jag läser om din mamma. hoppas att du får hjälp så att allt ordnar sig för henne.
SvaraRaderaBor inte din mamma på ett boende för dementa?
SvaraRaderaDu kan gott ha det! Du har själv sett till att mor din sitter där hon sitter, så då får du allt se till att hjälpa henne ur situationen själv med om det nu är så illa!
SvaraRaderaNu skrev jag visst på fel inlägg...
SvaraRaderaLäs på kommentarer på inlägget under, det ska stå här. :-)
svearike:
SvaraRaderaDe lyssnar inte för att jag är den enda som "klagar" som de uttrycker det, och för att min mamma själv inte kan tala om hur hon känner och vad hon behöver hjälp med.
De verkar ärligt talat skita i att hon behöver mer hjälp än vad hon får.
Anonym:
Jag hoppas också på hjälp.
Anonym:
Min mamma bor inte på ett renodlat demensboende. Hon bor på ett gruppboende för "multi-åkommor" eller hur man ska uttrycka det.
Där bor suicida, psykiskt sjuka, förståndshandikappade, fd alkoholister/knarkare och dementa. Alla har de hamnat där på ett och samma ställe pga nedskärningar och platsbrist.
Dock fick vi förklarat för oss att mamma skulle få den vård hon behövde eftersom personalen var utbildade i att ta hand om alla dessa människors behov, men ju längre tid mamma har bott där så har det kommit fram - ifrån personalen själva - att de inte har en aning om hur de ska bete sig eller ta hand om mamma, för de har ingen utbildning eller erfarenhet av dementa människor.
Anonym:
Ja, svårt att lista ut vart det här kommer ifrån... Men ta gärna reda på fakta innan ni öser skit.
Jag har INTE flyttat mamma där hon bor idag.
Jag har endast informerat handläggare på ASP att jag inte längre hade ork eller möjlighet att hjälpa mamma med ekonomin längre, varpå ASP anmälde till Överförmyndarnämnden om att en god man behövdes och därpå flyttades mamma till det boende hon är på idag.
Jag har ingen del i varken flytt eller tillsättande av god man, det enda någon kan anklaga mig för är att jag inte hade ork att ta hand om hennes ekonomi längre.
Men skyll gärna allt på mig om det känns bättre, men ni ger er fasen inte på mamma med er kallsinthet. Hon har inte gjort det här hon heller.
Lisa:
Jag svarade på din kommentar i det andra inlägget.
Det blir fel ibland. :)