Fem månader av allt

Drygt fem månader senare så är jag här igen. För att stanna? Jag vet inte.
Det är så mycket som jag har att berätta, men som har blivit så svårt att skriva, så svårt att tala om.
Jag befinner mig i ett konstant högkänsligt läge och tar lika illa upp av mina egna grodor och handlingar som av andras.
"Varför finns jag?" och så vidare.

Jag ska iallafall berätta att när jag senast skrev, när jag låg i den där jättestora och fluffiga hotellsängen, då var jag inte ensam.
Jag delade den med en annan man.

Kvar hemma i huset befann sig sambon och älskade barnet ihop med en nästintill främling och jag var någon annanstans med någon annan.
Vi väntade på bättre tider ihop.
Dagar eller veckor, vi visste inte säkert. Det var en risk att ta in på hotellrum, men vi behövde lite egen tid innan drabbningen.

Har ni tagit fram popcorn än? En flarra vin?
Götta på er ni, jag bjuder på detta gratis.

Vem går och lägger sig i en flådig hotellsäng med en annan man, när hennes sjuka sambo och förvirrade barn kämpar på hemma?
Vem är jag egentligen och att jag inte skäms?
Ja, vem är jag egentligen?

Jag är mamman som gick igenom hela förra året gravid. Med vårt tredje barn.
Ja, vi hade bara ett i livet. Jag vet. Jag kan räkna.
Mannen på hotellet låg i min mage. Vi hade umgåtts i nio månader, men hade inte setts än. Vi kände varandra, men ändå inte.
Men lite senare en solig höstdag, då vi fick vi träffas.
Hej Lillebror! <3

Tio dagar innan sambon insjuknade förra året, så fick vi veta att vi var gravida igen.
Tårar.
Lycka för att ännu en gång ha klarat av hindret att kunna bli gravida, skräckslagna för att ytterligare en gång förlora det vi längtar så efter.
När sambon blev sjuk, så trodde jag direkt att det var kört. Aldrig i världen att det är lilla knytet stannar i min mage på de här villkoren.
Jag åt inte, jag sov inte, jag grät mestadels och jag sörjde.
Jag sörjde allt som jag redan då förstod skulle bli annorlunda, oavsett hur det skulle bli.

Men min mage växte. Mot alla odds.
Den här gången växte knytet där inne bra. Inte alls som när storebror låg i magen.
Men jag tror inte att jag vågade hoppas på något förrän sommaren var slut.
Det fanns inte riktigt utrymme för det heller, situationen hemma och på sjukhus upptog all tid, tankar och ork.

Liggandes där i hotellsängen så visste jag alldeles säkert på att du skulle klara dig. Du skulle må bra. Det skulle gå bra.

Älskade barnet är storebror!
Pappan som inte längre minns något av storebrors graviditet, födsel eller första 1,5 år, han har fått en ny chans att minnas med lillebror.
Mamman som längtade ihjäl sig efter ETT barn, fick den stora äran att vara mamma till tre. TVÅ ÄLSKADE BARN I LIVET.
Det är mer än jag någonsin kunde drömma om.

Vägen är lång, krokig, gropig, stenig, har vattenfyllda diken och tar aldrig slut.
Men jag är här. Jag är kvar.

Frid. Tystnad. Lite oro.

Hotell. Kaffemaskin på rummet. Stor dusch med gratis hygienartiklar. Dubbelsäng. Gratis Wi-Fi.
Det sista behöver jag egentligen inte, för tanken var bara att få komma bort några timmar.
Vara ensam. Sova. Njuta. Sakna.

Samtidigt så görs nu ett test av sambon. Klarar han att vara förälder med sina svårigheter?
Han är självfallet inte ensam hemma med älskade barnet, någon mer är där och håller uppsikt och koll medan jag är borta.

Jag började dagen som alla andra dagar. Tog befälet över skutan.
06.20 vaknade barnet på min arm och tjöt "TOAAAA". Han har börjat känna av att han är nödig och vill titt som tätt gå på toa under alla dygnets 24 timmar.
Inte potta, toa. Toasitsen som jag köpte för några månader sen på ren impuls(för pottan är bara intressant att stoppa leksaker i, så potträning är inte grejen), kom snabbare till användning än vi kunnat ana.

07.15. Frukost. Vi väckte sambon under stora svårigheter innan. Gav hundarna mat. Gav snoriga barnet nässpray och kortison.

08.00. Stoppade in en tvättmaskin. Tjatade på sambon om att beställa färdtjänst till på måndag. Letade febrilt efter fjärrkontrollen till TV:n.

08.30. Vilade i 15 minuter medan skrotungen såg på Emil i Lönneberga.

Sen rullade det på.
Hundar ut, hundar in. Mellanmål. Rita på griffeltavlan(ny favorit hemma). Måla andra strykningen(helvete, det behövs en tredje strykning...) i det nyrenoverade rummet. Leka ute. Gå på promenad. Plocka ur tvättmaskinen. Laga lunch. Tjata på sambon om att plocka ur och i diskmaskinen(hans enda fasta uppgift varje dag). Bäddar i gästsängen till gästen. Mår dåligt över att smöret tagit slut.

16.00. Mamman tar sin lätt packade väska, kramar och pussar, och vinkar extra länge till det älskade barnet som ser måttligt road ut.

16.45. Mamman åker in i en Drive-in och beställer onyttig mat. Åker sedan till en parkering med sjöutsikt och svullar i njutning över att det är tyst. Och lugnt.

17.30. Mamman går in i en mataffär och ska köpa smör, men kommer på att jag inte ska åka hem sen. Köper istället naturgodis. Och bubbelvatten.

18.00. Mamman går på bio. Bridget Jones' Baby var precis lagom rolig. Mamman är glad.

20.20. Mamman checkar in på hotell. Berättar kort för den gulliga tjejen i receptionen vadan min hotellnatt, varav en annan anställd ansluter och mitt ekonomirum kostnadsfritt höjs upp till ett superiorrum(!).

20.30. Mamman sitter på en stooor dubbelsäng i ett stort rum, med kaffemaskin och stor dusch med gratis hygienartiklar och gratis Wi-Fi. Drar jag undan den fördragna gardinen så har jag en finfin utsikt också. Imorgon serveras gratis hotellfrukost.

Men det är inte därför jag är här.
Det är tyst. Frid.
Jag är trött och jag tror att jag kommer att sova som en prinsessa.
Visst känner jag lite oro för hur det går därhemma. Och jag saknar mina prinsar.
Men imorgon är det en ny dag och jag kommer att träffa dem redan vid lunch igen.

God natt. :)

Tiden springer

Jösses, vart tar egentligen tiden vägen??
Dum fråga faktiskt, för jag vet precis vart all min tid går. Den går till att försöka trösta och natta på nätterna, och för att hålla mig vaken och alert på dagen.
För nu går det undan, hujedamej!

Vi har firat 1-årskalas i dagarna två och den otroligt snälle och rare gossen vaknade en morgon och hade ett sjuhelsikes temperament. Ojoj, det var vi inte riktigt beredda på.
Han är fortfarande snäll och rar, men har senaste veckorna uppvisat en otroligt stark vilja och personlighet.
Vi klagar inte, vi gillar stark vilja och personlighet i det här huset. Vi blev bara lite tagna på sängkanten.

I övrigt så sover barnet ytterst sällan och när han sover, så är det väldigt korta intervaller.
Jag blåljuger för både mig själv och alla andra om jag säger att jag inte är fruktansvärt avundsjuk på andra småbarnsföräldrar som sover gott nätterna igenom.
Samtidigt så skulle jag inte vilja byta bort en dag, en timme, en minut, inte ens en sekund.
Jag ser på sonen och jag är så förbenat stolt, så att det värker både här och där.
"Du är min och jag är din och kärleken förde oss samman".

Tryggt känns det också emellan mig och sambon. Hur många föräldrar går inte skilda vägar under det första småbarnsåret?
Jobbigt som fasen har det varit, och är det, men vi jobbar bra tillsammans.
Team work så det skriker i dammråttorna under soffan. 
Det känns som om vi aldrig gjort något annat, som om lilleman alltid varit här och tagit plats och hållit oss vaken på nätterna.
Meningen med livet har fått en helt ny, och alldeles underbar innebörd.

Jag saknar min mamma

Dopet är avklarat sedan en tid tillbaka. Det blev den ljusgrå klädseln! Det var helt rätt, det förstod vi när vi provade kläderna på Lilleman.
Dock var både junior och jag sjuka under dopet. Lillen mådde bättre dagen till ära, men jag vaknade med 40 graders feber på dopdagen.
Det blev en tuff och lång dag...men också mycket givande.
Det känns dock skönt att det är avklarat.

För en tid sedan träffade jag min mamma på stan.
Jag hade inte sett henne på länge och hon har ingen telefon för tillfället. De gånger jag åkt till hennes boende, så har hon inte varit inne.
Min mamma är inte frisk, men det blev ändå en liten chock att se hur pass mycket sämre hon nu är.
Trots att personalen på boendet har informerat om det.

Mamma var tyvärr inte med på dopet, hon var för dålig.

Det känns så ledsamt att se hur hon försvinner bort i sin värld.
Det fanns en period som hon faktiskt nästan var som förr emellanåt. Hon både lät och betedde sig som den mamma jag alltid älskat.
Men det finns inget kvar av den människan längre. Jag känner igen min mamma till det yttre när jag ser henne, men hon finns inte kvar på insidan.
Hon är som ett vandrande skal.

Och just inatt fick jag plötsligt en sådan oerhörd längtan efter Henne. Mamma. Min Mamma.
Hon som alltid visste och förstod, hon som alltid hade goda råd, hon som visste bot och bättring och älskade livet.
En filantrop, en vårdare, en livsälskare.
Det var min mamma. Det är min mamma. Men hon är tyvärr bara ett minne för längesen.
Och jag saknar henne något alldeles fruktansvärt.

Bubbla

Jag befinner mig i en bubbla.
Jag sover dåligt, äter ännu mindre och samtidigt är jag lycklig. Och många tårar blir det.
Jag gråter av glädje, lycka, tacksamhet och när jag skrattar.
Likaväl som att jag gråter av trötthet, maktlöshet, oro, sorg och saknad.

Jag saknar mina föräldrar.
Jag önskar att de fanns i min närhet och var friska och glada och att jag kunde vända mig till dem med mina frågor, min oro och likaså min glädje.
Min pappa är borta sedan 10 år, men min mamma lever. Men hon är inte frisk.
Jag kan inte prata med henne om det som tynger eller glädjer, för det går inte fram eller så gör jag henne förvirrad.
Jag har aldrig så många gånger, under så kort tid på det senaste, önskat att jag hamnat i bubblan långt tidigare. Så att jag hade kunnat ha mina föräldrar närvarande.

Men saker och ting i livet har ju sin gång, och man kan inte få allt.
Jag fick bubblan.
Efter mycket om och men, men jag fick den till slut.
Så jag gråter en skvätt av saknad, men sedan tänker jag vara lycklig igen.

Så vackert!

Inte hade jag varit vaken speciellt länge i morse, innan tårkanalerna öppnade sig.
Under den tidiga morgontimman hade en nybliven mor och hennes förstfödde son hamnat på bild och uppenbarade sig så vackra i min inkorg.

Tänk vilket ögonblick i deras liv!

Jag grinade på mig för att de låg där tillsammans, mosiga, slitna och trötta - javisst, men också i ett ofattbart lyckorus som nästan inte går att beskriva.

Jag hoppas innerligt att jag snart får ligga sådär med mitt första barn också. Snart.
Det vore den absolut största lyckan och bedriften i mitt liv.

1 December

Någonstans tidigt i morgontimman när det tog i och blåste som bäst, då föll jag in i djupsömn. Inte så länge dock, för jag hade ju en klocka som ringde kl. 8.00...
Jag tog kortisonet på sängkanten och lade mig igen och blundade. Allt medan fönstren skallrade och träden piskade utanför.
Oljuden kändes rofyllda.

När jag låg där och blundade, så kom jag att tänka på att mamma berättade en gång för längesen, att hon alltid var tvungen att sätta sig vid symaskinen och sy för glatta livet när jag var liten. Det var nämligen enda sättet att få mig att somna. Det maniska oljudet ifrån den gamla Huskvarnan sövde mig alltså.
Kom även att tänka på att jag under en längre tid när jag var i tonåren, alltid lät radion på stereon stå på hela natten. På en jättelåg ljudnivå, så att jag nästan knappt hörde själv vad de sa eller spelade. Men tillräckligt högt för att ljudet skulle hjälpa mig att somna lättare.
Under samma tidpunkt hade jag också med mig en freestyle med musik när jag var på ett ridläger, för att lyssna på så att jag skulle kunna sova.

Men varför har jag inte tänkt på det förut?
Problemen är ju inte nya, jag har alltid haft perioder där jag har haft svårt att sova.
Nu har jag inte varken någon stereo eller radio längre, men en liten radio borde ju inte vara så dyr.
Om inte annat, så kanske Tomten kan komma med en om en sisådär 23 dagar..?

Mycket bilder

"Vad mycket bilder du lägger ut på bloggen hela tiden. Varför skriver du inget istället? Ja menar, du kan ju skriva!"

Ja, det kan man fråga sig.
Har väldigt mycket tankar (ganska precis som vanligt), men känner mig inte i något stort behov av att skriva ned eller delge dem.
Har mer och mer känt ett behov av att prata med människor på sistone och det tycker jag är väldigt sunt. I allafall när man, som jag, gärna stänger sig inne eller ute beroende på hur man mår.
Jag mår nog ganska pissigt med facit i hand, men försöker prata och socialisera ändå.
Lite tafatt emellanåt, men det kan nog bero på att en och annan inte är någon jag brukar prata med.
Nya kontakter helt enkelt. Sundinskan är på frammarsch igen!

Men lite tankar får jag väl försöka plita ned då, eftersom jag blivit tillfrågad...

Alla frågar hur jag mår efter uppbrottet ifrån exet. Som om att allt bottnar i enbart det.
I början gjorde det nog det med, men jag tror nog att jag har hämtat mig ganska bra.
Det som känns mest jobbigt nu är inte själva avslutandet av vårt förhållande, utan allt runt omkring.
Jag kommer att tycka att det blir jättejobbigt på många sätt och vis när han flyttar, men på lika många sätt kommer det att bli skönt också.
Det har varit jobbigt att bo ihop under den här tiden, men den har också hjälpt till mycket i läkeprocessen.
Jag kommer inte längre att sörja att min stora kärlek flyttar ut, men jag kommer att sörja och sakna att min bästa kompis flyttar.

Det som gör mest ont nu är besvikelsen över att känna mig så misslyckad, att behöva "starta om" 33 år gammal. Att fortfarande inte ha lyckats nå det där målet om kärlek, barn och gemensamt hem. Om en gemensam framtid och ett gemensamt liv med en man jag älskar.

Det som gör näst ont är förlorandet av en familj.
Med exet följde underbara svärföräldrar, svåger, mormor och morfar. Alla så vänliga, hjälpsamma och gulliga. Åh, vad jag kommer att sakna dem! :(

Den tredje spiken i min personliga kista är besvikelsen från min mamma.
Istället för att ringa och delge graviditetsbesked, giftermålsbesked eller något annat roligt "familjebesked" som hon väntat på med spänning sedan dagen jag föddes, så ringde jag och berättade att jag är singel.
Min mor är en rak och ärlig människa och är därför duktig på att tala om vad hon tycker om just det.

Förlåt mamma, för att jag fortsätter att aldrig lyckas leva upp till dina förväntningar.
Det kanske inte räddar situationen, men jag är precis lika besviken på mig själv som du är.

Ytlig och opersonlig - och bitter

Jag vet att bloggen har blivit opersonlig och kanske lite ytlig också.
Men händerna värker så illa, så ofta, samtidigt som hjärnan har så jobbigt mycket kreativitet som måste få komma ut på något sätt.
Att "tema-inkränkta" bloggen var ett sätt att hålla ångan uppe, lite kreativitet får komma ut och jag känner att jag gör NÅGOT.
Det är viktigt.

Jag mår inte så bra. Det är mer än bara smärta som trasar.
Kroppen krasar, självkänslan rasar, det sociala trasar, förhållandet trasar...
Det finns nog bara en sak som inte jäklas med mig och mitt liv för tillfället och det är - otroligt nog - Försäkringskassan!
Visst har de sänkt min sjukpeng och det är ju lite surt. Den var ju inte överdrivet hög innan heller menar jag. Men jag höll faktiskt på att bli utförsäkrad ännu en gång och fick frist ett tag till.
Jag tackar väldigt mycket för den fristen, för det hade tagit knäcken på mig att bli utförsäkrad igen, tillsammans med allt det andra.

Det gör så jäkla ont hela tiden. Bättre vissa dagar, men mest sämre.
Jag sover bäst uppkopplad på TENS-apparaten, även om jag egentligen inte får sova med den för sjukgymnasten.
Jag har extremt mycket vätska i kroppen och trots att kortisondosen har sänkts så gör det ingen skillnad. Rör jag mig lite så svullnar jag upp helt sjukligt.
Min läkare pratade om hjärta, lever och njurar - kroppsdelar som ofta problemen härrör ifrån. Men de hittar inget synligt fel.
Jag kissar blod emellanåt. Jag har väldigt ofta ont i magen. Och jag vaknar ofta av att jag har hjärtklappning. I vila!
Och så denna vätska överallt...

Jag känner mig inte som en fet, ful och stelbent människa innerst inne. Har tvärtom alltid haft en något (vriden) inre bild av mig som smärt, smidig, glättig och lite småsöt.
Så därför gör det så ont att stå där, rakt upp och ned och titta sig själv i spegeln. Knappt se sina egna ögon i grisansiktet. Inte vara halv, utan tredubbel.
Sist jag var på sjukhuset frågade en kvinna mig hur långt jag hade kvar? Jag fattade inte då. Direkt jag ställer mig framför helkroppsspegeln i profil så fattar jag. Jag ser ta mig fasen höggravid ut!
Och då kommer tårarna som ett expressbrev, för är det något jag verkligen önskar mest av allt i hela världen, så är det att få bli mamma.

Och där raserar det sociala och förhållandet.
Man ska vara två om att skaffa barn, men jag är bara en. Och det har blivit en så sjuklig längtan hos mig att jag väljer bort vänner, familj och bekanta med barn. Något som de flesta har.
Mitt eget val, mitt eget fel. Jag får skylla mig själv.
Men det gör så ont. Varför får alla andra bli mammor men inte jag?
Även om jag väljer bort så mycket jag kan för att undvika barn, mammor, pappor, familjer, så lyckas jag dåligt.
Jag ser gravida magar, barnvagnar, glada ungar, glada föräldrar, ledsna barn som behöver tröst, barn som leker...de är överallt. Överallt.

Läkarna gav mig 100% fritt fram för barn redan i höstas. Och nu tjatar de nästan.
"Du blir 33 år snart och din kropp fungerar inte längre som den borde. Du har inte så mycket tid!"

Jag känner mig inte alls stressad. Inte ett dugg. Bara helt jäkla hysteriskt!
Och så faller hela tanken, hela livet, hela drömmen på den där andra människan.
Inte är det speciellt schysst förstås.

Men vad trodde han egentligen? Jag är ju faktiskt snart 33 och han kallar mig personligen för "gammal" och "tant".
Vi har varit ihop i 4,5 år, bott ihop i 4 år, varit förlovade i 2,5 år. Delad ekonomi, bor i hus, vovve...och herregud vad jag älskar honom!
Han är ju minsann mannen i mitt liv. Min stora kärlek!
Men brukar man liksom inte fortsätta på den där utvecklingsstegen?
Eller är det bara i min hjärna? Har min dröm varit snedvriden och felaktig?
Varför vill inte han? Är det för att det är jag, är det mig som felet ligger hos?
Jag känner mig så otroligt kränkt och ledsen över att han inte vill planera framtid med mig. Jag trodde att det var vi, inte jag - ensam!
Vi har fastnat på vägen. Totalt. Och det knäcker mig.
Säkert honom också.

Nu ska jag inte hänga ut någon eller skälla. Men jag har ingen att riktigt prata med, vända mig till, ventilera.
Det finns de som erbjudit sig, det ska tilläggas. Flerbarnsmammor, småbarnsmammor, gravida...
Jag är ledsen, men jag kan inte. Och jag mår så jäkla dåligt över att jag inte kan, för jag saknar er.
Jag saknar att inte längre vara en del av er och era liv.
Jag saknar att inte ha någon familj precis som ni har.
Ni kan skratta er lyckliga varje dag och jag hoppas att ni gör det också. Det unnar jag er verkligen.
Jag är avundsjuk som fasen på er. Bitter som bara en fet kvinna utan ungar kan vara.

Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till och världen visar sig bara från sin mörka sida.
Och jag känner mig så fruktansvärt ensam.

För en del är jag ingen och för en del är jag en

Gårdagen. Mors Dag.
Jag har inga barn.
Men jag längtar varje sekund och saknaden efter att inte ha några är sjukligt stor och mycket svår att bära.

Jag brukar kalla hundarna mina ungar, mina barn. De är de närmaste egna barn jag har i mitt liv.
Så igår på Mors Dag, när vi först "firat" min mamma och sedan svärmor, då fick jag också en present. :)

Grattis alla mammor!

Prövningar

Idag kom julkorten! En hel vecka efter att de sänts iväg.
Ja ja, man får glad för att det kom fram innan jul åtminstone. Sambon har suttit och skrivit adresser så pennan blött både en och fyra gånger.
Imorgon kommer de iväg med postströmmen som A-post istället för som Julpost.
Förhoppningsvis gör kollegorna ett superjobb och får fram dem till adressaterna på onsdag. Efter en dag.
Och alla mottagare blir nöjda och extra glada för att få ett litet julkort ifrån oss INNAN julafton..?
Man får väl hoppas. :)

Som dagens andra goda gärning - även om den kommer att utspelas imorgon - så lovade jag att följa med mamma och handla julklappar och lite nya kläder till henne.
Jag vill egentligen inte skriva så mycket om min mamma.
För det första så lever hon, för det andra så är hon inte frisk och för det tredje så är hon mycket känslig och tar alltid saker på fel sätt.
Och jag vill inte att hon ska bli ledsen över något som jag har skrivit här.
Det räcker gott och väl att mitt dåliga tålamod gör henne ledsen varje gång vi träffas nämligen.

Förstå mig inte fel, jag tycker att min mamma var en stark kvinna, en varm personlighet och en bra mamma när jag växte upp.
Hon rådde inte för allt som gick snett, allt det oväntade och sin egen sjukdom.
Det gör mig ledsen, och med facit i hand så tycker jag att min mamma skulle ha haft ett mycket, mycket bättre och lättare liv än det hon fick. Än det hon har.

Och med de orden så lämnar jag det privata och stålsätter mig för att inte bli så där arg imorgon. För jag är den som blir mest ledsen när mamma blir sårad.
Blir sårad av mig.

Lugnet har lagt sig

I tisdags kom så äntligen Lucy hem!
Glädjetårar, smått förvirrade djur, en ganska så vild och ilsken hemkommen katt...
Hon sov bort hela onsdagen och igår var hon nästan precis som vanligt. Vi låg och kelade både i soffan och i sängen länge, länge.

Nyblivna mammor berättar hur de bara kan sitta/ligga och titta på sina bebisar i evigheter utan förbehåll, med ett lyckligt leende på sina läppar.
Precis så kände jag när lilla Lucy kurade upp sig med ryggen emot min mage, sakta sträckte ut sig sådär majestätiskt som bara katter kan. Sen vände hon upp blicken med de gröngula ögonen och mötte mina med en alldeles varm blick.
Och jag tittade tillbaka och log sådär lyckligt, i en evighet, utan förbehåll.

Jag är så glad att hon är hemma igen och att allt verkar gå åt rätt håll, relativt fort också.
För bara två dagar sedan var hon som en vildkatt, vi vågade inte ens släppa ut henne ur kattburen förrän mitt i natten. Och då var det instängd i ett rum med sambon.
Kattburen har hon inte varit i sedan onsdagsmorse och sedan dess har det väl egentligen bara varit aggressivitet emot de andra katterna. Men hon verkar mer osäker än arg faktiskt.

Jag tror att det släpper med lite tid och lite kärlek.
Tiden läker alla sår och alla behöver vi ju kärlek.

Snälla hjälp mig

Först mammas cellförändringar, sen dödsfall i familjen.
På det så mår mamma verkligen inte något bra över lag och hon har ringt och gråtit över telefon flera gånger.

Det gör så jäkla ONT i hjärtat att höra henne vara så ledsen!
Jag gråter själv bara jag tänker på det. Jag önskar så att jag kunde vara till bättre hjälp för henne, och att hon bodde på ett ställe där hon trivdes.
Men kroppen protesterar vilt, och det slutar bara med mer smärtor när tankarna drar igång.
Jag har sådan ångest och oro för mamma att jag knappt orkar äta längre.
Det gör ont i magen, det trycker över bröstet och jag bara gråter hela tiden.

Jag har försökt att ringa de där samtalen och pratat med rätt människor, men jag blir precis lika överkörd som mamma. De verkar inte alls vilja lyssna.
Släkt och vänner till mamma som läser detta, jag ber om hjälp! Jag KAN inte göra detta själv längre!
Det behövs fler anhöriga som ringer och pratar med chefer, sjuksköterskor och personal. Fler som påtalar hur illa ställt det är med mamma nu.
Hon MÅSTE få komma till ett ställe där hon får vård, där hon kan känna sig trygg igen.
Jag har slagits för det här i över ett år nu, men jag har inget att säga till om längre.

Om ni verkligen bryr er om er mor, eller vilken relation ni nu har till henne, så ring de där samtalen ni med. Det måste till en större dialog för att få dem att förstå hur illa ställt det är.
Och illa ÄR det nu. Sista månaderna har det gått så fort utför att det är riktigt skrämmande.
När en dement människa säger gråtande att hon inte kan göra den enklaste sak eller minns något längre, så ska den människan inte bo där hon gör nu.
Hon ska bo på ett ställe där personalen har utbildning och förståelse för hennes sjukdom och där hon kan känna trygghet och stabilitet!

SNÄLLA HJÄLP MIG.