Enda gången det är svårt att säga ja

Vi svenskar har så svårt att säga nej.
Vi läser det överallt, vi hör det överallt, vi vet om det längst inne i vårt hjärta.
Men vi är så moraliskt snälla och dumma att vi inte verkar kunna veta annat.
Nickedockor är vad vi är. Snälla och dumma nickedockor. Lismande och överdrivet inställsamma.

"Ja, visst kan jag hjälpa dig att måla om hela huset på min semester".
"Ja, jag kan hjälpa dig att bära flyttkartonger till månen".
"Ja, ta min husvagn till Nairobi, slit den med hälsan".
"Ja, jag har kaffe för ett helt kompani, ta allting vet jag".
"Ja, jag är dum i huvudet, hihi!".

Men eftersom vi också är så otroligt snälla och dumma, så har vi också svårt att erkänna vissa saker.
Och då kommer vi till den där enda gången som vi helt plötsligt har svårt för att säga ja.

"Väckte jag dig?"

"NEJ".