Skönt, men jobbigt

När SMHI varnar för värmen...ja, då antar jag att det blir varmt.

Jag lider mest med de äldre och sjuka i vårt samhälle nu, för de har svårt att få i sig mat och vätska som de så väl behöver nu när det är så varmt.
Jag minns en kommentar från när jag sommarjobbade inom hemtjänsten och det var att på sommartid så dör klientelet "som flugor". Tyvärr så stämde det.
Det var inte bra för mig som är så känslig och tar på mig saker som både jag borde och inte borde, när både gummor och gubbar gav hädan i värmen den där sommaren.

Jag vet bättre nu, men då var det otroligt jobbigt att förlora en del av de där fina gummorna och gubbarna som jag tyckte så mycket om. Bara för att det var för varmt!
Och folk pratar om rättvisa...
Nåväl, man kan inte rädda världen på egen hand. Man kan göra så gott man kan för dem man möter genom livet, men det är bara för sig själv och sitt liv man i slutändan kan ta ansvar för.

Det är jobbigt i värmen och då tycker jag ändock om den. Jag mår inte dåligt av den.
Jag vätskar och är dåsigare och tycker att det är jobbigt att ta mig för saker, javisst. Men jag skulle inte säga att jag mår dåligt av det.
Det är väl kroppens sätt att tala om att det är viktigare att gå på sparlåga i hettan, just för att värme faktiskt kan vara farligt. Man ska inte överarbeta när det är varmt.

Idag ska jag i värmen ta mig iväg över gärdet till grannen som är frisör och där ska jag bara sitta och njuta och dricka kaffe i godan ro, medan hon får slita bäst hon vill i egen takt med barret oppe på mitt huvud.
Ser jag minsta antydning till överhettning, så lovar jag att lyfta på rumpen så hon får sitta en stund. Ge henne en balja vatten och fläkta med några Svensk Dam-tidningar tills hon återfår fattningen och sedan...sedan hoppas jag att hon orkar fortsätta. :)

Ny vecka i den här tiden

Förra veckan var det årliga hästveckan som jag alltid försöker besöka och ta lite bilder på.
Då kameran tillhör exet, så är jag väldigt glad över att jag får låna den varje år så att jag kan göra just detta - fotografera alla fina hästar och dess ryttare.
Jag är otroligt tacksam för det!

Men nu är det ny vecka och jag har gått från hästar till barn.
Nu har vi brorsonen här nästan hela veckan och jag hoppas att vädret inte sviktar. Han älskar nämligen att bada och jag är inte heller någon badkruka.
Soligt och vackert, då vet vi vad vi ska göra. Regn och rusk - då blir det lite drygt.

Tycker att det är så himla skönt med brorsonen på det vis att han tycker om att vara ute och göra saker. Sparka boll, gå ut med hundarna, tvätta bilen, bada, hitta på hyss... :)
Alldeles för många barn sitter framför diverse skärmar och avskärmar sig och det tycker jag bara är så ledsamt och tråkigt.
Det kan säkert vara praktiskt att sätta på en film då och då när tiden eller orken inte räcker till, det har jag full förståelse för.
Men jag ser och träffar många barn som bara sitter framför TV:n, datorn, mobilen, iPad, iPod osv.
Totalt distansierade från omvärlden och väldigt asociala. Det gör mig ganska ledsen.

Världen för barnen ser ju dock inte ut som den gjorde för min generation, vi hade bara en TV med först två, sedan tre kanaler.
Och ibland när vi slog på stort, så åkte vi till lokala macken och hyrde en "videobox"(VHS-spelare) och en eller två filmer.
Sedan satt vi hela familjen samlade under stor andakt och tittade på dessa filmer. Man kan väl säga att det var familjetid om något. Och väldigt speciella ögonblick.

Först på 90-talet skaffade vi oss en alldeles egen VHS-spelare och det var stort vill jag minnas. Kanske gick den lite varm i början, men sedan återgick vardagen ganska fort till att leka, cykla, rida, vara med kompisar osv.

På min 19-årsdag fick jag överta min brors första mobiltelefon, jag fick den med ett eget telefonnummer och abonnemang och det kändes sjukt häftigt.
Det var begagnad, stor och tung och jag glömde den hemma mestadels, men jag hade en mobiltelefon. Det ni!




Sedan vill jag minnas att den tekniska utvecklingen rullade på ganska fort.
Min allra första dator skaffade jag på en evighetslång avbetalning när jag hade fyllt 21.
Det var den mest otympligaste datorn i världen och jag tror att bara tjock-TV:n vägde mer i hushållet.
Det kunde ta en timme att komma ut på internet ibland och om jag ska jämföra med internet idag, så var det högst tålamodskrävande att sitta där och försöka hitta ut i etern och resten av cybervärlden.
Men det tyckte jag inte då! Det var nytt, spännande och intressant.
Det som idag skulle gett mig huvudvärk på fem minuter, fick mer än gärna ta sin lilla tid just då.

Då. Nu.
Stora skillnader.
Idag ska allt gå fort, det ska vara datoriserat och automatiserat.
Inte undra på att barnen idag har annorlunda dagar, annorlunda rutiner.
Jag säger inte att det var bättre förr...eller gör jag det?
Jo, på många sätt så var det faktiskt bättre förr.
Man träffade sina vänner och pratade, istället för att läsa och se bilder om deras liv i statusar på internet.
Man skrev personligt och utlämnande i riktiga dagböcker som man låste med hänglås och gömde, istället för att lämna ut sig själv och sitt liv i en opersonlig blogg - på internet.
Man ringde till folk när man ville dem något och man skickade julkort, påskkort och inbjudningar via brev som man fick hämta i brevlådan - den riktiga brevlådan!

Kan ju rabbla saker som var bättre förr i en evighet, men det har jag inte tid med.
Jag, sambon och brorsonen ska inta frukost i friska luften, ute på trappen. :)

Från vårsol till regn och vintervindar

Innan Valborg osade grillröken tätt här ute på landet.
Jag läste om kokosolja och bikini på balkongen på Facebook och folk delade hejvilt bilder på vårblommor, solsken, svalor och segelbåtar i bloggar och annat på nätet.

Så kom Valborg, med piskande isvindar, ösregn och på många håll även snö...och sedan dess har våren gått i ide.
Det har regnat vareviga dag. Det är mellan +1-6 grader "varmt" ute och det blåser svinkallt.

Helt plötsligt står jag ute på trappen i vinterjacka och mössa och tittar på hundarna som försöker hitta en plats i lä att göra morgonkiss på i trädgården. Samtidigt funderar jag på om jag inte ska ta fram långkalsongerna igen.
För några veckor sedan intog vi frukost på samma trapp, sittandes i shorts och linne och med solglasögon på!

Sjöngs våren in för dåligt?
Blidkas vi till ödmjukhet?
Är istiden nära?

Frågorna är många och medan regnet strilar vidare ned i en strid ström, så tar jag dagens andra kopp kaffe framför kaminen.

Starkare

Jag har hela tiden varit rädd för att alla tappra, misslyckade försök skulle driva oss isär.
Men jag vet nu att vi är starkare än någonsin, det har senaste dagarna bevisat.

Det gör att hela den här kommande tuffa resan känns än mer trygg och säker.
Det är verkligen VI.

Det är ju inte bara åldern

Först så, tack.
Tack för att en del av er faktiskt försöker ge mig positiva tankar och berättar ur positiv synvinkel.
Det betyder mycket!

Jag vet att jag låter så himla nere och negativ, men det är ju inte bara åldern som gör allt så jobbigt.
Jag är ju faktiskt inte frisk i kroppen heller.
Alla mediciner som jag äter, ätit, sprutat in eller fått intravenöst på sjukhuset sedan 2006, alla är ju inte i klass med Alvedon. Ingen alls för att vara exakt.
Hela 2007 och delar av 2008 medicinerades jag med cellgifter.
2008/2009 var det biologiska mediciner som gällde.
2010 börjades med cellgifter, men eftersom jag blev tusen resor sämre än första vändan (och då måste jag pest och pina), så sattes en annan medicinering in.

Jag äter bara en medicin sen en kort tid tillbaka nu.
Inte för att jag inte behöver de övriga medicinerna, utan för att jag helt enkelt inte får ha dem i kroppen OM jag skulle bli gravid.
Det har varit tufft! Det ÄR tufft.
Inte nog med att jag har så jäkla ont hela tiden, att lederna bara vill krulla ihop sig och sängen är en hinderbana som är omöjlig att komma ur, jag går och oroar mig så otroligt mycket över att det inte går. Och att det inte kanske kommer att gå. Och ibland när jag har ljusstunder, då oroar jag mig för hur det ska gå OM det går...

Men tack och lov för denna underbara, varma högsommar! Den har gjort mitt liv lite lyckligare mitt i allt annat.
Jag är mycket väderkänslig, så det är skönt att det är något som går i medvind i allafall. Värmen är underbar och jag försöker tillåta mig att njuta av den.
Dock har jag varit lite för frikostig med sol och snålat med bra UV-skydd, för jag har fått fula pigmentförändringar i ansiktet.
Så går det när man är dum. Tyvärr så kan jag inte skylla på att jag är ung längre. ;)

I wish there was visiting hours in heaven

Idag Pappa, är det nio år sedan du somnade in efter flera dagars kämpande inne på IVA.

Jag vet inte om du somnade lugnt och stilla, men jag vill gärna tro det. 

Jag vill låta bilden i mitt inre tro att när maskinerna stängdes av och slangarna togs bort, då somnade du in utan komplikationer och försvann lugnt in i evigheten.

Och i evigheten fann du ro och du hittade det starka kärleksfulla ljuset som man hör talas om. 
Där togs du emot av alla som redan finns där. 
Farmor och Farfar. Mormor. Gunnel. Och alla andra kära där borta.
Kanske kom även Morfar dit och sade hej och välkommen.

Jag satt på berget vid sjön den där kvällen och bad dem alla där uppe att se till att du skulle få det finaste av mottaganden och det mysigaste rummet med den bästa utsikten.

Jag vet inte om det blev så, men jag vill gärna tro det.

Jag har inte varit till graven idag och tänt ljus som jag brukar. Jag ber om ursäkt för det.

Jag försöker spara de få slantarna som finns kvar vet du.

Men jag har tänkt på dig hela dagen. 

Inte bara idag, jag tänker på dig ofta. 

Jag undrar vad du gör och hur du har det?

Jag minns saker vi gjorde och sånger du sjöng. 
Jag minns ditt skratt och din lätta, öppna naturliga personlighet.

Jag minns inte de dåliga sakerna, jag minns de bra. Så oroa dig inte över om du inte var en tillräckligt bra far. 

För mig är, och kommer du alltid att vara den bästa.

JAG ÄLSKAR DIG PAPPA.

Det känns bra

Det står en spjälsäng i vardagsrummet.
Isärplockad, lutad emot filmhyllan. Vit. "Gungtassar" på benen.

Hon ringde idag. En gammal vän. Jag vet inte varför vi tappade kontakten, men jag blev sjuk, hon bildade familj. Summa summarum.
Hon sa för längesen att "när du får barn, då ska du få massor med saker ifrån mig!"
Sista gången hon frågade om jag var på G, jäste, eller på annat sätt undrade över om det var barn på väg var under försommaren förra året. Hon hade då sålt eller gett bort det mesta av alla de där barngrejerna som var tilltänkta mig. Hon undrade då om jag ville köpa hennes barnvagn för en symbolisk summa.
Jag hade precis träffat nya kärleken och att plötsligt ställa en barnvagn i hallen kändes inte som den lämpligaste av idéer.

"Då sparar jag sängen, men inte hur länge som helst!"

Idag hade hon väntat klart. Spjälsängen skulle bort, oavsett vart den hamnade.
Jag kände hennes besvikelse spira emot mig. Varför hade jag inte fått barn strax efter henne och planerna gått i lås?
Ja, varför inte? Varför var inte det meningen? Jag undrar själv...

Jag är inte gravid, vi försöker inte få barn i nuläget även om vi båda vill ha barn. Men vissa saker har sin tid och i vårt fall är det inte bara att "köra på".
Det är massor som ska klaffa och planeras, inte minst med alla mina mediciner. Jag har inte börjat trappa ned på dem än, så det är verkligen inte något hett ämne för tillfället.
Jag längtar tills det är dags, är väl nästintill sjukligt inriktad på det. Men det är alltså inte att "bara".

Trots ovanstående.
Jag tackade ja till spjälsängen. Jag fick med den hem. Den står i all sin prakt och lyser i hörnet snett framför mig. Isärplockad förvisso, men skinande vit och vacker och väldigt, väldigt inbjudande.

Jag trodde att jag skulle må väldigt dåligt över att ha en barnsäng här hemma. Jag trodde att jag skulle gråta, sörja, gråta lite mer och totalt gå in mitt svartaste mörker.
Men det har jag inte gjort.
Det känns bra att den är här. Det känns som att den ska vara här.
Visst är längtan något starkare än vanligt (och i vanliga fall är den otroligt stark), men jag mår inte dåligt.

Så om min intuition säger att det ska vara en spjälsäng i hemmet...borde det inte vara dags för ett barn till den snart då också..?

Alla Helgons Dag

Idag tänder jag ljus för alla där uppe
Som jag saknar här nere

Kattfan!

Från ett I-landsproblem till ett annat. Problematiken växer.
Mysan (Kattfan) vill verkligen inte äta det nya fodret! *slitermitthår*

Jag som inte vill truga med djuren, körde in på "honbordeblihungrigsnart-metoden", troligen helt enligt Anna Wahlgrens erkända barnböcker(?).
Men efter två dygn, där kattfan bara försöker slinka in till de andra katternas mat, och jag tålmodigt flyttar henne till mirakelmaten, fick så kattfan nog och pinkade in hela vardagsrumsmattan under natten. Något som jag inte märkte direkt, så trägolvet därunder sög till sig bra vill jag lova.
Ungefär där gick jag ifrån bekymrad husmor till något med aningen mer vilt i blicken.

Jag börjar helt allvarligt fundera på om inte odjuret är självmordsbenäget?
Katter protesterar ofta för väldigt lite saker, men det känns ovanligt för just Mysan (som äter allt och ingenting dygnet runt i vanliga fall) när det kommer till att inte äta.
De andra katterna vill ju hemskt gärna käka upp hennes mirakelmat, så då kan den väl inte smaka så illa kan man tycka.

Är det kanske för sent? Eller känner hon av min stress i att jag så gärna vill få det att fungera?
Hoppas på det sista.
Inte för att jag vet hur det ska avhjälpas, för nu behöver jag fråga plånboken om en ny vardagsrumsmatta också, och det blir ingen rolig historia.

Ny layout

Så här i höstrusket krävdes något nytt.
Jag vet att jag bloggar nästintill obefintligt, men det beror inte på att det inte finns saker att skriva, snarare att jag tvekar att skriva ned dem. Inte för att jag är rädd att göra någon annan illa, utan för att det är så personligt, så privat.
Det hör inte hemma på en blogg.

Jag inser med ovanstående rader att jag börjar bli vuxen! :S
Eller kanske inte vuxen, men mer eftertänksam.
Jag har inte heller något behov av att skrika ut mina sorger och mitt ve för tillfället, det gror på bra i min egen takt i lilla hjärnan. Utan att ta skada, så då får det vara kvar där ifred ett tag.
Det kommer inte att vara så för alltid, jag har gränser...men just nu råder ett lugn och jag ska passa på och ta tillvara på det så länge jag kan.

22 Juli

Jag är den jag är

Jag har inte en fantastisk figur eller en platt mage.
Jag är långt ifrån att betraktas som en modell, men jag är jag.
Jag äter mat, jag har kurvor. Jag har mer fett än jag borde.
Jag har ärr eftersom jag har en historia.
Vissa älskar mig och många hatar mig.
Jag har gjort bra.
Jag har gjort illa.

Ibland går jag utan smink och ibland får jag inte mitt hår gjort.
Jag är slumpmässig och stundtals galen.
Jag låtsas inte vara någon jag inte är.
Jag är den jag är, du kan älska mig eller inte.
Jag tänker inte ändra på mig!
Om jag älskar dig, så gör jag det med hela mitt hjärta.
Jag är den jag är, älska mig tillbaka eller inte.

Intuition eller paranoia?

Något därinne säger mig att jag bara är barnslig.
Att det är dåliga erfarenheter och dåligt självförtroende som spelar mig ett spratt.
Och något annat gnager som en stilla oro att snart, snart behöver jag många plåster för att täppa till pilhålen i lilla hjärtat.

"Det ska vara med rätt intentioner" är en mening jag hört ett flertalet gånger nu.

Och så pratar något därinne igen och säger att det är ju så det ska vara. Tid är bra.
Sen krigar det i magtrakten och känslan vill säga att han egentligen väntar på något annat.
Eller nej, någon ANNAN...

Jag kan bara vänta och se om det är jag. Eller någon annan.
För säkerhets skull så ska jag köpa plåster nästa gång jag handlar.

W

Så mycket kärlek

Så mycket kärlek det har strömmat in på mail och sms idag, jag är alldeles rörd och har grinat i omgångar.
Trodde att jag skulle vara hatad och dumpad på flera sätt efter mina ord under helgen.
Men jag måste få skriva av, få ut och ventilera. Jag är ledsen om någon har tagit illa upp, för det var aldrig min mening.
Jag ville bara få ut det där som är så svårt att säga och be om - HJÄLP.

Blev så nedstämd under gårdagen att jag till slut valde att bjuda in det gamla stallfolket till en grillfest hemma på MIN altan senare i sommar, och bara att planera en tid och dag gav mig kväljningar och svår beslutsångest.
Så här i efterhand så sitter jag och gnager naglar och undrar varför jag fick för mig något så dumt, men samtidigt så vill jag så gärna bjuda på något jag med. Bjuda lite på mig och på mitt hem.
Bjuda de som ligger mig så varmt om hjärtat fortfarande och då har jag inte haft häst sedan 2007.

Men gammal kärlek rostar ju inte, det vet ju varenda barn.

Kärleken kommer, kärleken går...

Går mestadels i mitt fall.
Kommer en liten stund, rör upp starka känslor och väcker sövande fjärilar i magen, för att sedan vandra vidare på roligare äventyr.
Och kvar står jag med ett kaos av känslor och fjärilsvingar som inte förstår att de måste lägga sig och sova tills kärleken behagar komma tillbaka igen.

Det är som när man var ung.
Vilket betyder att livet inte blir varken lättare eller bättre ju äldre man blir.

Vart vill livet ta mig?

Jag har känt ett ganska skönt lugn i kroppen sedan en tid tillbaks.
Smärta - ja, oro över framtid - ja, men ändå ett lugn.
Ett "det ordnar sig, ta en kaffe och andas lite i solen". Och det har jag gjort.
Jag satt till och med ute och drack kaffe när det snöade en dag. Bara för att.
Och för att snö, trots att lederna skriker och gråter, är ganska så mysigt.

Men nu har jag börjat känna lite i magen. Inte oro kanske, men tankar som börjar komma upp igen. Tankar om framtid, kärlek och - förstås -barn.
Vart vill livet ta mig egentligen?

När brorsbarnen med familjer satt och pressade kladdkaka tills de nästan sprack hemma i matrummet förra veckan, så satt jag och tittade på dem och tänkte.
Det här är kanske min lott?
Att baka kakor och bjuda på saft till alla ungar som behöver lite andnöd ifrån stadstrafiken eller hemmet över lag?
Jag kanske aldrig ska bli en mamma, jag kanske bara ska vara en saft- och bullmamma, en sådan där "mat-tant" som finns vid behov?
En sådan där kvinna som aldrig träffar någon, aldrig gifter sig, aldrig får egna barn, men som finns för alla andra när helst de behöver?

Men borde inte livet bry sig om mina önskningar och vad jag behöver lite grann?
Jag har inget emot att vara saft- och bullmamma, eller amatörpsykolog, eller sällskapsdam, inte alls!
Men jag skulle faktiskt väldigt gärna vilja bli mamma till egna barn och ha en egen man som jag kan blanda saft och baka kladdkakor till. Också. Eller mest kanske jag ska tillägga.
MIN familj.

Problemet är att saker i livet utvecklas så otroligt långsamt, medan tiden fullkomligt rusar.
Här vet jag att jag är otålig.
Men är det någon som har fått vänta här i livet så är det jag, och jag har ingen lust att vänta längre. Väntan står mig upp i halsen och jag vill att det ska hända något! Att mitt liv ska utvecklas någon gång.

Jag har börjat tänka på barn igen. Insemination.
Med ett nytt lagförslag om att göra det möjligt för singeltjejer i Sverige att låta sig insemineras på hemmaplan, gjorde att tankarna åter tog fart.

Ja, jag har en dejt.
Jag träffar en underbar människa. Men det rör sig segt och jag vet inte vad han vill, vad han tycker eller vad han tänker.
Jag tycker väldigt, väldigt mycket om honom, jag är fasen kär i honom!
Men förvirringen i att inte få så mycket, ibland inget alls tillbaka, gör mig - trots de starka känslorna - osäker. Och orolig. Rädd.
Jag väntar gärna om jag vet vad jag får, men jag vet inte vad som finns längre fram.
Tänk om jag väntar och väntar och väntar igen? Och jag väntar förgäves - igen?!
Jag vill inte göra om misstaget fler gånger!

Varför singeltjejer väljer att inseminera sig?
För att kärlek kan man förhoppningsvis hitta när som helst i livet.
Men barn har man inte hela livet på sig att skaffa.
Fertilitet är en färskvara och för att vara krass så närmar jag mig bäst före-datum med stormsteg. Har jag riktigt jäkla bond-otur (som jag brukar ha), så har mina äggstockar surnat ihop för längesen.
Om så är fallet, så är det väl bara att bita ihop, se glad ut och bjuda omvärlden på kladdkakor och saft.
Men det är faktiskt inte vad jag vill innerst inne.

Tack för att du finns

Idag är en sådan där dag som raderats ur almanackan.
En årsdag som inte längre är det.

Utan att ha en minsta aning så lade jag ut följande text på Facebook strax efter midnatt:
"Eftersom (C) i kvällens Debatt förklarade att singelskap är en sjukdom, så gissar jag att alla singlar kan ringa och sjukskriva sig från jobbet imorgon?"
(Och ja, självklart var det ironi! Jag om någon vill väl att förslaget ska gå igenom!
Men är man alliansvänlig eller inte förstår/känner mig alls, så tror man ju förstås att jag bara hör det jag vill höra (som all press tex) och försöker häckla den stackars alliansen. Nästa gång får jag verkligen inte glömma att lägga till en smiley, för det verkar göra susen...)

Jag satt till och med och chattade en stund med exet i samma veva och hade egentligen ingen koll på "läget" alls. Det kanske inte han heller hade?
Först efteråt när vi sagt godnatt och jag såg vem som fyllde år idag, så klickade det till uppe det grå luddet.
Idag skulle ha varit min och exets årsdag. Om vi fortfarande hade varit ett par.

Det är en väldigt konstig känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Jag har gått vidare, men han är en viktig person i mitt liv för att han var oerhört viktig under så många år.
Jag saknar honom.
Inte som den jag var kär i, utan som den finaste och bästa av kompisar.
Och jag älskar honom.
Inte som mannen i mitt liv som jag alltid vill vara med, älska med och leva i nöd och lust med, utan för att han alltid stod mig bi när jag behövde det som bäst - under de svåraste åren av min sjukdom.

Jag hoppas att vi alltid kan vara de finaste av vänner och kompisar oavsett vart våra respektive liv tar oss här i världen.
För jag värdesätter honom högt.

Tack för att du alltid fanns och för att du fortfarande finns Billy

Tillit

Tillit.
Ett bra ord, javisst. Men jäklar så dumt också.
Det kan ta en halv livstid att arbeta in tillit, men man kan tappa den på två röda.

Hur vet man om man kan lita på någon?
Jag har så svårt för det.
Ändå öppnar jag själv upp ganska så enkelt och släpper in, utan att egentligen veta om det är rätt.
Men hur ska annars någon kunna lita på mig, om jag inte visar att jag är att lita på?

Att visa tillit och förtroende är ju att släppa in. Ta till sig, välkomna och dela med sig.

Jag tror att jag är ganska bra på det, mina törnar och bakslag till trots.
Jag ger det lite mer tid dock, men sen så visar jag och talar om vem jag är och vad man kan förvänta sig av mig.
Jag tror att jag är ganska varm och generös. Omtänksam och lätt att prata med. Kommer med bra idéer och förstår.
Jag förstår (tydligen) väldigt mycket och man kan (uppenbarligen) prata med mig om allt.
Eller ja...det är vad folk säger i allafall. Jag får väl tro på deras ord.

Men det är jag.
Alla är inte jag och tur som tusan är väl det!

Vad jag menar är, att det är förbannat jobbigt när man själv öppnar upp och gör sitt bästa, när man inte får speciellt mycket tillbaks.
Hur mycket ska man försöka? Hur lång tid behöver en annan människa?
Jag borde ju veta.

Jag har innerst inne svårt att lita på människor.
Även fast jag släpper in, så släpper jag inte garden på ganska lång tid. Jag låter inte den andra se det, men jag vet att jag har min osynliga mur.
Kanske jag kan räknas lite som en köttätande växt som ser sådär inbjudande ut in i det sista?
Näe...det var ingen bra jämförelse.
Jag har ju inte ihjäl någon, även om den visar sig vara en irriterande, snyltande och ful fluga.

Vad jag menar är att även om jag släpper in, så betyder inte det att jag litar på. Det tar lång tid innan jag litar på, men det märks inte.
Jag vet dock att jag ju måste ge tillit, för att kunna få någon tillbaka. Jag måste öppna om jag ska få en öppen dörr tillbaks.
Och först där och då, med två öppna dörrar, där kan tillit skapas, finnas och frodas.

Just nu är bara min dörr öppen och den har varit det ett bra tag.
Det börjar kännas aningens dystert och tröstlöst att stå där i dörröppningen och titta in i en vägg varje gång...

Vissa saker vill man bara inte veta

Har legat, suttit och stått med huvudvärk gällande en sak de senaste dagarna.
Vissa saker vill man bara inte veta...
Jag hör inte till de personerna som doppar näsan i blöt och lägger mig i andras privatliv. Jag hör till dem som man kan vända sig till med allt och det stannar här.

Jag hör också till de personerna som innerligt hoppas att mina godaste vänner är så goda, att de skulle tala om för mig om de får höra eller veta något, även som de vet skulle såra mig. För så gör de godaste av vänner. De är ärliga och stöttar och backar upp i vått och torrt oavsett.

Så det är med mycket vånda jag har funderat och funderat å det senaste.
Kan jag såra någon så med det jag fått veta (som jag vet är riktigt och korrekt, inga lösa rykten), eller ska jag tiga? Vara kompisen som vet, men inte säger något?

Jag hör också till de personerna som inte kan ljuga.
Jag kan försöka ibland men blir endera totalt genomskådad, eller så får jag så dåligt samvete direkt efteråt att jag är tvungen att berätta att jag ljög.
Så om allt skulle komma i dagen (vilket saker och ting alltid brukar göra i sinom tid) och jag blir frågad om jag visste något?
Snacka om sämsta kompisen jag skulle bli då. Vara då.

Skulle det vara jag som var min kompis, så hade jag velat att någon berättade för mig, utan pardon. Jag skulle bli skitförbannad om jag fick höra att folk visste, men inte sagt något.
Men min fina vän är sårbar och skör i grund och botten, jag vet att informationen skulle fullkomligt knäcka personen i fråga och jag skulle aldrig vilja såra någon så, inte ens min värsta fiende.
Så hur ska jag bete mig? Jag vet inte själv.
Bara att känna till informationen är jobbigt nog. :/