Vi satt i soffgruppen och "jäste".
Jag mottog ett samtal ifrån min ena bror. Jag trodde att han ringde och ville önska God Jul.
Det ville han också. Men hade också något tråkigt att berätta.
Vårt barndomshem brann. Hemma i lilla byn.
Den lilla notisen som hunnit in i lokaltidningen berättade att huset var så övertänt när räddningspersonal anlände, att man beslutat att låta det brinna ned helt och hållet.
Vi bodde där mellan 1986-1992. Jag älskade det huset. Men det skrämde mig också.
Det var där jag fick mina första möten med det okända och det gjorde mig rädd.
Men det var också där vi hade möjlighet att skaffa mer djur, hästar, katter, kaniner. För där fanns det plats och möjligheter.
Djuren har ju alltid varit mina bundsförvanter, så för mig var lyckan gjord på så många sätt.
Där fick mamma och pappa en nystart och alla vi barn fick egna rum. Och det fanns en härlig öppen spis. Och kakelugnar. Och så den där vinden som mamma täckte över med ett mönstrat lakan.
Pappa sa att det var för att vi inte skulle använda vinden, för att trappan dit upp var i för dåligt skick.
Snart förstod jag att det nog inte var bara för trappan. På vinden fanns ingen nämligen ingen ro. Och den var kall, på flera sätt.
Men det var bara en liten detalj. För det där älskade huset var så varmt i allt annat. Och det var bara övre hallen som kändes kall. Men när man vände sig emot kylan, så såg man det mönstrade lakanet med Musse Pigg. Och då glömde man bort.
På Julafton blev en hel familj utan hem, utan ägodelar, utan trygghet.
Och mitt barndomshem brann ned.
Jag blir ledsen över att det fina, gamla huset med så många minnen har försvunnit för alltid.
Sorgen lutar över i en förbannad känsla över att en hel familj förlorat en stor del av sina liv.
Det är fasen inte rättvist. På Julafton dessutom.
Varje Jul i framtiden så kommer de att minnas den här dagen lite extra.
Tyvärr är det inget fint minne. Det är en stor sorg och tragedi.
Bild: Aftonbladet
Bild: Nya Wermlands Tidningen
Jag som bor i ett gammalt trähus tänker på det ibland när någons hem har brunnit upp.
SvaraRaderaVad man ska känna sig fattig när man står där och allt man har haft bara har försvunnit. Ett hus har en själ och kan aldrig återställas som det var igen. Det är för alltid borta.
Här är det för långt till brandkåren och ett gammalt torrt trähus går inte att rädda. Det är bara att försöka rädda sig själv. Usch så hemskt. Vågar nästan inte tänka tanken.
Så tragiskt, stackars familj. Även om inte du bodde där så länge så förstår jag att det gör ont. Det är ju minnen för dej med.
SvaraRadera