Jag fyllde år idag förresten.
Inte mycket att fira och inte vill man fira heller, när så många sörjer runt omkring.
Ojämna 33 år är man nu.
Inga presenter.
Mamma, bröder, fastrar och en fin vän sa grattis.
Ja, och så massor med hälsningar på Facebook, absolut inte att förglömma! Men ingen skulle väl veta om det inte stod en påminnelse på sidan hela dagen heller förstås.
Jag låter bitter. Det är jag också.
Inte för att det finns viktigare och bättre saker i livet än min födelsedag, utan för att jag blir äldre.
Jag har inget emot att bli gammal om jag bara har fått göra, pröva, utforska och leva ut mitt liv.
Men det händer liksom inte, och tiden bara rinner iväg.
Grattis till ännu ett år utan barn, utan jobb, utan framtidstro.
Det går för fort och jag kan inte bromsa.
Snart är jag 34 och jag sitter antagligen där jag sitter då med.
Bara så mycket mer bitter.
OJ, vad kommenterar man på det... grattis i efterskott? Men jag förstår nog hur du känner... med bitterheten. Barnlängtan saknas hos mig, men allt det andra... allt man skulle vilja göra men som inte blir och inte har blivit gjort... och egentligen är det nog bara ens egna tvivel man bromsas av många gånger? Det är inte lätt.
SvaraRaderaMen, ja, grattis i efterskott...