Juni

Förkyld. Övriga familjen lika, mer eller mindre förkylda.

Sitter på toaletten mitt i natten och funderar över alla oseriösa människor på Facebook.
Varför lägga ut saker till försäljning om man inte vill genomföra affären?
Varför erbjuda klipp och hårfärgning hemma i sitt kök till ett kraftigt reducerat pris, boka in dag, men inte tid och sedan "försvinna"? För att återuppta kontakt två dagar senare och vill boka in en ny dag?
Varför ens lägga ut en annons/förfrågan från första stund?
Alla dessa som sitter och budar på Tradera, men aldrig genomför affären. Hur i helskotta tänker de?

Har några annonser ute på Blocket nu. Då både jag och sambon är sjukskrivna och har en tuff ekonomisk sits, så tänkte jag sälja av lite grejer. Få in pengar för att göra något roligt med barnen i sommar.
Fick mailsvar på ena annonsen:

"Hej jag heter M och vill köpa ditt bord. Jag ger mer än vad du begärt om du kan skicka det till mig och vi delar på frakten. Jag bor i Norrland. Kolla Bussgods om du är intresserad."

Meddelade M att jag inte hade lust med någon förlustaffär, då Bussgods kostade nästan dubbla bordspriset.
Bad honom hämta bordet på egen hand och stå för resan själv.

Vem fasen köper ett enkelt sketet soffbord 90 mil hemifrån?? Det är inte rimligt någonstans!
M kanske var ett troll förvisso. Är väldigt gott om dem nu för tiden.
Är tyvärr allt för gott om väldigt mycket som är dåligt nu för tiden.
Troll, krig, hot, mord, trakasserier.

Hur ska jag kunna skydda barnen ifrån allt av ondo?
Det skrämmer mig hur världen ser ut idag och hur människan har blivit.
Jag ser heller inget ljus i tunneln. Mörkret är här för att stanna.
Överallt är det svart, det kryper upp troll ur kloakerna och bakom varje husfasad väntar giriga, sinnessjuka människor.

Margit Sandemos bokserie "Det tredje riket". Kom och rädda min familj!

Det finns idioter överallt

Jag själv inkluderat. Ingen är perfekt.
Men igår slog det liksom över lite.
Först en anonym kommentar som bara kändes konstig, men sen blev det faktiskt etter värre.

En släkting undrade på fullaste allvar om det inte var dags att ta bort våra hundar.
????
För att??
Jo, de var ju "så sjuka".
????
Hon ansåg att eftersom de var så sjuka 2012, plus att Tequila har artros(som är under kontroll), samt att de nu har tampats med öroninflammation i flera veckor, gjorde att det var helt berättigat att ställa den frågan.

Skulle jag skratta eller gråta?
Sambon röt ifrån och tog hand om situationen. Han är då en klippa att lita på när jag tappar talföret.
Men seriöst..?

Jag vet att det finns folk som avlivar djur på betydligt svagare grunder än öroninflammation, men jag skulle aldrig göra det! Skulle aldrig ens komma på tanken!
Är fortfarande lite chockad över det hela och har hela natten legat vaken och funderat på hur vi människor fungerar egentligen.
Tyvärr har jag inga svar och inte har jag blivit klokare heller, bara tröttare.

Restskatt

Behöver jag säga mer? :(

För er som har svårt att hålla isär restskatt och kvarskatt, så kan jag berätta att restskatt är den dåliga varianten. Den som säger att man har skattat för lite och måste skatta mer. Den som gör att man [borde] skämmas lite över sig själv.
I det här fallet är det inte mitt fel, men jag får suga på den sura karamellen i slutändan i allafall.

Fåglarna kvittrar och solen skiner klar.
I sommar får Sundinska gå med rumpan bar.

Min stora skräck

Så kom då dagen jag bävat för genom åren.
Mina eksem från barndomen hittade tillbaka till den här trötta, sjuka, slitna kroppen och vill hjälpa till att fördärva mig lite mer.

Atopiska eksem, kontakteksem, böjveckeksem, överkänslighet emot väta, parfym, olika textilier och diverse annat, listan från födsel till 11-12-årsåldern kan göras lång.
Men det växte bort precis som läkarna lovade mina päron. Och de hade rätt i en sak till, att det ofta kommer tillbaka någon gång i vuxen ålder.

Efter läkarbesöket igår känner jag bara hopplöshet. Varför skulle det här komma också?
Jag har ju precis börjat tänka positivt, men nu är det inte så lätt att fortsätta.

Några kortisonsalvor fick jag med mig hem till de värsta eksemen (de som sitter på insidan låren är högst knäckande...), men annars fick jag uppmaning att byta ut alla hygien- tvätt- och hudvårdsprodukter till ekologiska, parfymfria och milda produkter.

Tvättmedel och handtvål är väl ingen konst. Lite dyrare än det vi har nu blir det väl, men vi tvättar ju inte överdrivet mycket.
Känner mer ångest över att köpa in (och hitta!) ansiktskrämer, bodylotions, schampo, balsam, make-up...
Och nej, jag fjällar bort hela jag om jag inte smörjer mig efter åtminstone varannan dusch, så att inte smörja är ingen lösning. Mitt ansikte är överdrivet känsligt och skört, speciellt så här års.

Mina torra ögon håller på att gå åt de få gånger jag använder mascara, så egentligen borde jag sluta helt med smink.
Men ibland vill man ju faktiskt vara lite fin, och inte se så glåmig och grå ut.

Jag har grinat som fasen det här dygnet. Jag hade hoppats på något bättre vid det där läkarbesöket.
Svamp eller nåt kanske, men samtidigt så visste jag ju innerst inne.
Det är svårt att glömma den här sidan av min barndom. Det var alltid min stora skräck att behöva uppleva den tiden igen och nu är den åter.
Med risk för att stanna. :(

Vi väntar vidare

Nu har vi fått läkartid till fertilitetsmottagningen. Om sex veckor. Drygt. Nästan sju. Eller det kanske är sju?
Orkar nästan inte bry mig längre. Ja, det är en sådan där likgiltig period just nu.

Vet inte riktigt vad det är med folk runt omkring. Tycker att jag har underbara och fina vänner som stöttar och peppar, men så finns det tyvärr några familjemedlemmar som kommer med smått dumma kommentarer.
Kanske försöker de bara vara realistiska, kanske skämtar de som jag gör ibland - lite kallt och hårt.

Men idag reagerade vi båda två ganska starkt när XX ifrågasatte varför det var så viktigt med barn.

"Är det hela världen att få barn då? Det är faktiskt inte allt, livet fortsätter ju oavsett. Måste ni verkligen ha barn? Man kan ju faktiskt vara barnvakt om man nu känner att man så gärna vill ha barn, och då skulle ni nog ångra er!"

Kommentarerna haglade i fem minuter efter att vi äntligen vågat berätta att vi sökt hjälp.
Vi hade väl hoppats på lite stöd, men fick smaka rottingen istället.
Frågorna är så klart befogade. Men det är inte de vi vill höra just nu.
Jag blev ställd och ledsen och kände mig otroligt tacksam när sambon genast tog rodret och rodde oss i land där och då.

Nu står vi tveksamma till om vi verkligen ska berätta vidare?
Vi kanske ska lägga locket på här och nu och kämpa på tillsammans istället?
Men vi kände båda att det nog är bra att berätta för närmsta familjen, för man vet ju inte vad som händer på vägen. Och familjen ska ju stå där i både vått och torrt, i glädje och sorg.
Eller det var vad vi trodde i allafall...  

Efter depp kommer regnet

Gravida kvinnor överallt.
Eller så ser/märker jag dem så mycket lättare nu, bara för att de är i just den situation som jag suktar efter mest.
Men jobbigt är det, när känslorna spökar som värst.

Efter flera dagar i svartaste mörkret så vaknade jag av en annan slags smärta, nämligen den som indikerar att hösten nu faktiskt kommit på riktigt.
Regn och grått väder uppmuntrar kanske inte, men jag behövde ett break ifrån tankarna och känslorna och nu kom lederna och resten av kroppen i fokus istället.
Pest eller kolera?
Det går att diskutera i all oändlighet. Men jag behövde komma tillbaka till verkligheten och se saker i nutid lite och det hjälper definitivt smärta till med.

Vi är nästan i mitten på September och i vår familj är det något med födelsedagar i just den här månaden. Min mamma och två av mina brorsbarn ska hinna fylla år innan det är dags att gå in i Oktober.
Det är de två (utav tre) yngsta brorsbarnen som fyller år, 10 och 8 år minsann.
Åren har gått fort!
Det konstiga med allt är att jag, trots att jag är yngst av oss syskon, alltid trodde att jag var den som skulle få barn först av oss.
Jag var verkligen helt säker på det!
Och nu fyller "minstingen" åtta bast och jag sitter fortfarande barnlös.
Tänk vad livet slår ut annorlunda.

Det bästa med att de fyller just 10 och 8 år, är att jag inte längre behöver gå in i en leksaksaffär eller in på en barnavdelning längre. Just det hade varit otroligt jobbigt för tillfället.
Istället blir det en djuraffär och en spelaffär och det blir helt klart lättare.
Ser ni?
Jag försöker verkligen se det positiva här, inte dåligt för att mig... :)

Svart

Nu är det sådär igen.
En sådan där mörk period.

Jag deppar ihop över längtan till att bli mamma och tårarna rinner över så mycket ångest som rör ämnet för tillfället.
Det går i perioder. Ibland är det helt okej, även om det pyr där inne.
Sen finns det tillfällen som rör upp askan till en fullstor eldsvåda och jag gråter, gråter och gråter.
Jag börjar bli rädd för att jag sörjer så mycket över min barnlöshet, att jag inte kommer att gråta en tår om det en dag blir en kronisk sanning (Gud förbjude!).

Det är många runt omkring mig som är gravida nu. Jag är så glad för deras skull!
Oftast känner jag en stor lycka över att träffa mammor eller blivande, men ibland så slår det tillbaka.
Förra veckan var jag på en hälsokväll för Aloe Vera-produkter och träffade där en gravid kvinna.
Det pratades barn en bra stund efter visningen och jag sög åt mig information.
Då gick det bra och jag kände mig, min barnlöshet till trots, delaktig i ämnet.

Idag var jag till en kompis på PartyLite-visning och dit kom även hennes höggravida dotter.
Jag kände ångesten krypa på så fort hon och hennes stora, fina mage uppenbarade sig i dörröppningen.
"Smila på, lite torra skämt om att gå över tiden - helt i enlighet som en barnlös och iskall kvinna, säg att hon är fin och smila lite till..."
Så är så kvällen äntligen över och jag hamnade på knä i skymningen vid pappas gravsten och grät som ett barn i nästan en timme.
Väl hemma, kall och ensam, intog jag duschen och grät lite till.

Hur det har gått på fertilitetskliniken?
Vi har inte fått något 100%-igt svar än, men det ser väl ut som att vi blir tvungna att vänta.
Vilket betyder att det kommer att gå i allafall sex månader till innan vi ens får starta upp.
Hur ska jag orka det här?
Det känns som att hjärtat både stannar, brister och blöder varje gång jag går ned i svackan och det sker ganska ofta.

Vi är två om det, men min älskade sambo är precis som alla karlar, inte speciellt förtjust i att prata om känslor.
Men vi är två i allafall. Det hade kunnat vara värre.
Jag hade kunnat vara ensam.

Veckovila och domedag

På söndag eftermiddag åkte brorsonen hem till sin sin far igen.
Vemodigt och sorgligt.
Kan bara tänka mig hur den riktiga föräldern känner sig i den situationen...
Vi lånade lillkillen i fyra dagar och jag stod och grinade på toaletten halva söndagskvällen över att inte få läsa godnattsaga den kvällen. Och resterande efterföljande kvällar.

Sen kom tröttheten som ett brev på posten.
Det har varit intensiva dagar, trots att brorsonen ändå hållit en nivå som jag klarat av ganska så bra.
Hur som helst, sen i måndags har jag sovit. Och sovit.
Sen kom där där obehagliga känslan sent på tisdag kväll. Drygt ett dygn kvar till domedagen.

Today's the Day.
Jag fyller idag 35 år.
Känner mig i huvudet som en 20-åring och i kroppen som en 80-åring.
Kombinationen borde skapa kaos, men jag har annat som upptar mina tankar.
Ännu ett år som barnlös.
Kan rabbla upp mer negativa aspekter av "ännu ett år", men det räcker där. Det är att ännu inte ha fått bli mamma som gör mest ont. Som hela tiden river i hjärtat och magregionen.

Jag vaknade i morse och insåg att nu blir det svårare.
Det har alla läkarna sagt.
Allt blir svårare med att försöka bli gravid, vara gravid och föda barn efter man fyllt 35.
Fertiliteten sjunker allt snabbare, större risker för både missfall, medfödda fel och komplikationer.
Det behöver inte bli så förstås, men man ska ändock ha det i bakhuvudet. Och i mitt bakhuvud ser allt nattsvart ut.

Vi försöker ett tag till, men snart är det ett nytt steg som vi måste ta.
Söka hjälp.
Vi är ofrivilligt barnlösa.
Jag är åtminstone glad att jag inte står ensam längre. Och att sambon vill lika mycket som jag.
Det är iallafall bättre än att stå själv. 

Skitmorgon

Riktig dålig start på denna dag.
Att dagen dessutom är årets längsta och tydligen ska samsas med en fullmåne i natt, ja... Det kan bli tröttsamt eller väldigt intressant!

Musten gick dock ur mig någon timme in på morgonen, för när allt bara går åt fanders redan efter man vaknat, då tappar man både lust och ork.
Det kan väl bara bli bättre...väl?

Hur som haver, jag vill önska er alla en riktigt fin och trevlig och solig Midsommar! 

Lev, älska och njut av livet!

 

Nu lugnar vi ner oss lite va?

Tänk att när jag skriver något, då ska det bli rabalder...jag får nog sluta skriva snart.

Tycker inte om det där när folk blir ilskna och arga, det gör mig ledsen och jag vill helst krypa ner i något svart hål och dra en skyddsmur runt mig.

Jag är nog en sådan där överkänslig människa. På gott och ont.
Mitt hjärta blöder för så mycket, men tyvärr skadas det väldigt lätt. Och minnena som aldrig går bort gör inte saken lättare.

För länge, längesen såg jag ett program om hur seriemördare ofta är som barn eller hur de börjar sin "karriär".
Det gick bra att se tills de visade en rekonstruerad scen där en 14-årig pojke sköt prick med ett luftgevär på en liten hundvalp som satt fastbunden på en trädgård. Det hela slutade med att han hällde bensin på den och tände eld.
Usch, nu rinner tårarna, det var så himla fruktansvärt! Jag blev så chockad, jag kom mig inte för att byta kanal innan det var för sent.
Det är säkert 20 år sedan, men jag kan se det framför fortfarande och jag mår så dåligt, det gör så ont i hjärtat! :(

Likadant när barn far illa.
Jag minns grannbarnen där jag bodde när jag var yngre. De gick runt, runt i skogen i knappt några kläder, men de ville hellre gå där bland gran och tall än att gå hem.
Det gjorde så ont att se dem.
Ibland stannade jag med bilen eller cykeln eller hästen, vilket fordon jag då var ute med för stunden, men då sprang de alltid.
Kanske de var rädda att jag ville ta med dem hem?
Egentligen ville jag bara fråga hur de mådde, om de ville ha hjälp, om de var hungriga om de ville ha lite kläder... Men så nära kom jag aldrig.
Men det skar alltid så i själen och i hjärtat när jag såg dem.

Jag har alltid mått dåligt när folk blir arga eller skriker.
Jag lägger mig direkt i ett bråk, jag vill INTE bråka. Men jag försöker gärna prata om jag orkar, är nog en liten diplomat som alltid vill ställa saker och ting till rätta.

Jag vet att jag emellanåt skriver saker som irriterar andra.
Men det måste få vara okej att jag skriver ner min åsikt, mina känslor och mitt liv på min blogg?
Jag respekterar att andra tycker och tänker olika, jag accepterar att andra har olika uppfattningar, åsikter, tro, politisk inriktning osv.
Jag måste få skriva ned, och av mig det som irriterar och skapar obehag hos mig, det är mitt enda sätt att få ur det för tillfället.

Om ni inte gillar det ni läser, så snälla rara, läs då inte mer. 
Om jag faller i dålig jord pga det jag skriver, så är det helt okej. Jag vet att man inte kan gilla alla.
Men om ni vill ta upp en diskussionen om något jag skriver, ta den då direkt med mig än att sitta och skriva anonyma kommentarer.
Jag diskuterar mer än gärna lugnt och sansat över en kopp kaffe i godan ro.

Och eftersom jag inte är långsint, så har jag redan - som Kungen sa - vänt blad.

Jag har valt att ta bort alla kommentarer ifrån nedanstående inlägg. 
Detta för att visa att jag bara ville skriva ned vad som tyngde mig utav händelsen, utan att på något sätt kräva uppmärksamhet eller något annat löjligt. Det är bara mina tankar och känslor som måste få flöda lite fritt.
Jag tackar dock ödmjukast för all positiv feedback.

Där fick jag för att jag för en gångs skull var glad!

I söndags var det dag för min ridgrupps eget lilla "KM" - klubbmästerskap!

Mina bästa fyra ben vid namn Sissi och mina säkraste två ben vid namn Matilda, var som vanligt mig behjälplig vid denna stora dag.
Jag och de andra sju rörelsehindrade som kämpat hela hösten och våren med att bli starkare, modigare, stabilare, tålmodigare, gladare och mer harmoniska som både ryttare och personer, skulle som avslutning rida ett dressyrprogram för domare. En domare som enligt alla konstens tävlingsregler skulle bedöma, poängsätta och kora en etta, en två, en trea och fem fyror.

Programmet vi skulle rida gick enbart i skritt och alla fick ha sina ledare, men ledaren fick inte hjälpa till med vägar eller säga något.
Matilda peppade mig innan och det behövdes, för jag var sjukt nervös. Jag började till och med känna av tecken på syrebrist strax innan det var min tur och visste inte riktigt hur detta skulle gå.
"Min" häst Sissi gjorde det hon gjorde bäst, hon tog helt enkelt över och visade hur saker och ting ska gå till, och det var nog det som gjorde att vi slutligen fick stå där som segrare och hämta den blågula rosetten.

Vi vann!
Definitivt årets prestation! Jag är så glad och jättenöjd över hela året som jag kämpat de där söndagarna. Att jag ibland åkt dit, fastän det kanske inte varit den bästa av dagar och fastän jag nästan aldrig tagit mig ur sängen dagen efter.
Nu känns det att det var värt det!
Det hade det i och för sig gjort oavsett vinst eller inte, oavsett färg på rosett, men jag är faktiskt en tävlingsmänniska.

Men åter ett MEN...
Ja, jag har tävlat i dressyr förut för längesen när jag var frisk och hade egen häst.
Jag har flera rosetter av olika valörer här hemma som ett minne av alla tävlingar, alla helger, alla långa dagar på tävlingsplatserna.
Så frågan som en del verkar ha ställt sig efter min vinst i söndags: Var det verkligen så konstigt att du vann när du har tävlat och ridit så mycket förut?

Och i mitt känsliga huvud blir frågan till: Är du verkligen en värdig segrare med din ryttarbakgrund?

Ja, det kan man ju fråga sig...
Men om jag får dra lite kort info för er som känner er missunnsamma:

1. Jag har inte en suttit på en häst mellan januari 2007-september 2012.
2. Det behövdes en ramp, en väldigt snäll häst och fyra personer för att jag skulle kunna sitta upp första gången i september förra året. Jag orkade bara skritta i 10 minuter med ledare och jag grät nästan hela tiden. Det var sanslöst mycket känslor som vällde upp.
3. Det behövdes en ramp, en väldigt snäll häst och fem personer för att jag skulle komma ur sadeln efter de där 10 min.
4. Jag sitter alltid upp och av med ramp och minst två personer fortfarande.
5. Jag rider alltid med ledare.
6. Jag skrittade enbart i mellan 10-25 min mellan september-december.
7. De sista två gångerna i december provade jag att trava några meter, med två ledare och hjälprem. Jag har varken ork eller styrka för att rida lätt och sitter enbart ned i trav.
8. Under vårterminen har jag travat lite mer och lite längre, men jag har fortfarande ledare och hjälprem. Jag har fortfarande inte klarat av att rida lätt.

Mitt mål till/under nästa år är att rida lätt i trav och ha nog med balans och styrka för att hålla i tyglarna samtidigt. Men jag kommer inte att försöka göra det utan ledare!


Så nej, det är klart. Jag borde ju utan tvekan ha slagit varenda stackars jäkel hur lätt som helst för att jag tävlade för 13 år sedan... Ni har sååå rätt i det.

Du gamla, du fria...och ensamma

Så var det Sveriges Nationaldag.
6 Juni i almanackan.
Röd dag sedan 2005 om jag inte missminner mig?

Sambon är iallafall för en gångs skull ledig!
Och som den där blida naiva människa jag är, så tänkte jag att den här dagen, den blir att vara/fira/mysa här hemma.
Kommer det folk så gör det inget, men skönt att han är hemma.
Så gissa om det inte känns sådär jätteroligt att få veta några timmar in i Nationaldagen att han planerat och ska åka in till stora staden och spela spel med några kompisar. :/
Jag hade verkligen hoppats på att han skulle välja hemmet och min närvaro, bara idag åtminstone.

Snäll (och jäkligt dum och idiotisk) som jag är, så svalde jag förtreten där jag stod och intog informationen och jag sa förstås att det inte gjorde något alls.
"Jaha...jamen...jaha... Nämen åk in och ha roligt du. Hälsa..!"

Men det gör ju visst något.
Det gör ju ont att aldrig få egentid emellan allt jobb.
Det gör ont att aldrig vara prio 1, om så bara för en dag.
Det gör ont att vara så jäkla timid att jag aldrig kan hävda att det faktiskt gör ont.

Jag har sagt -många gånger- att det skulle vara både roligt och trevligt om vi kunde göra lite saker tillsammans när han har ork och lust. Så jag sitter inte helt tyst.
Det är bara det att den där orken och lusten aldrig verkar finnas hos min andra hälft. Samtidigt så har jag alldeles för mycket av det.

Men man har ju inte roligare än man gör sig heter det ju.
Så jag får väl hitta någon bra bok, göra lite extra gott kaffe och njuta av det fantastiska vädret.
Utan sambo visserligen. Men ensam blir man aldrig med djur omkring sig som tur är.

Bakslag på bakslag

Vad jobbigt det är när man bara behöver få ur sig saker, men allt är för privat för att skriva. Eller ens för att ta upp med en nära vän...

Känns som att det bara är bakslag hela tiden.
Är det inte ekonomi, så är lederna sämre. Är inte lederna sämre, så får man tråkig post och om tråkig post uteblir, då ringer det någon jäkel och gör livet sådär surt att man bara sitter och gråter resten av dagen.

Lite privat får det nog bli nu.
Jag fick veta ganska nyligen att även om mina cystor håller sig något sånär i schack efter förra årets hormonbehandling, så är det andra saker som uppstått. Eller uteblir snarare.
Jag är ingen expert på den kvinnliga anatomin, men jag har väl hela tiden tänkt att så länge "allt funkar", så hänger väl resten med också..?

Jag hade fel. (nu blir det jobbigt, läs inte vidare om du inte vill veta privata kvinnosaker!)




Tydligen kan man ha mens utan att ha ägglossning, likaväl som att man kan ha ägglossning utan att ha mens.
Jag hör till den första kategorin.
Under mitt år hos specialist på gyn, så har de inte sett en enda ägglossning. Eller före, inte efter heller för den delen. De har vetat hela tiden, men väljer att berätta först efter nära på ett år.
Är det schyst?

Inte heller har de gjort några forskningar i varför, bara konstaterat. De har, så som läkaren sa, "behandlat cystor och tillståndet runt det".
I och med att jag tagit hormoner, så har jag ofta med jämna mellanrum lämnat blodprover och visat upp mitt ärriga innandöme i den "roliga stolen". Och ingen gång på någon kontroll eller något prov har jag visat tendens till ägglossning under det gångna året.

Så om jag uppvisat ett skumt beteende under våren...så vet ni varför.
Psykbryt deluxe gånger 4000.
Och detta är ändå bara som en liten fis i rymden om man ska se över det stora hela.

Motgång är definitivt mitt andra namn.
Och hur var det med den där jäkla meningen med det däringa jäkla livet?!

Motgång är mitt andra namn

Lite dött har det varit i några dagar.
Var iväg och sjöng med kören i torsdags för första gången i år!
Tanken är att jag ska slippa snor och snörvel ett tag och ska vara med och sjunga med dem på Valborg och även på ett bröllop i slutet på Maj.
Roligt var det! Jag har saknat dem väldigt och jag har saknat att sjunga.

Dock blev jag helt slut efteråt och med skitvädret som varit senaste dagarna, så har jag legat i konstant soffläge och proppat morfin.
Att det dessutom kom oroväckande post i torsdags som blev en smärre storm med efterföljande chock under fredag...ja, det har ju inte gjort saker och ting bättre.
Stress och oro är livsfarligt när man har en ledsjukdom. I de lägena spelar det ingen roll vilket väder det är, men det underlättar ju inte när allt slår till på en och samma gång.

Det är för många uppförsbackar hela tiden.
Jag låg och tänkte emellan smärtvågor och tårar inatt. Det var faktiskt ganska längesen som det kändes riktigt, riktigt bra.
Varför är det så? Brukar det inte vara lite raksträcka emellan krokarna?

Eller så är det bara att inse. "Motgång" är nog mitt andra namn. :(

Sov så gott älskade underbara

~ MYSAN ~

1998-2013

En "sådan" dag

Den började med att jag trampade i en stor hundspya som låg utfläkt över fyra trappsteg - i trappen.
Kombinera ihop trapptork av söligt klet som luktar skunk med reumatism och morgonstelhet.
Har du svårt att se det framför dig så kan jag berätta att kombinationen är svårslagen!

Någon timme senare får jag en jobbigt besked. Jag har väntat på svar sedan i måndags och idag fick jag alltså ett negativt svar.
Psykbryt deluxe och tårflöden över det normala rådde ända in på eftermiddagstimmarna, innan jag somnade under ett stort duntäcke i soffan.

Tre timmar senare.
Sitter här och funderar på vad livet vill mig egentligen?
Vad är det för vits med allt elände?
Och varför är det så svårt att få hjälp inom sjukvården idag?

Inga svar. Hittar inte ens någon mening med kaffet denna dag.
Imorgon hoppas jag på en bättre.

Ätardag + vin + längtan + tårar

Idag stod jag där i affären och funderade på om jag skulle ta en sådan där "ätardag".
Jag skulle hålla mig till sådant jag normalt äter (LCHF), men äta precis så mycket jag ville och orkade. Kanske lite mer av sådant jag inte äter så ofta av heller...

Jag började kvällen med sushi. Inte LCHF, men jag älskar det och unnar mig det ett par gånger om året.
Fortsatte kvällen med att doppa jordgubbar i chokladfondue.
Sen blev det LCHF-glass.
Magen kändes inte fylld, så det blev mer chokladfondue, denna gång med mango, för jag blev så glad när jag med mina risiga händer lyckades kontrollera både frukt, choklad och "doppgaffeln". Jordgubbarna var dessutom slut.
Någonstans i mitten började jag dricka vitt vin också. Hade några få glas kvar i en gammal bag-in-box som låg gömd och glömd längst ned i kylen.

En fin vän och fd. arbetskamrat ska snart få sitt första barn och eftersom hon var underbart snäll och hjälpte mig ekonomiskt när hundarna var sjuka, så planerar jag att återgälda tjänsten med barnkläder när det är dags.
Sittandes på nätet, letandes klädesplagg för nyfödda, lite för mätt, lite vinlullig...någonstans brast konceptet och självkontrollen.
Och jag gråter. Igen.

Längtan efter barn känns ofattbart stor och det är så oerhört viktigt, men trots att jag är i ett förhållande där vi båda vill ha barn, så känns det bara som att vi kommer längre ifrån önskan och drömmen.
Kommer det verkligen att bli några barn?
Tiden rinner iväg och det ser precis lika mörkt ut nu som för tre år sedan.

Jag törs knappt gå iväg till läkare eller rehab längre. Alla vet att jag vill ha barn och alla vet att min tid kanske redan har runnit ut. Och just därför är det det enda som de pratar om.

Om jag bara hade haft pengar, då hade jag varit iväg till Danmark för längesen och försökt med insemination.
Jag är absolut inte typen som letar "pappa" i alkolhol- och fisdimmor på krogen, även om jag ofta genom åren har fått just det "tipset". Förstår verkligen inte hur man kan göra så.
Det finns adoption förstås, men det kostar ofantliga summor och jag med kronisk sjukdom är inte beviljad att få adoptera från de flesta länder.

Det är mycket tankar nu, mycket tårar. Det är skönt att det kommer ut också, men mest är det jobbigt att känna så här nästan hela tiden.
Önskar att livet och tankarna med det kunde kretsa om annat istället. Men det verkar som att det är så här det ska vara nu.
Bara att gråta vidare och hoppas på att drömmen frodar sig någon gång. Snart.

Jag är bara ett bihang

Jag sa inget elakt. Jag var inte otrevlig. Jag sa ifrån för att jag var överkänslig. Jag bad om ursäkt för detta flera gånger, i flera omgångar.
Det är summa summarum.

Men tanten är obeveklig, precis som älsklingen sa att hon skulle vara.
Jag vet att han sa det på ett mycket snällare sätt till mig, än vad hon sa det till honom igår...
Men svärmor sade igår till sin son, och jag citerar sonens modifierade, snällare ord:

"Hon är bara ett litet bihang som jag inte bryr mig ett dugg om".

Om jag blir ledsen?
Ja, självklart.
Om jag blir arg?
Nej. Men jag tycker synd om henne som verkar så arg och irriterad på egentligen ingenting.

Jag blir ledsen för min sambos skull som hamnat mitt emellan känslorna till mig och känslorna till och från sin mor. Han är enda barnet och är uppväxt med bara sin mamma, så de har ett mycket starkt band.
Därför var det en lättnad för honom att jag och svärmor kom så bra överens direkt från början, för det gjorde vi verkligen.

Jag klandrar mig själv för den där dagen, för att jag inte bara svalde och blundade och inte lät mig störas. Men det gick inte! Just den dagen gick det inte.
Jag är bara människa, jag felar jag med. Men att låta känslorna ta över den där dagen, det var mitt största misstag.
Och nu är det som det är.
Hon hatar mig verkligen, precis som sambon sa att hon skulle göra och kommer att göra så länge hon, eller jag, lever.

Personligen hade jag hoppats på att den här fadäsen skulle blåsa över, hon skulle godta min ursäkt, vi skulle kramas, kanske skratta lite, ta en kopp kaffe och lägga det dåliga bakom oss.
Spela lite kort, ta en kort promenad i skogen och prata som om vi aldrig gjort något annat. Precis så som det var innan. Bara skillnaden att vi haft en mindre motgång och tagit oss igenom den på enklaste, naturligaste sätt.
Det var vad jag hade hoppats på kunde eller skulle hända.

Oj, så fel jag hade.

Tiden läkar alla sår?

Med tiden läker såren och med tiden uppstår nya.
Finns det verkligen tid i livet då man är utan sår?
Jag har inte upplevt det än.

Förhållandet har fått sina törnar. Vi har haft ett tufft första år.
Saker har i omgångar kommit fram i ljuset som har skingrat de rosa molnen ständigt. De är nu nästan helt borta och den bittra verkligheten börjar bita sig fast i röven igen.
Kvar finns orubblig kärlek, o ja, men också besvikelse.

Mest har vi kanske svårt att kommunicera.
Eller snarare berätta för den andre vad vi verkligen känner innerst inne, de där allra känsligaste tankarna som ibland smyger inpå.
Saker och känslor som man behöver få ur sig emellanåt, men som gör så ont eller gräver så djupt att man inte kan sätta ord på dem.
Jag vet att vi båda har de där känslorna. Men vi har svårt att prata om dem.
Intuitionen säger dock att det är där vi måste jobba. Vi måste båda lägga skyddsmurarna och släppa in den andre helt och hållet.

Vi har roligt ihop! Vi börjar ofta dagen med skratt och avslutar den oftast med det samma.
Vi gör saker tillsammans, men kanske inte så ofta som vi vill. Ibland för att jag inte orkar, ibland för att han är trött efter jobb, ibland för att det kostar för mycket pengar. Men vi gör så gott vi kan.
Framför allt så har vi båda två en gemensam dröm om hur vi vill att framtiden ska se ut.
Vi vill båda ha barn. Snart.
Men min hälsa sätter käppar i hjulen. Och käppar påverkar oss båda, så även förhållandet.

Visst känns det skit ändå.
När man väl träffar Han, då är det en annan sårskorpa som inte vill läka.

Krystat värre

Min svärmor har gått ifrån dröm till mardröm.
Allt på grund av ett missförstånd när jag tyvärr var alldeles för överkänslig efter ett par dagars morfinintag och smärtor.
Jag har bett om ursäkt och helt tagit på mig felet. Men skadan är redan gjord och min svärmor är tyvärr inte den förlåtande typen och långsint på det.

Jag är jätteledsen för detta, för jag tycker väldigt mycket om svärmor och hon är ju en jätteviktig person i vårt liv, för hon är ju min sambos mamma.
Det känns inte alls roligt för framtiden när sambon på fullaste allvar säger att hon kommer att hata mig för resten av livet för detta. :(

Så ja, ni kan ju kanske tänka er hur krystat det blev på julaftonsmiddagen hos henne igår...