Tio år

För tio år sedan somnade du in.
När jag tänker på det känns det fortfarande som igår. Jag minns ganska exakt alla detaljer, vad som sades, vad som gjordes och hur jag kände.
Och jag gråter lika mycket idag som då.
Du är väldigt saknad kära Pappa. <3 p="">

0,52

Hon ringde upp oss idag. "Mirakeldoktorn".
Hon hade förstått att vi inte hade kunnat ta in så mycket under besöket igår.
Vi satt tillsammans med högtalarfunktionen på telefonen och hon gick långsamt igenom med oss åter en gång vad hon pratade om igår.
Jag fick också chansen att få mina värden i siffror, men efteråt så vete tusan om jag hade velat veta.

Mina ägg/äggreserv har samma kvalité som hos en kvinna över 45 år.
Jag är 35 år.
Vi ligger på gränsen till att ens kunna bli erbjudna IVF (provrörsbefruktning).
Hon berättade att det kan bli svårt att bli gravid även med IVF vid mina värden, men att de ska göra allt de kan för att stimulera och försöka få fram dugliga ägg.
Ett normalt värde för en kvinna i min ålder ligger på 1,50-2,00 eller mer.
Jag har 0,52.

Hon pratade om adoption igen.
Idag kunde vi också höra henne berätta om äggdonation. Det hade hon gjort igår med, men det hade vi inget minne utav.
Hon berättade också att hon hade skickat iväg remissen direkt efter besöket igår och idag hade hon bett en kollega, som är en gammal räv i fertilitetssvängen, att skicka iväg ett tillägg för att förhoppningsvis påskynda förloppet.

Sambon frågade hur snabbt vi kan vänta oss.
Vi ska räkna med vårdgarantin. Tre månader.
Troligtvis upp till sex månader, då det kommer att bli två remisstillfällen.
Detta runtskickande på patienter är ju helt för j*kligt!

Så vi väntar. Nu igen.
Och nu vet vi att det kan bli svårt. Svårare än vad vi hade räknat med.
Jag brukar alltid se fram så emot Julen, men nu känns den helt oviktig.

Äggstra jobbigt

Jag satt ganska länge och funderade på om jag skulle skriva ur mig detta eller inte.
Efter ett par timmar sömnlös bredvid en högljutt snarkande sambo, tog jag mig så åter upp igen och här sitter jag och varierar fingrarna emellan tangenter och pekskärm.

Igår fick vi träffa doktorn. Fertilitetsdoktorn. Fertilitetsdoktorn med det magiska trollspöet och direktkontakt med både Tomten, Påskharen och Tandfén.
Jag hade handsvett när vi kom dit och kom på mig själv med att skratta alldeles för högt åt precis ingenting inne i väntrummet. Pinsamt.
Nervositeten var ett faktum.

Men doktorn, hon var lugn och vänlig. Jag fick en bra känsla efter handslag, ögonkontakt och de första meningarna.
Hon började berätta och fråga lite allmänt innan då skulle ge svar på mina blodprover, de som jag oroat mig över i flera månader nu.

"Sundinska, dina prover ser faktiskt bra ut." Yiihooo! *stort smile*
"Men..." Helvetesjäklapiss... *kalla kårar*
"Ett av proverna, och tyvärr det som är viktigt för oss, det är dessvärre inte så bra. Din äggreserv håller på att ta slut och det gör att vi har lite bråttom här." Jaha. Det var det. *dör inombords*
"Jag ska genast skicka iväg en remiss för IVF (provrörsbefruktning), det finns ingen tid att vänta på här."

I det töcken jag infann mig i, pratade hon ganska länge och väl (enligt sambon) om IVF och hur det går till.
Hon hade även berättat om hur äggreserven fungerade och hur mina värden stod sig emot de normala. Någonstans här hade det även blivit en svart grop som sambon trillade ner i, och han kunde inte berätta hur pass illa i siffror det var.
Gynundersökningen minns jag knappt något utav, den var bara gjord.

Innan vi fick lämna det där rummet som såg så hemtrevligt ut i början, så var hon tvungen att berätta något mer. Och detta gick liksom inte att undgå att höra.

"Jag skulle rekommendera att ni ställer er i adoptionskö. Så inte tiden springer iväg för er även här om det inte fungerar med IVF."
Hon sa det på ett ödmjukt sätt och hon förklarade också att de nämner adoptionsfrågan för alla barnlösa par. Men min intuition sa att det låg mer under denna gång. Jag fick det väldigt starkt.
Kanske var det inbillning, men...jag hoppas att det var inbillning.
Men min äggreserv håller på att ta slut.

Vi grät båda två i bilen innan vi åkte hem. Fast först gick vi in på nyöppnade XXL i stora staden och tröstshoppade. Sambon köpte en mössa för 39:-.
Vi gick in hett för det alltså.
Hemma var vi tvungna att förbereda oss på att ta emot gäster för kvällen och även om inte tankarna skingrades, så fick vi annat att fokusera på för en stund.

Senare på kvällen när vi blivit ensamma igen, så satte vi oss gemensamt och läste på några adoptionssidor.
Snacka om att människor som redan kämpar halvt ihjäl sig för att skaffa egna barn ska få veta att de lever för att ens kunna bli godkända för adoption. Och skinnade ska de bli dessutom!
Det blev kramkalas och tårar igen när vi insåg att det alltid fanns något krav på nästan alla länder som vi inte motsvarade.
Det huvudsakliga är att vi inte är gifta. Tja, det går ju att lösa.
Jobbigare blev det när man var tvungen att ha varit gifta i två-tre år.
För feta var vi. Och för fattiga. I något land var vi för gamla(!) också.
Och jag har kroniska sjukdomar, det fick man inte heller ha.

Det som gjorde mig mest arg och irriterad, det var att oavsett om vi så var nyss ihopflyttade, smällfeta, dödssjuka, pensionärer eller fattiga som kyrkråttor, så fanns faktiskt eventuellt möjligheten att få adoptera ett äldre barn med särskilda behov eller/och med fysiskt/psykiskt handikapp.
Ett barn med särskilda behov eller handikapp behöver väl definitivt ha friska och välmående föräldrar som har en trygg och stabil grund att stå på!!!

Ja, jag kan förstå att de flesta helst vill adoptera friska bebisar, och att det är svårt att hitta adoptionsfamiljer till äldre och sjuka barn. Men ändå. Det rimmar fel i mina öron!
Tårar igen över dessa stackars barn. Ska vi kanske adoptera ett barn med speciella behov?
Men just det, vi har inte pengar. Det är kört. Tears from heaven.

Nu måste vi sätta hoppet till att det kan finnas några få beredvilliga ägg kvar där inne i reserven.
Och att det där speciella ägget som ska fungera för oss, gör det inom ramen för vad landstinget bjuder på, för annars är det kört igen.

Mina eksem har blivit bättre med kortisonsalvan, men det kvittar liksom nu.

Alla Helgons dag 2013

Har nyss kommit hem ifrån minnesgudstjänst i hemkyrkan.
Jag är inte kristen eller troende på något sätt, men på allhelgona går jag gärna in och sätter mig en timme.
Lyssnar på den vackra musiken, ser på alla ljus som lyser och lyssnar inåt.
Tänker och minns.
Och den dåliga tron till trots, så önskar sig en liten längtansbön om egna barn ut bland de andras gråt och sorg av sina egna.

Skit, skit, skit...

Det är riktigt jobbigt nu. Det är inte så jobbigt att träffa eller se andra gravida eller mammor för tillfället, det är snarare väntan och känslan av att inget händer och att jag inte kan göra något åt det som är otroligt jobbig.

På fertilitetskliniken var de i allafall så snälla att de valde att skicka iväg oss båda på lite blodprover i brist på bättre, medan vi väntar på det där andra. Men sambons blodvärden var allt annat än bra, han hade nästan diabetes och alla värden var jättedåliga! :o
Efter att ha väntat på att få svar på mina, så ringde jag tillslut och fick då bara meddelandet att vi kommer att bli kallade till läkare som ska "diskutera hur vi ska gå tillväga" och även då ge svar på mina blodprov. Jag fick alltså inte veta och det gör mig skitorolig!
Är det så illa på oss båda att vi måste kallas dit, sitta ned, hålla varann i händerna och få skitbesked?

Jag vill ju inte tro det, men det är så det känns.
Sambon måste gå ned minst 20 kg i vikt, helst ganska snabbt, och lägga om sina kostvanor helt och jag, vad gör då jag?
Jag som ätit LCHF i 3,5 år och skött allt exemplarisk och gått ned över 30 kg, vad gör då jag?
I en stor depp-period med skitblodprover, skitväntan, skitoro och annan skit...då släppte alla hämningar och jag åt upp nästan alla kakor och bullar jag kunde hitta här hemma. Och jag grät under hela tiden.
Grät för att jag inte är mamma, grät för att jag inte kan bli gravid, grät för att jag var orolig, grät för att jag åt socker, grät för att jag svek mig själv, grät för ALLT.

Sen grät jag igen när jag vägde mig två dagar senare.
Och jag är fortfarande chockad över mitt eget beteende.

Depptider här igen

Det är en sådan där tårfylld och tragisk period i mitt liv igen.
Längtan, ångest, sorg... :(

Skojigt men också ledsamt

Så har hästveckan gått med råge och jag tog en time-out den här veckan och bara vilade, sov, kurerade mig(för jag vaknade ju förstås genomförkyld på söndag morgon förra veckan) och tittade lamt på dåliga TV-repriser.

Det är likadant varje år, men trots att det är så jobbigt efteråt, så känns det ändå värt det. Det är så roligt att träffa alla vänner och alla nya människor varje år, liksom det är kul att få se hur långt ryttare och hästar har kommit sedan förra året.
Jag kommer att försöka göra en likadan vecka nästa år, och nästa, och nästa... Det finns egentligen bara en sak som skulle hindra mig.

Nästa vecka bör dock energin vara på topp igen, för då kommer minsta brorsonen att flytta hit i några dygn. Han kommer på onsdag och ska troligen stanna till på fredag.
Det ska bli så roligt!
Jobbigt också, för grabben har energi för hundra ungar, men mest roligt.
Vi har inhandlat lite roliga "sommarleksaker", såsom en uppblåsbar pool, badminton-set, fotboll, swingball-set och lite nya barnböcker.
Kanske dumt att köpa en massa nya grejer för bara några dagar, men sambon jobbar långa dagar nästa vecka och då ska vi sitta här hemma, jag och lillkillen. Då är det bra om det finns lite att göra!
Och grejerna försvinner ju inte, de har vi ju kvar. En liten investering alltså. :)   

Även om det var skojigt att ställa i ordning ett rum till grabben, så kändes det dock ganska vemodigt. Allra helst hade vi velat göra ett babyrum till en kommande liten egen knodd, men det verkar inte vara vår närmaste framtid. :/
Vi får väl vara glada för att vi får låna ett barn lite då och då, och ett barnrum blev det ju ändå. Bara inte ett som vi helst hade velat ha.

Hoppas att junior kommer att trivas iaf och att det blir bra, fina och glada dagar!
Så här ser rummet ut nu:

Sov så gott älskade underbara

~ MYSAN ~

1998-2013

Plötsligt händer det..?

Eller så gör det inte det.

Jag pendlar ofta emellan hopp och förtvivlan, mest förtvivlan.
Ikväll stod jag åter i det tomma rummet och såg för mitt inre hur det var möblerat till ett färgglatt och härligt barnrum. Och jag grät. Som jag grät.

Min kurator är nog hemskt uttråkad på att höra om min ångest och min vånda över att inte få bli mamma, men jag har liksom ingen annan att prata om det med. Ingen annan som jag vill gnälla för, tynga ned, gråta hjärtskärande och utlämnande inför.
(= Ingen annan som har betalt för att lyssna... :/)

Jag kom på mig själv med att enbart intressera mig för barnavdelningen sist jag var på IKEA.
Jag ser flera av de där grejerna och möblerna där uppe i husets tomma hjärta. Var gång jag går in så är det inte tomt, det är fullt i leksaker, böcker, nallar och färger. Det står en spjälsäng där, ett skötbord där, en skön fåtölj att amma i där...
Jag visualiserar varje gång innan jag somnar. Jag ser hela tiden framför mig hur jag vill ha det, hur jag jättegärna önskar mig det.
 Å andra sidan...hur många gånger låg jag inte i flera års tid och visualiserade mig själv utan kronisk sjukdom..?

Det känns bara mer och mer hopplöst.

På fredag...

...stannar klockorna.
Och mina känslor för den stunden gå omöjligt att beskriva i ord för tillfället.

Nu är tyvärr tiden inne

Det är dags. Jag bara insåg det idag. Jag har skjutit upp det hela hösten, för jag har hellre velat blunda. Men nu kan jag inte blunda längre. Jag måste få det gjort.
Imorgon måste jag ringa veterinären ang. lilla Mysan.

Jag fick veta redan för snart ett år sedan att hon har fel på sin sköldkörtel.
Jag har dessvärre inte råd att bekosta en operation eller behandla med livslång medicin. Veterinären sa då att det inte var någon panik, hon led inte. Men så fort pälsen började se ful ut och om hon bara fortsatte att tappa vikt, då var det dags.

Hon tar inte upp någon näring alls längre, är konstant hungrig och är snart bara skinn och ben. Nu har pälsen börjat pälsen tappa sin fina blankhet, så nu är det inte längre läge att skjuta upp den vägen vi alla ska vandra.

Det är dags för min älskade katt att få somna in.

Jag vill inte bli imorgon

Imorgon är det dags igen. Fylla år.
Vad har hänt sedan förra årets födelsedag?
1. Jag har blivit singel.
2. Fortfarande inga barn.
3. Fortfarande sjukskriven.
4. Jag har blivit arbetslös.
5. Jag mår piss över allt ovanstående, men särskilt över nr. 2.

"Saker och ting har sin tid, snart är det din tur, den som väntar på något gott..."blaha blaha!
Jag står inte ut på att höra skiten längre! Det blir ju aldrig min tur!
Jag har ju väntat och väntat och hoppats och längtat på så mycket i så många år nu.
Hur länge till ska jag behöva vänta och vänta, hur länge lever hoppet kvar och visst finns det folk som dör av längtan?

Jag vill inte att det ska bli imorgon och jag vill inte bli äldre. Jag orkar inte med att fylla år igen, jag står inte ut med tanken på att livet och åren springer ifrån mig medan jag fortfarande är på ruta ett.
Jag vill bara att det ska endera ta slut här och nu, eller att allt bara slår om imorgon när jag slår upp ögonen och saker och ting börjar röra på sig.

Hur mycket jag än har fokuserat och visualiserat de senaste 10 åren på man, barn, kärnfamilj, hus, vovve och Volvo, så har det inte gjort någon skillnad.
Jag kommer att vakna imorgon igen.
Ett år äldre, singel, barnlös, arbetslös, sjukskriven och alldeles, alldeles ensam och misslyckad.

22 Juli

Idag är det åtta år sedan

Idag är det åtta år sedan min pappa somnade in.
Det känns fortfarande som igår.

Varför?

 

Jag tänkte alltid när jag såg dig att du var så otroligt vacker.
Du var så otroligt och fantastiskt vacker!

Utsidan betyder så lite.
Jag såg bara den och den bländade mig totalt.
Jag visste inte hur du hade det på insidan.

Hade jag vetat, så hade jag kanske inte behövt fundera på varför?
Jag hade undrat, men kanske förstått bättre.
Men jag såg bara allt det där otroligt vackra och fina på utsidan.

Även fast jag vet av erfarenhet hur mörkt det kan vara på insidan, så är det omöjligt för mig att förstå varför en så ung och vacker människa finner det omöjligt att vilja fortsätta leva.

Sov gott du vackra <3

Drömland

Jag vaknade denna dag utav att mitt ansikte var indränkt i tusen tårar och jag ropade "Pappa, pappa!" flera gånger.
Jag minns att jag i nattens drömland besökte barndomshemmet som var stökigt, rörigt, tomt, skitigt och mörkt. Det luktade rök och ruttet och det enda som stod helt och kvar på sin plats, om än dammigt, var alla pappas böcker i bokhyllorna.

Alla pappas böcker som vi (på riktigt, inte i drömmen) slängde när han och mamma flyttade ifrån barndomshemmet, för vi visste inte vart vi skulle göra av det.
Det gjorde hemskt ont att slänga de där böckerna och allra helst ville jag lägga allihop i lådor och ta med hem, men jag bodde så litet då och det fanns ingen plats. De hade blivit förstörda i skjulet som det både blåste och regnade in i. Det fanns ingenstans att göra av dem!
Jag har i alla år därefter ångrat detta och hade verkligen velat ha kvar pappas böcker, ställa upp dem i mina hyllor och läsa dem under min livstid.

I drömmen kändes den där smärtan extra hårt och tillslut hittade jag även alla gamla fotoalbum i en annan hylla. Fotoalbum som jag inte har sett sedan barnsben, för de har också försvunnit.
Då släppte alla spärrar och jag kände mig bara så ensam och liten.
Jag visste i drömmen att pappa var död och att mamma var någon annanstans, men jag ropade efter pappa och helt plötsligt så stod han där.
I för stora, utslitna jeans och en av sina stickade tröjor. Den grå med fasaner.

Så rann tårarna och med kinden tryckt emot hans tröja så grät jag ut min sorg över att han är borta och att jag känner mig så ensam och otillräcklig.
Och där stod vi tills jag vaknade.

Idag går jag alltså bara runt och tänker på pappa och grinar hela tiden.

Tack för att du finns

Idag är en sådan där dag som raderats ur almanackan.
En årsdag som inte längre är det.

Utan att ha en minsta aning så lade jag ut följande text på Facebook strax efter midnatt:
"Eftersom (C) i kvällens Debatt förklarade att singelskap är en sjukdom, så gissar jag att alla singlar kan ringa och sjukskriva sig från jobbet imorgon?"
(Och ja, självklart var det ironi! Jag om någon vill väl att förslaget ska gå igenom!
Men är man alliansvänlig eller inte förstår/känner mig alls, så tror man ju förstås att jag bara hör det jag vill höra (som all press tex) och försöker häckla den stackars alliansen. Nästa gång får jag verkligen inte glömma att lägga till en smiley, för det verkar göra susen...)

Jag satt till och med och chattade en stund med exet i samma veva och hade egentligen ingen koll på "läget" alls. Det kanske inte han heller hade?
Först efteråt när vi sagt godnatt och jag såg vem som fyllde år idag, så klickade det till uppe det grå luddet.
Idag skulle ha varit min och exets årsdag. Om vi fortfarande hade varit ett par.

Det är en väldigt konstig känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Jag har gått vidare, men han är en viktig person i mitt liv för att han var oerhört viktig under så många år.
Jag saknar honom.
Inte som den jag var kär i, utan som den finaste och bästa av kompisar.
Och jag älskar honom.
Inte som mannen i mitt liv som jag alltid vill vara med, älska med och leva i nöd och lust med, utan för att han alltid stod mig bi när jag behövde det som bäst - under de svåraste åren av min sjukdom.

Jag hoppas att vi alltid kan vara de finaste av vänner och kompisar oavsett vart våra respektive liv tar oss här i världen.
För jag värdesätter honom högt.

Tack för att du alltid fanns och för att du fortfarande finns Billy

När tänkaren tänker ihjäl sig

Nytt år var det ja.
Nya tankar, men gamla också förstås.
Jag släppte tanken om barn för en stund. Lät allt annat rinna igenom och fokuserade på mig, min hälsa, mitt liv, mitt hjärta och den lilla hjärnan full i grått ludd.

Häromdagen låg jag i badkaret och helt plötsligt bara slog allt upp igen, som en blixt från den vintriga himlen:
"Men barn då, Sundinska, du måste ju skaffa barn snart innan det blir för sent!"
Därefter hittade Fångarna på Fortet och Gunde Svans ivriga dalmasröst fram bland luddet:
"Skynda, skynda, nu är dä bråttom!"

Sex månader kvar till bitter, barnlös (singel?) 34-åring.

Hur blev det så här?
Vad hände med "jag ska få mitt första barn innan jag fyller 26, mitt andra innan jag fyller 28 och mitt tredje innan jag fyller 30."?
Jag vet att man var ung och dum och inte alls snusförnuftig, men för en del så blev det ju precis så.
För varje kompis som blev gravid, så önskade jag så högt att det nästa gång skulle vara min tur. Min tur att smeka den obefintliga gravidmagen vid fikabordet, eller i stallet, eller på jobbet, eller på kryssningen(de skulle ändå klura ut det eftersom jag inte drack alkohol). Och det skulle få vara min tur att berätta att det minsann fanns en älskad parvel i min mage som snart skulle få världens kärleksfullaste morsa.
Men det blev aldrig så.
Vart på vägen brast det för mig?

Jag lekte länge. Längre än vad jag hade tänkt. Inte för att jag behövde, utan för att jag kunde. Och för att jag var så rädd att det känsliga hjärtat skulle haverera på vägen.
Det var lättare att leka, än att blanda in känslor och bli sårad.
Sen insåg jag att tre barn inte är kul. Jag är tredje barnet. Tredje hjulet. Griskultingen som gud glömde.
Ett barn är inte heller kul. Bortskämd, med överdrivet bekräftelsebehov och ingen att leka med.
Två barn. Där har vi det! Två barn innan jag fyller 32. Ja! Det fixar jag!
Och med facit i hand så borde det kanske ha gått så, blivit så. Jag hade kunnat fixa det, OM jag hade levt med någon med samma dröm.

Men icke. Inte ens det fixade jag. Som min "kära" mamma så vänligt talar om.

Liggandes i badkaret med chokladdoftande skum, med blicken flackande emellan de tända ljusen och handen som ömt höll i glaset med rödvin, så kom tankarna åter.
"Fy fasen vad tragiskt. Man ska inte ligga så här själv, man ska dela det här med någon man älskar. En man som man känner sig trygg med och kan skratta ihop med. Men jag ligger här själv...ensam."

Därefter dundrade Gunde, rödnäsad och gnäggandes, in i luddet igen:
"Skynda, skynda, nu är dä bråttom!!!"

Sen var det kört.
I glaset blandades sälta från tårarna som tyst tog sig över mina kortisonsvullna kinder och ned i det blaskiga rödtjutet.
Jag är fortfarande precis lika ensam och barnlös som tidigare.
Som för 1 år sedan. 5 år sedan. 10 år sedan.

Så går det när man väntar.
Väntar på bättre tider. Väntar på bättre ekonomi. Väntar på bättre jobb. Väntar på att studera färdigt. Väntar på rätt man. Väntar på större bostad. Väntar på att ha rest jorden runt fyra gånger. Väntar på att köpa hus och bil och hund.
Man blir gammal, bitter, ensam och barnlös.
All väntan är mitt livs största misstag.

Borde jag skämmas?

Har en lustig känsla i kroppen.
Det låter skumt och dumt, till och med lite hänsynslöst att säga att jag har sörjt klart.
Men det är så det känns.

Skulle jag träffa Mr. Right(jaja, han finns väl inte ens...:/) imorgon så skulle jag vara redo att gå vidare.
Konstigt!
Jag som alltid varit en person som behövt mycket tid till att tänka, känna efter och analysera. Behövt tid att gråta ut och slicka mina sår i det mörka hörnet.

Jag vet att läkeprocessen blev annorlunda denna gång, vid detta uppbrott.
För det första så var frågan uppe på tapeten redan sommaren 2010. Och sedan dess så hängde det liksom ett grått moln över hela förhållandet på något sätt.
Vi hade också börjat förstå att våra framtidsdrömmar inte alls såg likadana ut.
Och vi sa båda att det kändes mer som om vi var två kompisar som bodde ihop.
Så efter så lång tids "förberedelse", så antar jag att jag vet vart jag står. Jag har haft gott om tid till att analysera och gråta och sörja medan vi fortfarande var ihop.

Kan det vara så att jag redan är redo för att trampa vidare på min lilla väg?
Tycker själv att det känns jobbigt att berätta, för jag skäms nästan lite över att jag känner mig "hel" redan.
Borde jag inte gråta och snyfta och känna mig liten i minst ett halvår till?? :S

Mycket bilder

"Vad mycket bilder du lägger ut på bloggen hela tiden. Varför skriver du inget istället? Ja menar, du kan ju skriva!"

Ja, det kan man fråga sig.
Har väldigt mycket tankar (ganska precis som vanligt), men känner mig inte i något stort behov av att skriva ned eller delge dem.
Har mer och mer känt ett behov av att prata med människor på sistone och det tycker jag är väldigt sunt. I allafall när man, som jag, gärna stänger sig inne eller ute beroende på hur man mår.
Jag mår nog ganska pissigt med facit i hand, men försöker prata och socialisera ändå.
Lite tafatt emellanåt, men det kan nog bero på att en och annan inte är någon jag brukar prata med.
Nya kontakter helt enkelt. Sundinskan är på frammarsch igen!

Men lite tankar får jag väl försöka plita ned då, eftersom jag blivit tillfrågad...

Alla frågar hur jag mår efter uppbrottet ifrån exet. Som om att allt bottnar i enbart det.
I början gjorde det nog det med, men jag tror nog att jag har hämtat mig ganska bra.
Det som känns mest jobbigt nu är inte själva avslutandet av vårt förhållande, utan allt runt omkring.
Jag kommer att tycka att det blir jättejobbigt på många sätt och vis när han flyttar, men på lika många sätt kommer det att bli skönt också.
Det har varit jobbigt att bo ihop under den här tiden, men den har också hjälpt till mycket i läkeprocessen.
Jag kommer inte längre att sörja att min stora kärlek flyttar ut, men jag kommer att sörja och sakna att min bästa kompis flyttar.

Det som gör mest ont nu är besvikelsen över att känna mig så misslyckad, att behöva "starta om" 33 år gammal. Att fortfarande inte ha lyckats nå det där målet om kärlek, barn och gemensamt hem. Om en gemensam framtid och ett gemensamt liv med en man jag älskar.

Det som gör näst ont är förlorandet av en familj.
Med exet följde underbara svärföräldrar, svåger, mormor och morfar. Alla så vänliga, hjälpsamma och gulliga. Åh, vad jag kommer att sakna dem! :(

Den tredje spiken i min personliga kista är besvikelsen från min mamma.
Istället för att ringa och delge graviditetsbesked, giftermålsbesked eller något annat roligt "familjebesked" som hon väntat på med spänning sedan dagen jag föddes, så ringde jag och berättade att jag är singel.
Min mor är en rak och ärlig människa och är därför duktig på att tala om vad hon tycker om just det.

Förlåt mamma, för att jag fortsätter att aldrig lyckas leva upp till dina förväntningar.
Det kanske inte räddar situationen, men jag är precis lika besviken på mig själv som du är.