Tänk på andra

Jag tycker nog att jag var ganska generöst lagd tidigare, men att jag ofta blev så instängd i min egen kroppsliga smärta att jag inte riktigt orkade bry mig så mycket om andra som jag egentligen önskade göra.

Jag tappade många vänner under de första värsta åren och det är helt och hållet mitt eget fel. Jag orkade inte bry mig. Eller så ville jag inte att de skulle tycka synd om mig, hellre sitta ensam och gråta än någon som "led med mig".

När jag blev mamma förra året hände det mycket.
Jag kände så mycket mer och starkare, inte bara för mitt älskade barn, utan för alla runt omkring mig.
Det var som att öppna alla kanaler och jag tog in sinnesstämningar och smärtor och hej å hå, vilket tryck det blev.
Men jag upptäckte också att jag mådde mycket bättre när jag blev närvarande, när jag pratade, hjälpte eller handlade på något sätt som gjorde gott.

Jag vet inte om jag försöker gottgöra en massa dåliga saker som jag gjort tidigare, för inte kan jag väl ha gått och blivit en sämre variant av Moder Teresa bara för att jag blivit mor?
Sambon har ett stort hjärta och vi har tillsammans tömt större delen av vårt bohag på både kläder, möbler och hushållsartiklar för att låta de som har det sämre få det lite bättre.
Två gånger har vi samlat in saker och kört iväg till behövande.
Idag gjorde vi den andra resan.

Även fast jag känner en stor sorg över att inte ha kunnat göra än mer, så känner jag mig också glad och lycklig för det vi gjort.
Vi har bidragit till att en familj får vinterkläder. Lite julklappar. Lite mat. Blöjor och välling till bebisen. Lite leksaker och böcker till de äldre syskonen. Kaffe och nagellack till mamman.
Trots att jag såg glädjen och euforin hos denna underbart tacksamma familj, så sitter jag ändå och funderar på om vi inte hade kunnat skicka med lite mer. Köpt en paket blöjor till? Mer välling? Mer mat?
Jag vet att vi gjort något bra idag. Men jag önskar att vi kunnat göra mer. Att fler ville göra mer.

Tänk på andra. Alltid.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.