Fem månader av allt

Drygt fem månader senare så är jag här igen. För att stanna? Jag vet inte.
Det är så mycket som jag har att berätta, men som har blivit så svårt att skriva, så svårt att tala om.
Jag befinner mig i ett konstant högkänsligt läge och tar lika illa upp av mina egna grodor och handlingar som av andras.
"Varför finns jag?" och så vidare.

Jag ska iallafall berätta att när jag senast skrev, när jag låg i den där jättestora och fluffiga hotellsängen, då var jag inte ensam.
Jag delade den med en annan man.

Kvar hemma i huset befann sig sambon och älskade barnet ihop med en nästintill främling och jag var någon annanstans med någon annan.
Vi väntade på bättre tider ihop.
Dagar eller veckor, vi visste inte säkert. Det var en risk att ta in på hotellrum, men vi behövde lite egen tid innan drabbningen.

Har ni tagit fram popcorn än? En flarra vin?
Götta på er ni, jag bjuder på detta gratis.

Vem går och lägger sig i en flådig hotellsäng med en annan man, när hennes sjuka sambo och förvirrade barn kämpar på hemma?
Vem är jag egentligen och att jag inte skäms?
Ja, vem är jag egentligen?

Jag är mamman som gick igenom hela förra året gravid. Med vårt tredje barn.
Ja, vi hade bara ett i livet. Jag vet. Jag kan räkna.
Mannen på hotellet låg i min mage. Vi hade umgåtts i nio månader, men hade inte setts än. Vi kände varandra, men ändå inte.
Men lite senare en solig höstdag, då vi fick vi träffas.
Hej Lillebror! <3

Tio dagar innan sambon insjuknade förra året, så fick vi veta att vi var gravida igen.
Tårar.
Lycka för att ännu en gång ha klarat av hindret att kunna bli gravida, skräckslagna för att ytterligare en gång förlora det vi längtar så efter.
När sambon blev sjuk, så trodde jag direkt att det var kört. Aldrig i världen att det är lilla knytet stannar i min mage på de här villkoren.
Jag åt inte, jag sov inte, jag grät mestadels och jag sörjde.
Jag sörjde allt som jag redan då förstod skulle bli annorlunda, oavsett hur det skulle bli.

Men min mage växte. Mot alla odds.
Den här gången växte knytet där inne bra. Inte alls som när storebror låg i magen.
Men jag tror inte att jag vågade hoppas på något förrän sommaren var slut.
Det fanns inte riktigt utrymme för det heller, situationen hemma och på sjukhus upptog all tid, tankar och ork.

Liggandes där i hotellsängen så visste jag alldeles säkert på att du skulle klara dig. Du skulle må bra. Det skulle gå bra.

Älskade barnet är storebror!
Pappan som inte längre minns något av storebrors graviditet, födsel eller första 1,5 år, han har fått en ny chans att minnas med lillebror.
Mamman som längtade ihjäl sig efter ETT barn, fick den stora äran att vara mamma till tre. TVÅ ÄLSKADE BARN I LIVET.
Det är mer än jag någonsin kunde drömma om.

Vägen är lång, krokig, gropig, stenig, har vattenfyllda diken och tar aldrig slut.
Men jag är här. Jag är kvar.

Tänk på andra

Jag tycker nog att jag var ganska generöst lagd tidigare, men att jag ofta blev så instängd i min egen kroppsliga smärta att jag inte riktigt orkade bry mig så mycket om andra som jag egentligen önskade göra.

Jag tappade många vänner under de första värsta åren och det är helt och hållet mitt eget fel. Jag orkade inte bry mig. Eller så ville jag inte att de skulle tycka synd om mig, hellre sitta ensam och gråta än någon som "led med mig".

När jag blev mamma förra året hände det mycket.
Jag kände så mycket mer och starkare, inte bara för mitt älskade barn, utan för alla runt omkring mig.
Det var som att öppna alla kanaler och jag tog in sinnesstämningar och smärtor och hej å hå, vilket tryck det blev.
Men jag upptäckte också att jag mådde mycket bättre när jag blev närvarande, när jag pratade, hjälpte eller handlade på något sätt som gjorde gott.

Jag vet inte om jag försöker gottgöra en massa dåliga saker som jag gjort tidigare, för inte kan jag väl ha gått och blivit en sämre variant av Moder Teresa bara för att jag blivit mor?
Sambon har ett stort hjärta och vi har tillsammans tömt större delen av vårt bohag på både kläder, möbler och hushållsartiklar för att låta de som har det sämre få det lite bättre.
Två gånger har vi samlat in saker och kört iväg till behövande.
Idag gjorde vi den andra resan.

Även fast jag känner en stor sorg över att inte ha kunnat göra än mer, så känner jag mig också glad och lycklig för det vi gjort.
Vi har bidragit till att en familj får vinterkläder. Lite julklappar. Lite mat. Blöjor och välling till bebisen. Lite leksaker och böcker till de äldre syskonen. Kaffe och nagellack till mamman.
Trots att jag såg glädjen och euforin hos denna underbart tacksamma familj, så sitter jag ändå och funderar på om vi inte hade kunnat skicka med lite mer. Köpt en paket blöjor till? Mer välling? Mer mat?
Jag vet att vi gjort något bra idag. Men jag önskar att vi kunnat göra mer. Att fler ville göra mer.

Tänk på andra. Alltid.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Men jag klagar inte

Värmen är på väg att skjuta i höjden igen, efter en vecka med lite lägre temperaturer.
Värme är skönt, jag klagar inte.
Men alla bromsar och stickinsekter som surrar runt i miljontals och är allmänt galna, de skulle jag gärna vara utan.

Förra veckan fick vi första lasset ved och veden ligger på sambons ansvar här hemma.
Om det bara hade varit varmt, så hade veden varit staplad för längesen, men pga alla bitande flygfän så ligger den kvar där än.
Trots det mästerliga medlet ifrån Sjö & Hav som vi alltid använder, så är det några jäklar som vill ta sig en smakbit ändå.
Sambon jobbade ihärdigt i åtminstone en timme i +26 grader, men sedan var han uppäten och arg.

Så veden ligger på vila ute på gården. Och snart kommer det mer. Och varmare blir det.
Men vi klagar inte.

Jag samlar som vanligt vatten i fötterna och lite även i händerna nu när det är så varmt. Jag gör det varje år, men kanske lite mer än vanligt denna sommar.
Stödstrumpor är poängen, oh, så svalt och skönt! Eller nej, det är det ju inte.
Men jag klagar inte! För använder jag dem, så lyckas jag allt som oftast få på mig skorna om vi behagar åka någonstans.
Att det gör jäkligt ont och att fötterna ser ut som stoppade julskinkor, det är smällen jag får ta.
Om allt annat går åt fanders, så har jag ju faktiskt ett par rejäla foppatofflor som faktiskt passar. Det är alltså inte helt synd om mig.
Så jag klagar inte.

Klockan är strax före 09.00 och temperaturen på mätaren i köket lyder:
IN: 25,6
OUT: 32,7

Jag sitter nere i gubbhörnan i korsdrag med stödstrumporna på. Hundarna flåsar i kapp på golvet.
Sambon sitter i korsdrag uppe och hävdar att bromsarna försöker ta sig in genom myggnätet.
Det ligger en stor vedhög ute på gården.
Gräsmattan behövde klippas för ett par dagar sedan.
Kaffet smakar inte så bra i värmen.
Det är lördag och jag har absolut inget att göra (...........).
Men jag klagar inte!
 

Snart är det slut

Näst sista dagen på året.
Jag vet inte hur den sista kommer att sluta, men jag har förberett för en trerättersmiddag på tu man hand med sambon och djuren här hemma.
Ena hunden har det lite jobbigt med smällare och raketer, så därför vill jag inte gärna åka hemifrån och lämna dem hemma.

I år har vi tappert försökt att få lite sällskap, så som vi hade förra året, men vi har inte fått något napp alls.
Jag vet att sambon, som är mycket social, helst skulle vilja åka in på en nyårs-/födelsedagsfest i stora staden, men har dåligt samvete för att jag blir ensam hemma.
För mig så får han gärna åka om han vill.
Jag känner inte de där personerna ändå, och jag sitter hellre ensam med hundarna och vet att jag är hos dem om det blir något, än att jag sitter i en trång lägenhet bland en massa fulla, okända människor och har tankarna hemmavid och allra helst vill åka hem.

Visst är det roligare att fira in nyår med andra, men vi kan ju inte tvinga hit folk...
Ser hellre att åtminstone en av oss har roligt, än att vi sitter i varsin ände på soffan och är uttråkade båda två.
Men men, morgondagen får utvisa hur det blir.
God mat och en flaska mousserande står i allafall redo i kylen till imorgon.
Och jag tänker njuta oavsett.
Vill du göra mig sällskap, så är du hjärtligt välkommen! :)

Hur ska du/ni fira in det nya året?

Startminne eller plåster på såren

Lördag och ännu en vecka gick.
Vi har varit på vårt första besök på fertilitetskliniken och...ja.
Det känns bra på ett sätt. Nu har vi fått stöd i detta, någon att prata med, någon att ställa dumma frågor till. Samtidigt känner jag mig oroad över att lägga över så mycket av mig och av oss på dessa okända människor.
Och jag är rädd.

Rädd för att det, trots alla uppoffringar, inte kommer att lyckas.
Rädd för att kroppen ska sparka bakut, rädd för att det ska vara fel på mig, rädd för att det ska vara fel på sambon.
Men mest är jag rädd för att jag inte har någon kontroll längre, att jag inte bestämmer helt och fullt över mitt liv.

Jag fick tidigt börja bestämma och göra val i livet. Jag hade dåligt med riktlinjer, inga regler och det var ont om guidade turer in i vuxenvärlden.
På gott och ont, men jag saknade ofta att jag inte kunde vända mig hit eller dit för råd, stöd och hjälp. Jag hade behövt den tryggheten.

Nu är det idag och mitt tidigare liv har format mig till en stark person som vet vad jag vill, vad jag tycker och oftast vad jag gör.
Då är det väldigt svårt att bara släppa allt. Lika svårt som det är att acceptera att det inte fungerar.
Förut var problemet att bara den ena i förhållandet ville ha barn. Med det ur världen, så trodde jag väl att nu, nu kommer äntligen min tur!
Efter alla svåra sorger, all jäkla väntan och alla tuffa år, nu träffade jag Prinsen på den vita springaren och nu var tiden inne att gemensamt få barn.
Äntligen skulle Sundinskan få träffa sin efterlängtade och alldeles egna familj!  
Make love not war, and make babies, lots of babies!

Åh herregud så naivt.
Men jag förstod under mötets gång att jag är helt normal. Jag har tänkt precis som alla andra som ska börja försöka göra barn.
Tyvärr får många det kastat i ansiktet under tidens gång när det inte blir något knyte av all denna kärleken.
Precis som jag. Som vi.

Efter mötet köpte jag mig en ny kaffemugg.
Startminne på vår resa eller plåster på såren efter en fruktans tid?
Tiden får utvisa vad den kommer att associeras till.

 Bilden är lånad ifrån Lagerhaus

Steget är taget

Hamnade oväntat på akuten igår kväll. Infektion i magen och antibiotika.
Tänk att det alltid är något hela tiden... :/

Idag har vi dock tagit det där sista steget över tröskeln och skrivit in oss på fertilitetsutredning.
Det känns bra.
Om tre veckor fick vi en tid för ett första besök och samtal med läkare och sen får vi se vad som händer. Det här är nytt för oss och vi känner väldigt få som gått igenom fertilitetsutredning.
Skriv gärna och berätta om era egna erfarenheter!

Första telefonkontakten kändes dock mycket bra och trygg och vi skulle börja med att få varsin hälsodeklaration hemskickat. Dessa ska vi fylla i och skicka tillbaka innan första besöket.
Våra respektive sjukjournaler från det senaste året (fast för mig skulle det bli för iallafall två år pga mina sjukdomar) skulle skickas efter, och sedan kanske det skulle komma remiss på blodprover innan också, beroende på hur hälsodeklarationerna såg ut.

En början med andra ord.
Jag har nog inte tänkt skriva så utförligt om vår fertilitetsresa framöver, det blir liksom för privat.
Men lite kommer jag nog att delge, vi får se.
Just nu känns tre veckor som väldigt lång tid, men jag hoppas att de går fort. 

Nu tar vi oss nöjet

Usch vad deprimerande läsning detta år har bjudit på än så länge. :/
Smärta, elände och kärleksbekymmer.
Det är skönt att få skriva av sig, men hur kul är det att läsa om skiten hela tiden? Inte alls skulle jag tro.
Jag skriver för mig själv, men någonstans så finns det ju ljusglimtar. Varför bara skriva om allt det mörka och nattsvarta hela tiden?

Idag ska jag och älsklingen ta oss tid, råd och nöjet och gå på bio!
Berättelsen om Pi står på dagens schema.
Vi älskar båda att gå på bio och vi ser fram emot filmen med spänning.
Jag har inte läst boken, men oftast gör man ju sig en tjänst i att se filmatiseringen först och läsa boken efteråt.

Någon som har sett filmen eller läst boken, eller kanske både och?