Tänk på andra

Jag tycker nog att jag var ganska generöst lagd tidigare, men att jag ofta blev så instängd i min egen kroppsliga smärta att jag inte riktigt orkade bry mig så mycket om andra som jag egentligen önskade göra.

Jag tappade många vänner under de första värsta åren och det är helt och hållet mitt eget fel. Jag orkade inte bry mig. Eller så ville jag inte att de skulle tycka synd om mig, hellre sitta ensam och gråta än någon som "led med mig".

När jag blev mamma förra året hände det mycket.
Jag kände så mycket mer och starkare, inte bara för mitt älskade barn, utan för alla runt omkring mig.
Det var som att öppna alla kanaler och jag tog in sinnesstämningar och smärtor och hej å hå, vilket tryck det blev.
Men jag upptäckte också att jag mådde mycket bättre när jag blev närvarande, när jag pratade, hjälpte eller handlade på något sätt som gjorde gott.

Jag vet inte om jag försöker gottgöra en massa dåliga saker som jag gjort tidigare, för inte kan jag väl ha gått och blivit en sämre variant av Moder Teresa bara för att jag blivit mor?
Sambon har ett stort hjärta och vi har tillsammans tömt större delen av vårt bohag på både kläder, möbler och hushållsartiklar för att låta de som har det sämre få det lite bättre.
Två gånger har vi samlat in saker och kört iväg till behövande.
Idag gjorde vi den andra resan.

Även fast jag känner en stor sorg över att inte ha kunnat göra än mer, så känner jag mig också glad och lycklig för det vi gjort.
Vi har bidragit till att en familj får vinterkläder. Lite julklappar. Lite mat. Blöjor och välling till bebisen. Lite leksaker och böcker till de äldre syskonen. Kaffe och nagellack till mamman.
Trots att jag såg glädjen och euforin hos denna underbart tacksamma familj, så sitter jag ändå och funderar på om vi inte hade kunnat skicka med lite mer. Köpt en paket blöjor till? Mer välling? Mer mat?
Jag vet att vi gjort något bra idag. Men jag önskar att vi kunnat göra mer. Att fler ville göra mer.

Tänk på andra. Alltid.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Ny vecka i den här tiden

Förra veckan var det årliga hästveckan som jag alltid försöker besöka och ta lite bilder på.
Då kameran tillhör exet, så är jag väldigt glad över att jag får låna den varje år så att jag kan göra just detta - fotografera alla fina hästar och dess ryttare.
Jag är otroligt tacksam för det!

Men nu är det ny vecka och jag har gått från hästar till barn.
Nu har vi brorsonen här nästan hela veckan och jag hoppas att vädret inte sviktar. Han älskar nämligen att bada och jag är inte heller någon badkruka.
Soligt och vackert, då vet vi vad vi ska göra. Regn och rusk - då blir det lite drygt.

Tycker att det är så himla skönt med brorsonen på det vis att han tycker om att vara ute och göra saker. Sparka boll, gå ut med hundarna, tvätta bilen, bada, hitta på hyss... :)
Alldeles för många barn sitter framför diverse skärmar och avskärmar sig och det tycker jag bara är så ledsamt och tråkigt.
Det kan säkert vara praktiskt att sätta på en film då och då när tiden eller orken inte räcker till, det har jag full förståelse för.
Men jag ser och träffar många barn som bara sitter framför TV:n, datorn, mobilen, iPad, iPod osv.
Totalt distansierade från omvärlden och väldigt asociala. Det gör mig ganska ledsen.

Världen för barnen ser ju dock inte ut som den gjorde för min generation, vi hade bara en TV med först två, sedan tre kanaler.
Och ibland när vi slog på stort, så åkte vi till lokala macken och hyrde en "videobox"(VHS-spelare) och en eller två filmer.
Sedan satt vi hela familjen samlade under stor andakt och tittade på dessa filmer. Man kan väl säga att det var familjetid om något. Och väldigt speciella ögonblick.

Först på 90-talet skaffade vi oss en alldeles egen VHS-spelare och det var stort vill jag minnas. Kanske gick den lite varm i början, men sedan återgick vardagen ganska fort till att leka, cykla, rida, vara med kompisar osv.

På min 19-årsdag fick jag överta min brors första mobiltelefon, jag fick den med ett eget telefonnummer och abonnemang och det kändes sjukt häftigt.
Det var begagnad, stor och tung och jag glömde den hemma mestadels, men jag hade en mobiltelefon. Det ni!




Sedan vill jag minnas att den tekniska utvecklingen rullade på ganska fort.
Min allra första dator skaffade jag på en evighetslång avbetalning när jag hade fyllt 21.
Det var den mest otympligaste datorn i världen och jag tror att bara tjock-TV:n vägde mer i hushållet.
Det kunde ta en timme att komma ut på internet ibland och om jag ska jämföra med internet idag, så var det högst tålamodskrävande att sitta där och försöka hitta ut i etern och resten av cybervärlden.
Men det tyckte jag inte då! Det var nytt, spännande och intressant.
Det som idag skulle gett mig huvudvärk på fem minuter, fick mer än gärna ta sin lilla tid just då.

Då. Nu.
Stora skillnader.
Idag ska allt gå fort, det ska vara datoriserat och automatiserat.
Inte undra på att barnen idag har annorlunda dagar, annorlunda rutiner.
Jag säger inte att det var bättre förr...eller gör jag det?
Jo, på många sätt så var det faktiskt bättre förr.
Man träffade sina vänner och pratade, istället för att läsa och se bilder om deras liv i statusar på internet.
Man skrev personligt och utlämnande i riktiga dagböcker som man låste med hänglås och gömde, istället för att lämna ut sig själv och sitt liv i en opersonlig blogg - på internet.
Man ringde till folk när man ville dem något och man skickade julkort, påskkort och inbjudningar via brev som man fick hämta i brevlådan - den riktiga brevlådan!

Kan ju rabbla saker som var bättre förr i en evighet, men det har jag inte tid med.
Jag, sambon och brorsonen ska inta frukost i friska luften, ute på trappen. :)

April, april

Aprilväder. Detta kända, men mycket otacksamma fenomen.
Idag gråter många vars vårkänslor redan poppat upp till ytan. Och flyttfåglarna som gillar varmt och skönt, de sitter nog och trycker någonstans med huvudet under sina vingar.

Det snöar ju inte i allafall. Alltid något!
Men regnet ÖSER ned och har så gjort hela dagen. Inte ens mina vädertåliga lapphundar vill gå ut.

Jag MÅSTE in till sjukhuset om några timmar.
Mina leder och min kropp skriker och jag har i omgångar tvingat upp den sargade kroppen för att försöka jaga igång musklerna. Det går inget vidare.

"Men ring och be och få en ny tid då."

Det hade jag mer än gärna gjort idag, men specialistläkartider är mycket svåra att få och idag är ett viktigt möte.
Som sköterskan som bokade in mig sa i luren: "avbokar gör du bara om du ligger för döden."
Ligger jag för döden?
Många gånger med den här kroppen så har det känts som det. Men jag vet av erfarenhet att jag faktiskt inte gör det. Dör alltså.
Så nej, hur illa och jäkligt det än känns idag, så ligger jag inte för döden. Jag kommer definitivt att överleva.

Så här skriver jag tappert på så gott det går och kommer att kämpa mig iväg med färdtjänsten sen när klockan närmar sig.
Har jag tur så spricker det upp! (ironi)

Men jag glömde före-bilden

Efter att ha vilat, sovit och "drönat" under precis hela måndagen och dessutom fått en ganska lång och god natts sömn på det, så tog vi idag ett krafttag här hemma.
Det fanns berg med nytvättade kläder som behövde vikas, det fanns berg med skräp som skulle slängas och det behövde röjas ur, sorteras ur och flyttas på kläder, möbler och pryttlar.

Vi vek tvätt för glatta livet och sambon bar skräp. Jag föste runt saker ur och in i olika garderober och pekade på allt som var för tungt som behövde flyttas.
Vi gjorde en timme(!) inne i grovköket/tvättstugan och tyvärr så glömde jag ju att ta en före-bild... :/
Det är absolut inte klart än, men jag lovar i allafall att bjuda på en efter-bild den dagen vi känner oss nöjda!

Resten av veckan ser lugn ut, men rehab på fredag och tårtkalas hos en av sambons kompisar på söndag. Skönt med lite tid att vila på! :)

Bra tårar

Jag har gråtit mycket i ett par dagar.
Men det har varit bra tårar. Låter väl dumt kanske, men det har varit sådana tårar som har känts befriande, läkande, trygga...ja, listan kan göras lång.
Ibland behöver inte tårar betyda ledsamheter, ibland är de bara sköna.

Idag fick jag träffa dessa vackra på bilden jag fick i söndags. Och om de var vackra på fotot, så var de än vackrare i verkligheten!
Jag kände en mognad i kroppen när vi var där, inte alls den ångesten eller sorgen som stundtals infunnit sig i samband med barn eller gravida kvinnor.
Det går väl upp och ned förstås. Men just idag var jag stark.

Kaosartat

Granen kom igår in och kläddes upp och blev sådär lagom urtjusig och...sned. Alldeles för sent upptäckte vi att hela granfoten var sned och först när halva granen var klädd såg vi missödet.
Men ingen hade ork att bry sig. Granen kläddes klart och står nu grön och sned i stugan.
Men den sprider ljus och värme och det är huvudsaken!

Idag blev det kaosartat. Alla julklappar skulle handlas.
Vi bestämde oss kvällen innan för att åka in lite tidigare än affärerna öppnade, för jag var tvungen att lämna blodprover innan jul och skulle göra detta innan den stora julshoppingen.
Men jag vaknade med halsont och feber och glömde väcka sambon.
Vi blev alltså sena från början.

För första gången i mitt liv svimmade jag när jag lämnade blodprover(!).
Det var en upplevelse kan jag säga. Inte blev det bättre av att sköterskan som tog proverna blev sur!
Först skällde hon över att jag inte talat om att jag inte tålde blod, varpå jag talade om att så inte var fallet. Då fick jag skäll för att jag inte ätit något innan, och då fortsatte jag att berätta att det hade jag visst. Bara en halvtimme innan för att vara exakt.
Då gick hon därifrån(!) och kom tillbaka med ännu sämre humör och berättade att hon tyvärr hade fått ta fikabröd ifrån personalrummet och ett glas mjölk ur deras kyl för att jag var så dum och svimmade.
Alltså...seriöst? Dålig dag eller bara fel jobb??

När jag kände mig bättre så skulle jag lämna ett urinprov innan jag fick gå, och efter det var klart så kom samma jäkla människa och skällde igen för att jag hade låst toalettdörren. För "tänk om jag hade svimmat inne på toaletten?!"
Kärringjäkeln kunde inte ens bemöda sig att besvara det halvhjärtade "GOD JUL!" som jag så artigt avgick ur laboratoriet med.
Det lustiga var att det befann sig både andra lab-patienter och kollegor till denna människa i samma rum och ingen reagerade vare sig på att jag svimmade eller hur personen bemötte detta.
Nästan som att det var standard?

Det blir iallafall aldrig några mer blodprover lämnade på denna VC, det är en sak som är säkert!
Förhoppningsvis så kommer jag inte att svimma någon mer gång heller, men oavsett så ska man väl inte bli behandlad illa om så är fallet.
När jag mötte upp sambon utanför och berättade varför det hade tagit så lång tid, så blev han rosenrasande och ville gå upp och läsa lusen av tanten.
Han hade gärna fått gjort det, men det hade säkerligen bara gått ut över honom själv i slutändan. Jag vara bara glad över stödet och att vi äntligen kom därifrån.

Fyra timmar senare var vi äntligen hemma.
Alvedon och en massa vatten och sedan däckade jag i soffan i tre timmar. Sambon däckade i sängen i två.
Jag har utökat halsontet och febern med en skrällig hosta och oroar mig för hur jag ska orka med julen.
Jullunch hos svärmor imorgon, förhoppningsvis förlöper allt lugnt och stilla.
Snabbmat och racerjulklappsutdelning hos brorsan på Juldagen.
Det är inga långa "pass", men det tar sjukt mycket på krafterna. Och när man redan är sjuk så är det än värre.
Jag önskar mig därför att jag vaknar frisk imorgon bitti.

Avloppet 2013

Som ni märker så dundrar det in inlägg så här på lördagen.
Om jag har en superdag? Nja, den är medelmåttig.
Jag gör helt enkelt bara så som jag brukar, jag börjar skriva och sen sparar jag, så att jag kan skriva mer en annan gång.
Nu var det flera skrivna/påbörjade utkast som jag inte hade gjort klart eller publicerat och det är alltså det som jag gör idag. Därav att det kommer flera inlägg på samma dag.

Men ni kanske är lässugna? :)

Fredagen började alltså hiskeligt bra. Oh, så nöjd jag var!
Men även bra dagar har sin baksida, och denna skulle inte förneka sig...

Efter allt prövande av ridbyxor så var jag tämligen svettig. Så på kvällskvisten ställde jag mig i en varm och lång dusch och njöt riktigt. Ända tills jag drog undan duschdraperierna och fick se poolen som uppenbarade sig i hela badrummet och en bit utanför...
Stopp i avloppet. :(

Detsamma hände vintern 2011. Och då kändes det som om hela världen hatade mig, eftersom jag och exet nyss hade flyttat isär. Jag grät i timmar varje dag och saker gick sönder, kompisar försvann och...avloppet svämmade över.
Ja, ni förstår själva känslan.
Det var inte ju roligare eller lättare den här gången, men eftersom inte avloppet inte blivit rensat sedan 2011, så var det väl inte så konstigt att det täppte igen heller.
Och världen runt om ser inte lika nattsvart ut nu som den gjorde då heller.

Fredagen slutade alltså med översvämning.
Lördagen började med stora avloppsrensningen 2013.

Ikväll ska sambon bjuda mig på bio och restaurang, för han har erhållit semesterersättning och känner sig rik.
Minsann.
Ja, inte fasen tänker jag tacka nej till det.

Lekdag!

Igår på sena eftermiddagen kom brorsonen hit och vi hann med att titta på "Ice Ige 4" alla tre, innan grabben tog med sig ett dussin leksaker som han badade med i badkaret.
Sen upptäckte vi snabbt att golvbrunnen under karet behöver en rensning, för när vi drog ur proppen så svämmade hela badrummet över... Nåja, det får bli en annan dag.
Lite kvällsmat intog vi tillsammans vid köksbordet (lite chockartat, för jag och sambon sitter alltid och äter framför TV:n) och prat om morgondagen, innan det var dags att nanna kudden.

Senast kl. 21 ska han vara i säng hade pappa/brorsan sagt, men det blev lite sent och först 21.15 började vi läsa godnattsaga. "Lille Hiawata och fisktävlingen".
Och det var så roligt och mysigt, så när lillkillen frågade om inte vi kunde läsa en saga till när den första var slut, så sa jag glatt ja.
Vi avslutade kvällen med en Peter Pan-berättelse.
Sen var det ju förstås lite jobbigt och svårt att somna så här första natten på ett nytt ställe, men han låg tappert kvar i sängen och jag satt och gungade på gungstolen i rummet. För det var lite läskigt att vara ensam i ett rum på kvällen.

22.30 hann klockan bli, men sedan dess har han sovit som en stock och gör fortfarande. :)
Jag har lovat att väcka honom i god tid till sommarlovsprogrammet på TV.

Idag har vi planerat in en lekdag!
I den mån jag orkar förstås, men jag tror att det ska gå bra.
Jag kom relativt snabbt ur sängen ganska så tidigt idag, och det brukar vara ett gott tecken för dagsformen.
Och den lär behöva vara god när man ska underhålla en 7-åring!
Jag hoppas så att det ska bli en bra dag och att jag inte är en för tråkig faster. Det är nog min enda rädsla, att jag inte ska vara rolig och bra nog.

"Säg nu inte ja till allt", sa brorsan.

Det är ju nästan lättare sagt än gjort när man vill vara roligast, snällast och bäst.
Men jag sa faktiskt nej till att äta vid TV:n igår och jag sa nej till att åka gocart idag.
Usch vilket monster han ska tro att jag är!
Bäst att vi gör något riktigt roligt idag, annars kanske jag förlorar min "bästa-image". ;)

Lång dag innan den längsta

Puh..!
Vilken lång det har varit! Eller är. Det är ju fortfarande torsdag.
Det har handlats och städats och bakats och lagats. Jag har stått så mycket att det känns som att ryggen är på väg att gå av.
Sambon har gjort det mesta, det ska jag erkänna. Men jag har varit med hela tiden. Det känns så här efteråt.

Imorgon är det Midsommarafton. Mina händer och fötter värker, så det blir nog lite regn. Sen om det blir på ena halvan, andra halvan eller över hela dagen, det återstår att se.

Jag oroar mig mest över att jag ska bli så dålig att jag inte orkar bli med på något av de två firanden som står i kalendern.
Kl. 12.00 i hembyn med de gamla grannarna, och kl. 19.00 i ett samhälle utanför stora staden med sambons kompisar och deras respektive.
Måtte det bli bra väder! Men den är ju en klassiker med skurar på Midsommar.

Jag hoppas att det blir godtagbart för lederna dock.
Smärta kan jag ta, i viss mån. Men den är inte roligt att sitta hemifrån, med folk man inte känner så bra och bara önska att någon högg av fötterna. Eller händerna. Eller att någon kom med en stor spruta morfin och tryckte in i första bästa ven.
Så vill jag inte ha det imorgon.

Jag vill fira Midsommar med min kärlek och med goda vänner och jag vill göra det i solsken och en varm bris.
Jag tror att fler vill detsamma som jag. :)

Du gamla, du fria...och ensamma

Så var det Sveriges Nationaldag.
6 Juni i almanackan.
Röd dag sedan 2005 om jag inte missminner mig?

Sambon är iallafall för en gångs skull ledig!
Och som den där blida naiva människa jag är, så tänkte jag att den här dagen, den blir att vara/fira/mysa här hemma.
Kommer det folk så gör det inget, men skönt att han är hemma.
Så gissa om det inte känns sådär jätteroligt att få veta några timmar in i Nationaldagen att han planerat och ska åka in till stora staden och spela spel med några kompisar. :/
Jag hade verkligen hoppats på att han skulle välja hemmet och min närvaro, bara idag åtminstone.

Snäll (och jäkligt dum och idiotisk) som jag är, så svalde jag förtreten där jag stod och intog informationen och jag sa förstås att det inte gjorde något alls.
"Jaha...jamen...jaha... Nämen åk in och ha roligt du. Hälsa..!"

Men det gör ju visst något.
Det gör ju ont att aldrig få egentid emellan allt jobb.
Det gör ont att aldrig vara prio 1, om så bara för en dag.
Det gör ont att vara så jäkla timid att jag aldrig kan hävda att det faktiskt gör ont.

Jag har sagt -många gånger- att det skulle vara både roligt och trevligt om vi kunde göra lite saker tillsammans när han har ork och lust. Så jag sitter inte helt tyst.
Det är bara det att den där orken och lusten aldrig verkar finnas hos min andra hälft. Samtidigt så har jag alldeles för mycket av det.

Men man har ju inte roligare än man gör sig heter det ju.
Så jag får väl hitta någon bra bok, göra lite extra gott kaffe och njuta av det fantastiska vädret.
Utan sambo visserligen. Men ensam blir man aldrig med djur omkring sig som tur är.

Många synder

Jag verkar ha väldigt många synder att sona för.

Igår kväll var sambon och jag på restaurang och bio, och under tiden vi åt tyckte jag att det spände konstigt i ena ögonlocken. Kärleken sa att jag såg lite svullen ut, men väldigt lite.

Under tiden inne i biografen börjar det värka i ögat och jag hade faktiskt ganska svårt att koncentrera mig på filmen just därför. Ganska irriterande. Har man betalat dyrt för att gå på bio när man dessutom inte har det fett ställt ifrån början, ja då vill man inte sitta och ha ont i ögat!

I morse när jag vaknade kände jag direkt att något var tokigt. I spegeln såg jag ett ganska svullet ögonlock över vänster öga och det bultade och skavde i detsamma.
Ögonvagel. :/

Jag har haft det ett par gånger förut, och då brukar man få det åter tyvärr.
En gång har de till och med fått skära den på vårdcentralen, den bara växte och växte. Minns det mycket väl, för det var våren innan jag skulle börja på högstadiet och vi skulle åka på studiebesök till den nya stora skolan inne i stan.
Vad roligt det var att gå runt där med en stor böld som täckte halva ögat...NOT.

Nåväl, det är bara att gilla läget.
Jag har Noviform-salva hemma, så jag ska lägga in lite och lägga mig och vila. Om några dagar hoppas jag att det har gått tillbaka.
Men nog känns det som att det finns alltför många synder som jag sonar för...

Nu är det kört

Det började med en illavarslande halsklåda i tisdags, följt av ett överdrivet nysande igår.
Det slår aldrig fel, jag visste vad som komma skulle och...voila!
Idag vaknade jag i ottan med en värkande hals full i slem och en rinnande kran som kräver uppmärksamhet var femte minut.

Jag är förkyld! :(

Dagens märkvärdiga citat

"Alla mynt har två sidor. Sen är det är upp till var och en vilken sida man tycker bäst om. Hellre valfrihet och acceptans att det finns just flera valmöjligheter, än vad som är "rätt" och "fel"."

"Och - för att tillägga, så det inte blir missförstånd - så tror jag säkert att man kan vara negativt inställd till något utan att vilja utrota eller förstöra det. I min värld finns det massor med färger, inte bara svart eller vitt."

"Jag tror på det här med motgångar. De är inte roliga, men behövs för att man ska bli stark och hålla sig på jorden."


Och jo, de kommer ifrån mig - allihop...
Det är så jäkla flummigt och klichéartat att jag funderar på om jag kanske röker braj istället för att inta morfintabletter?
Och har jag någonsin haft dåliga dagar?? Hrm...

En "sådan" dag

Den började med att jag trampade i en stor hundspya som låg utfläkt över fyra trappsteg - i trappen.
Kombinera ihop trapptork av söligt klet som luktar skunk med reumatism och morgonstelhet.
Har du svårt att se det framför dig så kan jag berätta att kombinationen är svårslagen!

Någon timme senare får jag en jobbigt besked. Jag har väntat på svar sedan i måndags och idag fick jag alltså ett negativt svar.
Psykbryt deluxe och tårflöden över det normala rådde ända in på eftermiddagstimmarna, innan jag somnade under ett stort duntäcke i soffan.

Tre timmar senare.
Sitter här och funderar på vad livet vill mig egentligen?
Vad är det för vits med allt elände?
Och varför är det så svårt att få hjälp inom sjukvården idag?

Inga svar. Hittar inte ens någon mening med kaffet denna dag.
Imorgon hoppas jag på en bättre.

Fettisdagen - tadaa!

Idag är jag stark

Dagen började stelt. Tuff dag igår och förkylningen ligger i lite smått.
Överansträngde jag mig?
Efter några timmar i solen kände jag mig mjuk. I jämförelse. Smärtan lade sig nästan på lägsta nivå i samband med lunch, vilket var bra och tur, för mina kulpiller låg kvar hemma på bänken.

När taxin kom och skulle hämta mig kändes det nästan som att jag skulle kunna ha sprungit fram till den!
Så lätt i kroppen som jag är nu, hemma igen, det var ett tag sen.
Jag tänkte nästan sätta mig på den åkbara kärleksmaskinen och klippa gräset nu, men nej! Idag ska njuta av lättnaden och känslan av att kunna flyga lite.
Idag är jag stark.

Lååång dag, hälften bortglömt

Det får bli ett småtråkigt inlägg. Orkar inte skriva egentligen, men jag har lovat min sjukgymnast att jag ska försöka göra lite saker ändå, trots att orken tryter.
Så idag försöker jag mig på ett blogginlägg, men allra helst vill jag somna in med en morfintablett i kroppen framför TV:n.

Det blev en lång dag idag. Det är därför orken är slut, kroppen gör ont och hjärnan lackar.
Började med läkarbesök och lämnade blodprover på vårdcentralen.
Det onda i min mage ser lite bättre ut efter några månader med medicin och det är positivt! Ska tillbaka i augusti igen för utvärdering.

Därefter tittades det in på Jysk på jakt efter dynor till trädgårdsmöblerna. Gästerna som kommer på lördag vill nog inte bli varken kalla om bumpen eller få flisor i den samma...
Jag kunde inte bestämma mig och turnén fortsatte till Rusta. Där storshoppades grillar, kol, tändvätska och braständare. Solcellslanternorna var dessvärre slut. :(

IKEA nästa stopp. Innan vi gick in, satt jag länge i bilen och försökte piggna till med en Coca-Cola Zero. Kroppen hade redan lagt av. Precis när vi passerade entrédörrarna började mitt medicinlarm ringa och medicinen, ja, den låg kvar hemma... :/
Jag hängde över vagnen igenom varuhuset och såg i tunnelseende. Glömde massor av festsakerna jag skulle handla, men hittade solcellslanternor istället och blev glad.

Biltema skulle ha billiga engångsbestick i polystyren - lite bättre kvalité än vanliga vita plastbestick. Men knivarna var slut, så fick bara med mig gafflar och skedar. :S
Väl ute i bilen igen, så är det svart ända tills vi kom hem. Jag minns knappt att jag stängde bildörren om mig utanför Biltema. Jag sa när vi kom hem att "jag tror vi åkte med öppen dörr hela vägen".
Min kompis sa att det hade hon hört i så fall. Dörren var garanterat inte öppen.

Jag har fått hjälp att packa upp, tagit medicinen och fått lagad mat i magen.
Vad vore livet utan riktiga vänner?
Nu har jag gjort min sjukgymnast till viljes också. Men nu är det dags att lyssna på kroppen.
Soffan nästa.

Valborgsmässoafton

Önskar Er alla en riktigt fin 

Valborgskväll!

Aprilvädret knäcker

Jag orkar snart inte med det här längre!
Vädret som bara ändrar för varje timme. Lederna skriker, kroppen hänger inte med och jag blir så trött.
Att jag intar full dos morfin gör mig avtrubbad och jag går runt som en zombie i lightversion här hemma eller om jag åker någonstans.

Jag lyckades avhålla mig från just morfin i onsdags när jag skulle träffa barn, för då ville jag vara "klar". Inte förrän jag kom hem dukade jag under med en liten "mår-finare" och några Pamol.
Men igår till körövningen så var det oundvikligt. Det gjorde så jäkla ont.
Jag funderade större delen av dagen på att ringa återbud, men ville göra ett försök ändå.

Jag preparerade och väntade på verkan under övningens gång, men det gjorde bara ont och jag orkade inte koncentrera mig. All fokus rann ur huvudet och flera gånger hörde jag inte ens vad körledaren sa eller spelade. Allt bara flöt ihop och jag fick ångest för att jag inte klarade min stämma.
Först i bilen på hemvägen lossnade det lite, men då blev jag istället så där "rusflamsig" och så här i efterhand så minns jag inte vad jag sa under färden heller.
Måtte jag inte ha skrämt slag på min underbart snälla chaufför Ann och tjejerna...

Jag vaknade av att det knackade på dörren tidigt i morse, eller snarare - hundarna väckte mig då det knackade på dörren i morse.
Men jag kunde inte ens röra benen över sängkanten. Så försökte jag resa överkroppen och sätta mig upp, men det gick inte heller.
Inte en enda förgrening emellan hjärnan och resten av kroppen ville fungera, och även om det händer då och då så blev det så jobbigt i morse.
För tänk om den där stackaren som stod och knackade (ganska länge dessutom) trodde att jag bara illvilligt vägrade att öppna? Kanske stod och gluttade i smyg i något fönster och bara gömde mig?

Så hörde jag efter en bra stund en bil åka iväg och pressen släppte lite.
Fyra timmar senare lyckades jag krypa ned för trappen på alla fyra baklänges och, i sittande ställning, släppa ut hundarna i det där jäkla pissvädret som bara ställer till problem.
Aprilvädret fullkomligt knäcker mig.

Funny faces

Jag var så trött idag.
Jag brukar alltid ställa klockan innan jag lägger mig, men oftast vaknar jag innan den ens hinner ringa.
Men idag sov jag till den ringde och jag låg kvar länge i sängen efteråt och funderade på livet, musik och humor.
Försökte väcka kroppen med lite halvdan sänggymnastik och grimaser och började till slut skratta för att jag kände mig så dum!

Uppe på toaletten fortsatte jag grimaserandet framför spegeln och skrattade roat och hest av mina egna "funny faces" som mötte min slitna syn denna morgon.
Jag kände mig så glad och upprymd att jag stunden senare inte ens orkade öppna dörren för att skälla tillbaka på hundarna, som stod i trädgården och skällde på grannen.
Istället fortsatte jag att titta på dem genom köksfönstret och sa tyst för mig själv:
"Ja, skäll ut den dumme jäkeln..." och sen började jag skratta igen.

Jag vet inte vad jag åt igår som kan ha påverkat mig. Jag drack iallafall inget alkoholhaltigt, vilket ni säkert tror!
Faktum är att jag fortfarande känner mig trött och det är väl denna trötthet som gör mig lite knäpp... :)