Fyndigt

Efter flera dagars tortyr, så vaknade jag och mådde ganska så bra på fredag.
Allra helst hade jag velat vila resten av dagen och njuta av att den där skiten lämnat systemet, men alltid är det ju något.

Jag antog ett vad med min ledare på handikappridningen i våras och vadet löd att om jag fick 70% (räknat på domarpoäng) eller mer på vår klubbtävling, så skulle jag köpa nya ridbyxor.
Hon tyckte väl (precis som alla andra...) att mina malätna, 16 år gamla och på tok för stora manchesterridbyxor hade gjort sitt.
Jag antog glatt, för jag tänkte seriöst att det inte var möjligt för mig att få så höga poäng.

71% var tydligen möjligt och plånboken gnällde till redan där och då.

Så har jag under sommaren försökt lägga undan några korvören för att få ihop till ett par nya ridbyxor, men det såg ju inte ljust ut.
Turen kom med min födelsedag och jag som alltid önskar mig pengar, men aldrig får några...låt oss säga att folk äntligen har fattat vinken.
500:- lade jag undan för ändamålet och igår åkte jag och en kompis in till stadens Hööks-butik för utprovning.

Efter att ha varit där i evigheter och provat allt i butiken (det kändes som det), så stod det emellan två par. Det ena kostade 349:- och det andra 479:-. Båda var lika snygga, lika sköna, lika funktionella och jag velade länge. Kunde verkligen inte välja!
Kompisen tröttnade på min ineffektivitet och sprang över till hamburgerrestaurangen mittemot och tryckte kolhydrater.
Jag bestämde mig för att tänka på saken samtidigt som jag tog en rundvandring genom butiken.

Längst nere vid alla hästtäcken stod två trådkorgar med reasaker och jag tittade lite förstrött. Det var bara hästgrejer och det har jag ju ingen användning av längre. Bredvid stod dock en ställning med kläder, men hoppet om att hitta något billigt och bra sjönk, då jag insåg att jag inte är liten nog att komma i centilong längre.
Lite irriterat plockade jag i ena trådkorgen och får plötsligt upp ett par ridbyxor som vid första anblicken såg definitivt större ut än barnstorlek. Vid närmare koll, så var det faktiskt min storlek...och de var nedsatta till 174 kronor!
Jag provade för säkerhets skull och när kompisen kom tillbaka mätt och glad, så hade jag bestämt mig!

För en gång skull fattade jag och plånboken ett klokt beslut tillsammans, även om byxorna var i en ganska ful och dassig beige färg.
Men vad tusan, jag ska ha dem att rida i en gång i veckan och jag tror inte att min handikapphäst bryr sig om jag kommer i fula eller snygga ridbyxor.
De var sköna och säkert lika funktionella som de dyra byxorna, så här var det liksom inget mer att tänka på.

Men bättre skulle det bli, för när jag skulle betala så visade det sig att det var halva reapriset... :D
Jag gick alltså hem med ett par nya ridbyxor för 87 spänn!
Inte illa pinkat alls. :)

Hästveckan dag #5

Fler bilder kan man titta på HÄR.

Hästveckan dag #4

Fler bilder ifrån torsdagen ligger nu också HÄR.

Hästveckan dag #3

Fler bilder ifrån onsdagen är tillagda HÄR.

Hästveckan dag #2

Fler bilder ifrån måndag och tisdagen finns att skåda HÄR.

Sissi tar sommaren

Nästa vecka vid den här tiden går mina bästa fyra ben på sommarbete och vi får båda vila oss i form inför hösten.
Ha nu en härlig och grön sommar finaste Sissi!

Bilden är lånad

Där fick jag för att jag för en gångs skull var glad!

I söndags var det dag för min ridgrupps eget lilla "KM" - klubbmästerskap!

Mina bästa fyra ben vid namn Sissi och mina säkraste två ben vid namn Matilda, var som vanligt mig behjälplig vid denna stora dag.
Jag och de andra sju rörelsehindrade som kämpat hela hösten och våren med att bli starkare, modigare, stabilare, tålmodigare, gladare och mer harmoniska som både ryttare och personer, skulle som avslutning rida ett dressyrprogram för domare. En domare som enligt alla konstens tävlingsregler skulle bedöma, poängsätta och kora en etta, en två, en trea och fem fyror.

Programmet vi skulle rida gick enbart i skritt och alla fick ha sina ledare, men ledaren fick inte hjälpa till med vägar eller säga något.
Matilda peppade mig innan och det behövdes, för jag var sjukt nervös. Jag började till och med känna av tecken på syrebrist strax innan det var min tur och visste inte riktigt hur detta skulle gå.
"Min" häst Sissi gjorde det hon gjorde bäst, hon tog helt enkelt över och visade hur saker och ting ska gå till, och det var nog det som gjorde att vi slutligen fick stå där som segrare och hämta den blågula rosetten.

Vi vann!
Definitivt årets prestation! Jag är så glad och jättenöjd över hela året som jag kämpat de där söndagarna. Att jag ibland åkt dit, fastän det kanske inte varit den bästa av dagar och fastän jag nästan aldrig tagit mig ur sängen dagen efter.
Nu känns det att det var värt det!
Det hade det i och för sig gjort oavsett vinst eller inte, oavsett färg på rosett, men jag är faktiskt en tävlingsmänniska.

Men åter ett MEN...
Ja, jag har tävlat i dressyr förut för längesen när jag var frisk och hade egen häst.
Jag har flera rosetter av olika valörer här hemma som ett minne av alla tävlingar, alla helger, alla långa dagar på tävlingsplatserna.
Så frågan som en del verkar ha ställt sig efter min vinst i söndags: Var det verkligen så konstigt att du vann när du har tävlat och ridit så mycket förut?

Och i mitt känsliga huvud blir frågan till: Är du verkligen en värdig segrare med din ryttarbakgrund?

Ja, det kan man ju fråga sig...
Men om jag får dra lite kort info för er som känner er missunnsamma:

1. Jag har inte en suttit på en häst mellan januari 2007-september 2012.
2. Det behövdes en ramp, en väldigt snäll häst och fyra personer för att jag skulle kunna sitta upp första gången i september förra året. Jag orkade bara skritta i 10 minuter med ledare och jag grät nästan hela tiden. Det var sanslöst mycket känslor som vällde upp.
3. Det behövdes en ramp, en väldigt snäll häst och fem personer för att jag skulle komma ur sadeln efter de där 10 min.
4. Jag sitter alltid upp och av med ramp och minst två personer fortfarande.
5. Jag rider alltid med ledare.
6. Jag skrittade enbart i mellan 10-25 min mellan september-december.
7. De sista två gångerna i december provade jag att trava några meter, med två ledare och hjälprem. Jag har varken ork eller styrka för att rida lätt och sitter enbart ned i trav.
8. Under vårterminen har jag travat lite mer och lite längre, men jag har fortfarande ledare och hjälprem. Jag har fortfarande inte klarat av att rida lätt.

Mitt mål till/under nästa år är att rida lätt i trav och ha nog med balans och styrka för att hålla i tyglarna samtidigt. Men jag kommer inte att försöka göra det utan ledare!


Så nej, det är klart. Jag borde ju utan tvekan ha slagit varenda stackars jäkel hur lätt som helst för att jag tävlade för 13 år sedan... Ni har sååå rätt i det.

Söndagens hjälte:

Denna veckas hjältinna, vid namn "Sissi", var betydligt gladare i verkligheten än vad hon ser ut att vara på bilden! 

Tack kära du!

Söndagens hjälte:

Jag är så tacksam för dessa underbara djur som låter mig flyga en gång i veckan igen!

Vad hände egentligen i söndags?

Jag har varit tyst och jag ber om ursäkt för det.
Det skedde en känslostorm i söndags och dagarna efter har varit jobbiga på flera sätt. Mest fysiskt, men också känslomässigt.

Jag har inte riktigt ork eller någon lust för att skriva något idag, men jag ska ge er en bild som ledtråd iallafall.

Tack kära du, för att gav mig chansen att flyga!

Så mycket kärlek

Så mycket kärlek det har strömmat in på mail och sms idag, jag är alldeles rörd och har grinat i omgångar.
Trodde att jag skulle vara hatad och dumpad på flera sätt efter mina ord under helgen.
Men jag måste få skriva av, få ut och ventilera. Jag är ledsen om någon har tagit illa upp, för det var aldrig min mening.
Jag ville bara få ut det där som är så svårt att säga och be om - HJÄLP.

Blev så nedstämd under gårdagen att jag till slut valde att bjuda in det gamla stallfolket till en grillfest hemma på MIN altan senare i sommar, och bara att planera en tid och dag gav mig kväljningar och svår beslutsångest.
Så här i efterhand så sitter jag och gnager naglar och undrar varför jag fick för mig något så dumt, men samtidigt så vill jag så gärna bjuda på något jag med. Bjuda lite på mig och på mitt hem.
Bjuda de som ligger mig så varmt om hjärtat fortfarande och då har jag inte haft häst sedan 2007.

Men gammal kärlek rostar ju inte, det vet ju varenda barn.

Torsdag

Hästar och människor

Det skulle nästan stå med bland mina intressen.
"Hästar och människor".
Istället har jag valt att lägga fram det som "djur och vänner" i meritlistan. Det låter bättre än "hästar, hundar, katter, kaniner, folk, fä och annat löst". ;)

Den här veckan är det hästar och människor för hela slanten. Det kommer att pratas, ses och vara närhet till dessa nästintill dygnet runt fram till söndag.
Det är väldigt jobbigt för mig på ett sätt, men samtidigt så tycker jag att det är så roligt att mycket av det jobbiga stundtals kommer i skymundan.

Jag ska försöka få med mig kameran någon dag och ta lite bilder. Sen ska jag som vanligt dela med mig av dem till er under veckan.
Hoppas att ni alla får en fin dag!

Den underbara doft av

Vi har fått en ny granne.
Jovisst ser ni, ytterligare en! Den råder full ruljans på den här gården.
Vet inte om det är bristen på drickbart vatten som gör det eller om det är fler som fått ofrivilliga besök i sina hem, men försvinner gör de alla som oftast.
Ja, vi drar ju vår kos i slutet på sommaren vi med.

Den sista i raden av inflyttade grannar har med sig fem hästar.
Jag har ingen aning om vart hon har tänkt stalla in dem när det börjar bli kallt, men bete finns det gått om här i allafall. Och just nu går de alla fem och betar nere på gravfältet dit jag ofta haltar ner med vår hund, när kroppen pallar vill säga.

Tog bort min sista trogne följeslagare och häst i januari 2007.
Han var gammal och hade börjat tappa tänderna. När han inte klarade att tillgodose sig sitt hö längre, var det liksom ingen mer tid att vänta.
Jag red honom in i det sista.
Dock inte alls så mycket som tidigare, för min sjukdom hade ju trillat på mig redan samma sommar. Så det fick bli när det fanns ork och kroppen orkade med.
Jag beställde två blyertsteckningar för inramning hos Elisabeth Ljungberg i god tid innan han gick bort, och det är jag otroligt glad för. En huvudbild och en helkropp.
Huvudbilden är helt underbart vacker, hon har verkligen fångat hela hans uttryck.
Jag tänker på honom ofta, han kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta.

Så när vi hela familjen(jag, sambon och hunden) tultade nedöver till gravfältet igår kväll, så föll den där underbara känslan av häst så naturligt in i mitt bröst.
Hur de höjde sina huvuden och klippte med öronen när vi närmade oss. Hur de följde oss med blicken, innan de snart kom lunkade fram till staketet.
Sen följde de oss troget på sin sida om tråden, medans vi sakta tog oss fram på vår.
När sedan den underbara doften av häst nådde min näsa, ville jag nästan gråta av längtan.
Och när sedan den stora skimmeln ställde sig med huvudet i min famn och ömsint slickade min hand, så var det en hel armé med känslor som rusade upp i hjärnan.
Det var så fint, och det var så...längesen!

Nu skulle det aldrig vara möjligt för mig att häst, för jag kan inte ta hand om en för tillfället.
Men jag hoppas verkligen att jag blir så bra att jag skulle kunna skaffa en igen, för nu vet jag precis hur mycket jag saknar att inte ha någon.