Så så så...

Lördag, Melodifestival och jag skämtade något grovt på Facebook efter programmets avslut. Känsligt ämne tydligen.
Tänk att Melodifestivalen ställer människor i så många olika läger och vilka otroligt starka känslor alla skapar på egen hand och tillsammans.
Tycker att det är ganska fascinerande faktiskt.

Jag tittar alltid på Melodifestivalen.
Jag tycker dock att det blivit tråkigt och drygt med denna turnén genom Sverige som allt måste börja med.
Visst får vi fler låtar att välja mellan och jag skulle ju inte klaga om alla låtar var bra och av hög kvalité...men så är det ju liksom inte. Många låtar förstår jag inte hur de överhuvudtaget kom med och då undrar man vilket utbud det faktiskt är från första början.
Därför känns det så genomskinligt att allt bara handlar om att få in så mycket pengar som möjligt. Pengar som då rakt inte går tillbaka till oss skattebetalare!

Jag ringer aldrig och röstar, har aldrig gjort.
Jag kan då inte klaga på att "fel låt vann", eftersom jag inte bidragit. Jag kan däremot mottaga min nästa telefonräkning med ett gott samvete och jag har inte ruinerat mig.

Många säger att man ska ringa för de stackars hemlösa barnen utomlands.
Jag tycker att det är hemskt, jag tycker verkligen det. Det är fruktansvärt.
Men vi får inte glömma i allt det hemska att vi också har väldigt många barn här hemma i Sverige som går hungriga, får slag, blir utnyttjade, lever med missbrukande föräldrar och också är hemlösa.
Och om jag kan hjälpa på något sätt, så väljer jag att hjälpa dem.
Inte för att barnen utomlands betyder mindre för mig och inte för att mina känslor är mindre starka för de som har det svårt på andra sidan jordklotet. För det gör jag verkligen.

Men att se ett lortigt, avmagrat barn sitta apatiskt, med strimmigt ansikte på Åhlens i en halvstor stad i Sverige...
Det gör ännu mer ont i mitt hjärta.